Drottning av uppskjutning...

Det här med att köpa bil är inte något jag ser fram emot... Hur noga man än undersöker, jämför och läser på tycker jag ändå att man åker därifrån med känslan av att ha blivit lurad.
Den Saab 95 vi har haft, insåg vi tidigt skulle bli för trång för tre barnstolar i olika modeller, barnvagn och 2 hundar. Lösningen heter 7-sitsig bil. Jag har skjutit upp och skjutit upp, och hoppats att problemet på magiskt sätt skulle lösa sig själv. *dream on dreamer*, och tycker att det är jobbigt när det handlar om så stora pengar som det ändå gör.
Förra veckan sa maken bestämt 'På lördag åker vi och tittat på bil. Punkt', och det gjorde vi. Dock hade det föregåtts av en del tid på internet och olika bilhandlares sidor, och vi hade till sist  två bilar vi ville titta på. Den ena visade sig redan vara såld, och därmed var det inte så mycket att fundera på. Bättre begagnade 7-sitsiga bilar växer inte på träd, kan vi konstatera.
Idag fick vi så åka in och hämta den för oss nya bilen, och lämna kvar den gamla. Och det känns som att vi gjorde helt rätt val. Vi får enkelt plats med hundar, ungar, vagn och annat, och bilen är skön att köra.
Nu återstår att packa väskan, montera ihop spjälsängen och invänta en ny älskad familjemedlem.

Ska jag nånsin...

...lära mig??
Ja, det undrar jag verkligen. Det jag lovade mig när jag nu går på min pre-baby föräldraledighet var att jag verkligen skulle ta det lugn och inte fylla dagarna med måsten och borden. Och, i all ärlighet, har jag bara fyllt denna min första lediga dag med må-bra saker och ingen tidspress. Utom möjligen dammsugningen... Men likväl sitter jag här strax före åtta på kvällen med värkande fötter, värkande rygg och lätta sammandragningar. Tänker tillbaka på dagen, och minns den med bara glädje - lite väl tidig morgon, frukost, barnalek i köket medan jag röjde undan, cykeltur med barn och hundar, lunch med hela familjen innan maken åkte till jobbet, promenad med hundar och barn, dammsugning (det enda "borde-t"), middagsförberedelse och slutligen kronan på det lätt korkade huvudet - bullbak med två 5-åringar och en 2-åring innan läggdags.
Att jag överhuvudtaget fick för mig att dammsuga är nästan så korkat så klockorna stannar, eftersom maken med glädje skulle ha gjort det i morgon.

Min tänkta "sova-hela-dagen-dag" i morgon gick om intet till fördel för att hämta den nyinköpta 7-sitsiga bilen, vilket är helt ok. Hoppas få till det på onsdag istället, eller kanske torsdag. Jag vill och behöver ju vila och sova!!

Tur i alla fall att dagen har varit helt fylld av mys med barnen, det gör det ändå värt att sitta här med svullna och ömma fötter.

Dagens enda smolk i bägaren är den lilla magra och bedårande söta katt som förtvivlat vill få komma in i stugvärmen. Gav den lilla kraken lite mat och en filt att sova i, men den ligger på trappan utanför och jamar då och då. Mitt hjärta går sönder... Hade det inte varit för Zassi, som helst ser katter som ett lagom stort mellanmål, skulle jag genast tagit in den lilla kraken. Jag mår verkligen fysiskt illa av djur som far illa...
I morgon ska jag försöka hitta den lilla sötnosen ett hem, om den fortfarande är kvar här.

Med den här kaggen är det verkligen dags att slå ner på takten!!! 

Avveckling

Tar en liten paus i överlämnandet av min tjänst, och känner hur bra det känns att "avveckla" mig själv! Allra helst som jag gör det med känslan av att jag inte kommer tillbaka hit efter min föräldraledighet, för tills dess har jag hittat ett arbete närmare hemmet.
Samtidigt erkänner jag, med viss genans, att jag är dålig på att lämna över. Att jag har dåligt tålamod, och blir lite lätt irriterad över frågor som jag tycker borde vara förkunskap. Frågor på sånt som inte är direkt relaterat till arbetsuppgifterna, utan snarare saker om Word, Outlook osv som jag faktiskt förväntar mig att man ska kunna när man söker en tjänst som denna.
Men, andas djupt och inser att det speglar något hos mig som jag behöver ta tag i... Och tänker att det är bara två dagar till...

Längtar så till fredagen, när jag får ta mina svullna händer och fötter, mitt pick och pack och lämna min arbetsplats för lång tid. Behöver så himla väl dessa två veckor innan bebis är tänkt att komma till att vila. Verkligen vila och småplocka med sånt som att sätta upp spjälsängen, gå igenom babykläderna - det lilla vi har kvar, göra i ordning lådan för tygblöjorna osv. Verkligen boa in babyn.
En liten baby som för övrigt verkligen har det trångt där inne nu, och som faktiskt kan få komma när som helst!

Jag ser fram emot långa promenader med liten nerbäddad i vagnen och tid att vara med alla tre barn. Dagar där jag inte har tider att passa. Tid att få vara mamma på heltid.
Ser till och med fram emot dagarna och nätterna där vakenstunderna avlöser varandra, där alla barn vill ha sin tid men armarna inte räcker till men där jag har tid att prioritera bort dammråttorna och alla måsten och istället prioritera den kärlek som stavas TID.

Och jag ser alldeles väldigt fram emot att få uppleva ännu en förlossning! Det gör ont, det är jobbigt, det kan ta gräsligt lång tid - men är utan tvekan den starkaste upplevelsen i världen!! Och att få möta denna lilla nya person som under så lång tid varit en del, men ändå inte, av min kropp. Att få upp henne/honom på mitt bröst och veta att VI har skapat detta underverk!

Tacksamhet över allt det vi har att se fram emot. Tacksamhet över vår fantastiska föräldraledighet som ger oss så mycket tid hemma med barnen. Tacksamhet över föräldrapenningen. Tacksamhet över att vi får uppleva allt detta ännu en gång.

TACK!

En ängel i rummet?

Skyndade upp för trappan igår kväll för att trösta en ledsen A, och följa med honom till sin säng igen. När han hörde mina steg i trappan, gick han själv tillbaka till sitt rum och kröp ner i sängen.
Satte mig på hans sängkant, kramade om honom och frågade om han drömt en mardröm. Jag fick inget svar, så jag frågade igen. Jag hör att han börjar snyfta igen, bara för att sekunden senare inse att han inte alls snyftar - han skrattar!
Tittar ner och ser att han tittar på en punkt straxt bakom mig. Han skrattar, skrattar och skrattar. Riktigt hjärtligt, och nästan så att han kiknar.
Precis så där som han och kompisen C skrattat tidigare på kvällen när de gjorde grimaser åt varandra och sa massa tokigheter.
När han tystnar frågar jag vem det är han ser, vem han skrattar åt. Får inget svar, men återigen tittar han förbi mig och börjar skratta.
Detta pågår en stund, där han mellan skrattanfallen kurar ihop sig mot mig och slumrar till.
Till slut bad jag ärkeängeln Mikael om hjälp, och bad att vem det nu än var som fick honom att skratta skulle sluta för att min fina kille behöver få sova.
Straxt efter det somnade han om, kramandes min arm och sin lilla tiger.

Jag skulle så gärna vilja veta vem det var som var där, vem det var som fick A att skratta så gott. Det kändes verkligen inte som någon illasinnad ande; jag tror snarare att det var en ängel, kanske hans egen skyddsängel.
Det är gånger som den här som jag så innerligt önskar att jag vore mer medial...

Den där Benny

Ja, Benny Rosenqvist alltså. Jag och en kollega med dotter var på föreläsning med honom i förra veckan. Föreläsning, meditation och storseans.
Vilken upplevelse!!
Han inledde med att prata om sin barndom, och hur han fick sin mediala gåva. Ännu en gång slås jag av tankens kraft, och att vi själva väljer vår väg i livet. Med den uppväxt Benny hade, med misshandel och övergrepp, skulle han mycket lätt kunnat välja en långt mer destruktiv väg i livet. Istället valde han kärlekens väg, med hjälp av de andliga guider han fick med sig och sin medialitet, och strålar idag verkligen av värme och kärlek. Vägen dit har säkert varit långt ifrån enkel eller rak, men han har hela tiden valt kärleken framför hatet, och jag tror att det har burit honom.

Efter denna stundom verkligt gripande föreläsning, satte vi oss ner i en kort gruppmediation. Det är maffigt att meditera så många människor tillsammans, det blir oerhört starka energier som jag tror alla kände av.
Benny ledde oss till en plats där vi mötte vår guide, någon vi har älskat eller någon vi kommer att älska. Genast kom min älskade hund Mizzi till mig, vilket hon gör ganska ofta när jag väl sätter mig och mediterar, men även mommo kom. Vid det här laget rinner tårarna på mig.
Redan på morgonen fick jag till mig att jag skulle ta på mig en brosch som jag fått efter mommo, och att jag skulle få möta  henne, och det kändes så skönt att få den känslan bekräftad.

I pausen passade jag på att köpa en meditations CD för barn, eftersom A verkligen tycker om att meditera, och fick en bok signerad av Benny.
Därefter kom det som jag tror hela publiken väntat på, storseansen.
Jag har aldrig varit på seans av det här slaget tidigare, och visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Självklart hoppades jag att få någon slags hälsning från andra sidan, men tänkte att det nog var osannolikt att just jag skulle få det av alla förväntansfulla människor som fanns där. Samtidigt hade jag ett konstigt lugn i själen som kom från de starka känslorna på morgonen.
Och visst, som näst sista innan kvällen var över, kom Benny och satte sig bredvid mig med budskap från mommo. Han fattade min hand och beskrev henne så att tydligt, till sätt och utseende. Hon är lycklig på andra sidan, och med henne var även en man som bara kan ha varit morfar. Morfar dog när mamma var liten, och jag har alltid velat få träffa honom. Benny beskrev den stora kärlek som fanns mellan dem, och som gjorde att mommo aldrig gifte om sig. Samma stora kärlek som mamma och mostrarna hittade nedskriven i en dagbok efter att mommo dött.
Mommo var min skyddsängel ett tag efter att hon gått bort - hon hade säkert inget lätt jobb med det, stackaren :) - men håller nu sin hand över V. V som till och med har mommos namn som andra namn...
Det sista hon sa var att bebisen kommer att komma fort, och att vi ska åka till sjukhuset direkt när det börjar. Fort och smärtfritt kommer hen. Jag tänker nog ta mommo på orden, för att vara på säkra sidan, vi har ju en liten bit att åka...

Vi lämnade en fantastisk kväll med stora leenden och en känsla av att verkligen vara vakade över.
Tack Benny!

Att inte få vara med

"Mamma, T säger att jag inte får vara med och leka". Tårar som rinner längs kinderna, och en helt oförstående liten kille. Varför får han helt plötsligt inte vara med och leka?
Det gör ont. Det gör så förbannat ont i mammahjärtat, och allra helst skulle jag villa dundra in och ge ungarna en rejäl sittopp, men det gör jag såklart inte.
Kramar honom nära, nära, och säger i stället att jag förstår att det gör jätteont i hjärtat, och att han blir ledsen.
"Men vet du vad älskling, det är ju faktiskt killarna som går miste om att få leka med dig! Eller hur?!"
Vi torkar tårarna och cyklar iväg och äter glass i stället, och hittar på köpet en annan kompis att leka med.

I går kom samma kille igen och väntade på A när vi kom hem från förskolan. Innan vi kliver ur bilen säger jag att du får bestämma helt själv om du vill leka med T efter det som hände igår, om du inte vill är det bara att säga ifrån.
A kliver ur bilen och frågar "Vill du och L att jag ska vara med och leka?" Jakande svar, och glatt springer han in och hämtar sin cykelhjälm samtidigt som T (som vanligt) lånar A's kick bike. Hör hur A säger till T: "Igår missade ni att få leka med mig", jag ler stolt och tänker YES, inse ditt eget värde min allra finaste A!

Ser hur L kommer hem från badhuset, och straxt därefter kommer A in igen, med tårar i ögonen och säger att T igen har sagt att han inte får följa med in till L och leka.
Svär eder för mig själv, medan jag förklarar för A att någon som gör så inte är en bra kompis alls, och faktiskt inte är någon man måste leka med. Han nickar instämmande, men med ledsna ögon, och går ut och leker för sig själv medan jag fixar maten.
Förbannade snorungar som är så elaka!! Tigermamman vaknar verkligen till liv! Händer det igen kommer jag att prata med båda pojkarnas mammor, och under tiden pumpa min älskling ännu mer full med egenvärde och kärlek. Det är det viktigaste och det mest betydelsefulla jag kan göra. Få honom, och V, att veta att de är fantastiska, unika och värda allt bra i världen. Ge dem styrka att vända ryggen åt dumheter, stå starka och att alltid hjälpa de som inte kan försvara sig själva.

Men åh, vad jag skulle vilja dra T i örat och säga honom ett par sanningens ord....

En dag i livet

En mamma som rultar fram med magen i vädret.
Två terriertöser som undrar varför promenaderna numera går i snigelfart.
En liten underbar Knodd som bökar runt och får hela magen att röra sig.
Premiärbesök för lilla fina V hos tandläkaren. Gapar stort och stolt.
Älskade A som inte fick vara med och leka med killarna på gatan, de stora oförstående tårarna som föll på älskade kinder.
Glädjen över att hitta en annan kompis att leka med på mormor och morfars gata.
Tigermamman som med viss tillfredsställelse fick säga åt samma två killar som senare kom och ringde på dörren att A lekte med en annan kompis, och att han blev jätteledsen när han inte fick vara med och leka tidigare.
Maken som vinkades av inför nattpass 2 av 4, och som vi inte ser mycket av dessa dagar.
Mys i soffan med de finaste i världen.
En utmattad mamma som äntligen får lägga upp fötterna och ta tag i virkningen.

En dag i livet i det blå huset. En dag som trots de små dipparna har levts i tacksamhet över allt det fina!

Tankar i natten

Det är länge sen jag skrev något här. Det känns som att det varken funnits tid eller lust, men någonstans saknar jag mitt lilla andningshål där orden får flöda fritt och är bara mina.
Klockan är just nu halv två på morgonen, och jag är vaken. Sömnen är inte vad den en gång har varit, och jag sover inte längre så där djupt och gott, och jag saknar det. Det är svårt att ligga bekvämt, och föttena pirrar och har sig. Händerna är som små korvar och är allt annat än bekväma. I det här skedet är graviditeten jobbigare och tyngre än de andra varit. Och jag är långt ifrån duktig på att lyssna på kroppen.
Som ogravid är jag dokumenterat dålig på att sitta ner och ta det lugnt. Inte pga av något duktighetssyndrom - eller inte så mycket i alla fall - utan för att jag faktiskt tycker om att vara aktiv.
Som gravid mår jag egentligen och i regel fantastiskt bra. Älskar allt det som händer i, och med, kroppen. Att en annan människa tar form och utvecklas i min kropp är ju det största miraklet och den största magin någonstans. Att en annan människa, med sin egen vilja och egen personlighet rör sig inuti mig är ju helt underbart galet!!
Och att kroppen kan genomgå sådana förändringar är ju helt magiskt! Jag fylls verkligen med öändlig ödmjukhet och tacksamhet när jag ser min kropp genomgå de förändringar en graviditet innebär, och aldrig känner jag mig så vacker och ur-kvinnlig som nu.
Men just nu dyker även andra känslor upp. Känner mig större och otympligare än någonsin förut, och är nog verkligen större än jag varit med de andra två, och så svullna som mina händer och fötter är nu har de heller aldrig varit tidigare. Jag får bara på mig ett eller två par skor, och allra helst går jag barfota. Mina fingrar ser verkligen ut som prinskorvar, och pirrar nästan hela tiden. Fingerlederna värker lite, och när jag vaknar på morgonen och böjer fingrarna låser de sig för en sekund innan de "poppar" till och rör sig igen.
Men allra värst är sömnen. Jag som alltid somnat samma sekund som huvudet landat på kudden och sedan sovit gott och djupt hela natten, sover nu ytligt och vaknar i parti och minut. Går på toaletten fler gånger än jag trott varit möjligt, och har sedan svårt att somna om. Är aldrig utsövd när jag vaknar på morgonen, men struntar högaktningsfullt - på gott och ont - i att jag är trött, utan kör på som vanligt. Till viss del tycker jag att det är bra, så till vida att för mig har en graviditet aldrig varit skäl att dra ner på tempot eftersom att jag har mått fantastiskt bra. Men, just nu mår jag ju inte så där sprudlande fantastiskt bra, och då är det ju läge att acceptera det.
Den käre maken gör verkligen vad han kan för att få mig att dra ner på tempot, men han kan ju inte gärna knyta fast mkg i soffan... jag är gräsligt dålig som patient....
Så alltså sitter jag här nu, i mörkret med en snarkande make och snusande dotter bredvid mig och en liten  terriertös som undrar vad i hela friden jag pysslar med så här mitt i natten. Klockan är nu 02.08, och prinskorvsfingrarna tjockhoppar fram över paddans tangentbord. Om ungefär 3 timmar ringer alarmet för ännu en dag, och jag hoppas hinna sova en stund till. Konstaterar att det inte var nattens smartaste drag att sitta med fötterna ner över sängkanten, de blir liksom inte mindre svullna så, och tror att jag ska ställa mig ett par minuter på spikmattan innan jag krypr ner och sover.
Tänker mig att jag ska prata med min fantastiska chef, och säga att jag nog kommer att jobba lite mer hemifrån dessa mina sista veckor innan föräldraledighetens början, och skattar mig lycklig över att jag vet att hon kommer att säga att jag självklart ska göra det.
Men tänk, om 5-6 veckor sitter jag kanske så här igen, vaken mitt i natten, men med ett ammande underverk vid mitt bröst! Då kommer dessa sömlösa nätter och dagar med prinskorvar till fingrar och tår vara värda varje minut! Jag är trots allt en otroligt lyckligt lottad själ som får vara med om detta inte bara en gång utan tre!
För det är jag otroligt tacksam!

I glädje och harmoni

Tänk hur man vissa dagar vaknar och är helt fylld av en innerlig harmoni som ingenting ruckar på. Morgnar där allt flyter och man inte behöver jäkta. Där stressen uteblir just för att man är i harmoni och inte är stressad innan man ens hinner ur sängen. 

I dag är en sån dag. 

En dag där jag ler inifrån och ut. Där ingenting kan få mig i ofas. Där lyckan och tacksamheten strålar och jag känner mig tacksam för allt, från att solen tagit över från dimman till att vi har underbara vänner som kom ut och inte bara hjälpte oss att lokalisera felet i vår havererade bil utan även erbjöd sig att leta rätt på reservdel och byta den. 

Det finns så mycket att vara tacksam över, varje dag, och jag älskar dessa dagar när jag ser att allt detta utan att behöva påminna mig själv. 

Dessa dagar där jag är innerligt tacksam och lycklig över allt överflöd som livet erbjuder i fråga om möjligheter, skönhet och glädje över det lilla i det stora. Där jag känner ofantlig nyfikenhet över vad livet har i beredskap åt mig, och inte känner att jag vill dit NU, utan att resan verkligen är målet. 

Just idag älskar jag livet, mig själv och alla i min närhet lite extra mycket och jag är ofantligt tacksam över detta!

Åter i vardagen

Sommaren lider mot sitt slut och vardagen har motvilligt funnit sin rytm. De ljusa kvällarna blir allt kortare, och luften bär med sig viskningar om höst.
Denna varma sommar har varit underbar på alla sätt och vis, och vi har njutit av varenda dag tillsammans hela familjen. Det känns som en välsignelse att få så mycket tid tillsammans, tid att bara vara och njuta av våra ljuvliga barn.
Vi har badat massor, gjort dagsutflykter och utforskat vår närhet. Barnen har varit ute hela dagar och lekt med kompisar, V har varit mer nakenfis är påklädd och det har plockats massor av hallon och vinbär direkt från häckar och buskar.
Nästan två hela veckor tillbringade vi hos barnens Nanny och Granddad i Bantry, Co Westcork i Irland. Även där hade strålande solsken och härlig sommarvärme, om än inte fullt så varmt som här hemma.
Timmar har tillbringats på studsmattan tillsammans med kusinerna Ben & Ben, och ytterligare timmar i det hoppslott som Nanny & Granddad hyrt. Jag och L passade på att lämna barnen med kusiner och farföräldrar och tog bilen till Killarney och Tralee för att hälsa på fina vänner som vi inte träffat på länge.
Väl hemkomna och väskorna uppackade laddade vi raskt om för 2-års kalas i dagarna två.
Tänk att vår lillfia har funnits med oss i två hela år redan!!
Hoppas att ni har haft en lika fin sommar som vi!!

Att komma till korta

Att var förälder är inte lätt. Det är underbart, men långt ifrån lätt...
Efter en dag fylld av konflikter sitter jag och funderar över dagen, och känner mig lätt misslyckad som förälder. Nej, inte på det hela taget - jag vet att jag är en bra mamma, att jag är den allra bästa mamman jag kan vara åt mina underbara barn.
Att vara 4,5 år är förmodligen inte alls lätt heller. Älskade A är inte längre liten, men samtidigt långt ifrån stor. Hans kompisar här är alla minst ett år äldre än honom, och han hänger inte alltid med mentalt. Fysiskt hänger han med utan problem, men i den andra biten är han verkligen yngre. Samtidigt är han största barnet i vår familj; och att ibland vara störst och andra gånger minst är nog jobbigt för vem som helst.

Både V och A är fantastiska små människor, med stora hjärtan, mycket empati och stark vilja. De uppför sig klanderfritt när de är hos kompisar och andra.
Men när A kommer hem börjar allt som oftast gnället, protesterna och utbrotten så fort han kliver innanför dörren. Vi förstår att det är i hemmets trygga vrå han kan släppa garden och slappna av, men det är samtidigt oerhört tröttsamt att hämta hem en glad och go' kille som på ett par minuter förvandlas till ett trotsmonster.
När jag har dagar med oändligt tålamod kan jag många gånger avleda och lindra, men dagar då jag är trött eller på allmänt sur-humör är det inte lätt. Jag vill inte bli arg, eller inte orka möta hans trots med tålamod, men ibland är jag bara inte mer än människa.
Det är en balansgång att inte ge efter för gnället och trotset utan att själv tappa fattningen, och just idag gick vi från "bad to worse". Förmiddagen få gå till historien som en av de där riktigt o-bra stunderna.
Lyckligtvis hade A en härligt eftermiddag med lek med kompisar.
Innan pappan åkte iväg för ett nattpass och kvällsrutinerna tog vid hann vi med ett par omgångar Memory, och sen en stunds gos i gungstolen tillsammans med lillasyster innan hon somnade.
Det är skönt att få denna stund tillsammans innan sängdags, och att få avsluta dagen i kärlek. Och än mer viktigt känns det när dagen varit långt ifrån harmonisk.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter att skapa fina minnen för barnen

Nedkopplad och avkopplad

Jag har verkligen tagit semester nu. På riktigt.

Dragit ner på tempot, njuter av solen och familjen. Och framförallt låter jag surfplatta, mobiltelefon och dator ligga där de ligger. Kan nästan inte komma ihåg när jag senast haft sånt litet behov av att kolla bloggar, Instgram, mail osv, och det är fantastiskt skönt! 

Jag har alltså inte försvunnit från jordens yta, utan har helt enkelt bara tagit semester. 

Detta betyder såklart inte att det inte händer saker i mitt liv, för det händer verkligen en hel del!

Förra helgen var det dags för det som vi planerat och längtat efter i ett år - GirlGalej2014!

4 tjejer från olika delar av landet, som aldrig träffats i verkliga livet, sammanstrålade på Arlanda för  vidare resa upp till Örnsköldsvik och Lyckobacken. Vi har alla "träffats" via den blogg som Malin driver - först som Ekonördarna på Lyckobacken och numera som Lyckobackens LevAnde, och för ett år sedan blev vi inbjudna att tillbringa en helg hemma hos Malin. 

Lite försiktigt nyfikna träffades vi så, och hoppades att helgen skulle bli så bra som vi alla hoppades på, och inte en stel sammankomst av människor som inser att de inte har så mycket gemensamt. 

Det visade sig att vi inte hade någon anledning att oroa oss - vi pratade och skrattade oss genom helgen och det känns verkligen som att jag har funnit fyra nya vänner. Jättekul!!

Malin hade en planerat för en härlig blandning av aktiviteter, sight seeing och god mat; och vi fick verkligen se Ö-viks alla pärlor!

Stort tack för en underbar helg Malin!!

Vi har även fått ett fantastiskt spännande erbjudande, som fick mig att jubla, studsa på stället och känna verkligt pirr över. Men, allt eftersom pirret lade sig och vi vägde fördelar och nackdelar, kände vi båda en allt större tveksamhet. Efter att mitt i natten ha diskuterat igenom allt ännu en gång, insåg vi att det vi vill göra är att följa den långsiktiga drömmen istället för att hoppa på denna superspännande men kortsiktiga dröm som förmodligen skulle ta oss ett par steg bakåt istället för framåt i det långa loppet. Vi tackade därmed nej till 18 månader i Australien med start efter nyår... 

Och hur mycket jag än vill se Australien, och  vill få tillbringa en tid utomlands med familjen, känns det fantastiskt skönt att ha tackat nej och istället fortsätta sökandet efter vår gård. 

Livet är fantastiskt häftigt, och bjuder på så många erfarenheter, valmöjligheter och utmaningar!!!

Hoppas att ni alla njuter av en underbar sommar!!

Semester

Så är den äntligen här, årets första egentliga semesterdag. Himmelrike!!
Jag struntar fullkomligt i att sommarvädret lyser med sin frånvaro, "summer is a state of mind".
Igår gav vi oss ut i det gråmulna vädret med picknickväskan packad och humöret på topp. Vi kastade stenar i ån, lekte puh-pinnar och tittade på massor av sniglar. Avslutade förmiddagen med lek i stooor vattenpöl och hemmagjord vattenrutschkana i smma vattenpöl. Barnen skrattade, jag skrattade och det kändes så där fulländat som det gör när man är i nuet.
Idag har vi också hunnit med ute- och innelek och födelsedagsfirande hos goda vänner på det.

Att stänga av allt vad alarm heter, lämna jobbmobilen åt sitt öde, bannlysa de avskydda orden Skynda, vi har inte tid och bara ta dagen som den kommer är precis vad jag och min själ behöver. 6 veckor av familjetid, där jag lovat mig själv att undvika allt vad onödigt hushållsarbete heter på dagtid och istället ta dagen i barnens takt. Jag fullkomligen känner hur stressen rinner av mig, hur axlarna sjunker ner och hamnar på sina ursprungliga platser. Jag lovar mig själv att lyssna inåt och känna efter vad det är min själ vill och behöver.

Hoppas innerligt att ni också får njuta av lediga dagar där själen får landa.

Arbete eller självsro

Denna arbetstermins allra sista dag. Arbetsmoralen har hela veckan varit dålig, just nu är den nog obefintlig.
Det är nu jag känner hur trött jag är i huvud och kropp. Har de sista dagarna märkt hur lite tålamod jag har med barnen, hur lätt jag blir sur. Hör mig själv på morgonen Skynda nu, Vi har inte tid, Sluta tjafsa... och jag avskyr det. Vad då inte ha tid?? Det enda vi har obegränsat av är ju tid! Det är mina prioriteringar som är fel. Min stressnivå som ramlat ner till fotknölarna.
Ställer mig, som så många gånger förut, frågan om det är så här livet ska vara?!
Precis som Anna så klokt skrev:

"Vi har alla en sak gemensamt: vi har alla 24 timmar per dygn att spendera och vi kan och måste själva ta ställning till hur vi använder dem. För det är alla de här timmarna som är livet.

Och om de timmarna, det livet, tycks fly förbi utan att vi hinner med, då är det kanske dags att stanna upp och tänka till: vad håller vi på med egentligen som gör oss så stressade och trötta?"

Är det det här jag vill göra med mitt liv? Är det i det här min passion ligger? Är det så här jag bäst förvaltar och lever i varje sekund av varje minut?

Inte ens med bästa vilja, hur mycket jag än trivs med mitt jobb, kan jag påstå att det är här min passion ligger, eller att det är så har jag bäst förvaltar min talang, min gudagivna gåva. Det är dags nu, att verkligen sätta mig ner och konkretisera vad det är jag vill, och att sen ett steg i taget följa denna nya stig. En stig som jag vet kommer att föra mig bort från det normativa samhället, från konsumtionshetsen, från det intrutade 9-5 livet. En stig som kommer att föra mig mot ett lugn i själen, mot en ännu starkare Sara, mot ett liv levt i sanning med mitt hjärta. 

Det kan mycket väl ta tio år att komma dit, men ibland är resan viktigare än målet. Och målet är många gånger början på en ny resa. Mitt mål. Min resa. 

Väder

Vaknade i morse till ännu en gråkall dag där termometern visade på endast 8 grader. Konstaterade att dagen kräver långärmade tröjor, tjockare jackor och mössor på barnen och höstjackan på mig själv.
Det var endast ett konstaterande, helt utan känslor. Att jag har kommit till den punkt i livet där jag insett att vädret ÄR, är oerhört skönt. Vad jag än har för åsikter och känslor så är vädret. Det är inget jag rår på, det är inget jag kan påverka. Det enda jag kan påverka i förhållande till vädret är mina känslor kring det.
Att lägga en massa energi på att förbanna vädret för att det är kallt och regnigt när det borde vara varmt och soligt är verkligen som att spola ner pengar i toaletten.
Självklart hade jag tyckt att det var skönare med riktig sommarvärme, men just nu är det inte det.
Och det är faktiskt helt okej det med.

Hungry?

Idag hade vi sommaravslutning med avdelningen.
Ett gäng glada människor på färgglada filtar i grön park. Fågelsång och strålande solsken.
Mängder av fantastiskt god mat som vi beställt från jobbets restaurang, och ljuvlig dessert där till.
Brännboll och tipspromenad.
Glada röster och mycket skratt.

Så kom han där. Gick sakta framåt mot all mat som fortfarande fanns kvar. Stannade. Tittade. Inte på de glada brännbollsspelarna, utan blicken  var stadigt fäst på maten.
Jag och en kollega frågade om han var hungrig. På knackig engelska svarade han
Yes, yes. Hungry.
Vi bjöd honom att ta för sig av maten, och frågade om han hade familj.
Family?
Yes.
Vi lassade papptallrikar fulla med lax, potatissallad, bönsallad och sås. Tömde brödkorgen i en påse.
Thank you, thank you!
Med fulla händer gick han iväg. Kvar stod vi och tittade på all den mat som fortfarande fanns kvar. Mängder.
Där och då bestämde vi oss för att, istället för att köra all mat tillbaka till jobbet och bjuda som lunch dagen efter, skulle vi köra den till den parkering där vi vet att några tiggarfamiljer håller till.
Där deras bilar står parkerade. Där de har sitt hem här i Sverige.

Samma man och ytterligare en var där, tillsammans med en flicka i 10-12 års åldern bärande på en 4-månaders bebis.
More food? frågade vi.
Yes, yes!
Flickan tjoade glatt när hon såg all mat.
Vi lade upp allt på pappertallrikar, hällde sås i plastglas, pytsade över desserten från glasbägarna till plastmuggar. Ställde fram mjölk och en flaska Loka. Hällde upp kaffe i muggar, sockerbitar i pappmugg. Vi tömde bilarna på allt ätbart medan männen ringde sina fruar.
De slog sig ned vid det dignande parkbordet, och med brustna stämmor bad de innerliga böner.
Jesus, förklarade en av männen, Halleluja.
Att leva under så svåra förbållanden och ändå ha en så stark tro....

Jag frågade om jag fick ta en bild, de log och nickade. Som en simpel voyeur tog jag en snabb bild och lät sedan familjen få äta sig mätta i fred.

Vi kände en sån enorm tacksamhet över att vi fått den här möjligheten att få hjälpa en medmänniska. Jag tackar universum och änglarna som sände mannen  vår väg, så att vi fick dela med oss av vårt överflöd.
Att ge är verkligen att få ta emot.

Jag sitter nu i mitt ombonade hem, och känner oändlig tacksamhet över att mina barn får äta sig mätta; att de får somna i trygghet i sina varma, sköna sängar och att vi kan ge dem allt de behöver. Att jag kan öppna dörren till vårt kylskåp och skafferi och äta mig mätt.
Det är inte en självklarhet för alla.

Täppt

Jag älskar verkligen att vara gravid, men denna förbannade nästäppa gör mig galen!!
Vet i och för sig inte om det i skrivande stund är förkylningsnästäppa eller gravidnästäppa, men jag VET att förr eller senare kommer gravidnästäppan. Har med båda barnen varit vansinnigt täppt de sista månaderna, och om det är något jag verkligen avskyr så är det att vara täppt i näsan. Bara lite tjock, eller täppt i ena näsborren kan jag överleva, men jag blir helt fullkomligt tvärtäppt - så där så att jag får lock i öronen när jag sväljer och jag fixar inte det.
Med V var jag storkonsument av nässpray för att överhuvudtaget klara av vardagen. Jag är fullkomligt medveten om att man lätt blir beroende av nässpray, och var noga med att bara använda den när jag inte stod ut längre - och kunde sluta använda den så fort barnen var födda.
Om det är graviditetsnästäppa redan nu, ligger jag pyrt till...
Dessutom verkar det som att jag blir allt känsligare för nässpray, och nyser mig halvt fördärvad när jag använt det. Ett klart tecken på att det nog inte är helt hälsosamt...

Ja, jag har provat koksaltlösning i både pipett och som spray, och det hjälper inte. Funderar på att införskaffa en NoseBuddy, och se om dagliga sköljningar kan hjälpa.

Är det någon av er som haft samma problem, och hur har ni hanterat det?? Alla tips mottages med galen tacksamhet!! Erfarenhet av nässköljningar?

Förändringens tid!

Läste ett sånt fantastiskt bra inlägg hos BaraAnna. Hon skriver så bra om förändring; om att våga lyssna på sig själv, och att låta processen ta tid. Och framför allt om att man måste vara sträng mot sig själv och faktisk göra de förändringar man vill se. Det händer ju inte av sig själv, man måste själv välja annorlunda. 

Och precis så är det ju! Det spelar ingen roll hur mycket jag säger att jag vill förändra, om jag inte själv börjar göra förändringar. Jag pratar inte om de stora förändringarna, utan de små. Det är ju där jag måste börja. 

Om jag gör de små förändringarna, så följer de stora när tiden är rätt. 

Med detta i bakhuvudet insåg jag med blixtens klarhet häromdagen att om min dröm är att bo ute på landet, är det ju det jag ska verka för. En av de saker som begränsar vårt sökande, är det faktum att vi båda pendlar och vi inte vill förlänga restiden för båda. Alltså måste jag förändra något, och med den klarheten bestämde jag mig för att börja söka jobb på hemorten. 

Det är ingen stor förändring just nu, men det är en tanke i rätt riktning. Och med det har jag öppnat dörrarna och energierna för att ta emot den förändring jag ber om. 

Det kanske händer om ett år, eller imorgon - men det är inte viktigt. Det viktiga är att jag har gjort mig mottaglig för förändring, och vetskapen om att förändringen kommer. 

På en helt annan not, kan jag konstatera att om magen fortsätter växa i nuvarande takt kommer jag att behöva en skottkärra att lägga den i framåt hösten... 

Jag återkommer med bild på Knoddens hemvist... 

Borta bra med hemma...ljuvligt!

Jag har inte försvunnit från jordens yta, eller helt lämnat bloggeriet.
Jag har däremot varit i England för att hälsa på makens släkt, och dagarna innan resan omgivits av tvättbestyr, trädgårdsbestyr och allmänna livsbestyr.

Dagarna i England var härliga, och hektiska. L's föräldrar som tidigare sagt att de tyvärr inte hade möjlighet att komma över från Irland, överraskade oss och stod där med öppna armar tillsammans med Nanny M när vi, två timmar försenade, anlände.

Vi har shoppat en del, umgåtts massor, om möjligt ätit ännu mer och njutit av varma soliga dagar.
Grillkväll hemma hos makens bror med familj en kväll; glada barn på studsmattor och styltor, fantastiskt god mat på längden och tvären, härligt avslappnad tid med svåger och svägerska och överlycklig A som fick leka med stora kusinen B. Ljuvligt, helt enkelt.

Dagen efter en eftermiddag i en stor park, med packad picknick. Vi tittade på tokiga mängder grodyngel, sparkade boll, lekte i den stora lekparken, tog med barnen på The Adventure Trail med olika hinderbanor, klätterställningar, trädhus - allt som behövs för barn med spring i benen.

En stilla förmiddag på stora shoppingcentret medan barnen var på ett lekland med granddad och pappa.

Försenat flyg på nervägen. Försenat flyg på hemvägen i kombination med någon eller några som uppehöll sig på spåret när vi skulle ta tåget från Uppsala vilket i sin tur ledde till att vi blev stående på första stoppet i 1,5 timme och inte kom hem förrän 01.15.

Men summa summarum - härlig minisemester!!

Vara nästan...

Att nästan leva leva upp till sin fulla potential - går det?
Att nästan leva det liv man vill - går det?
Att nästan göra de saker man i hjärtat vill - är det möjligt?

Nej, nej, nej.

Man kan inte göra någonting "nästan". Antingen gör man det eller inte.
Antingen gör JAG det, eller inte.

Jag har så många planer, jag vill så mycket. Jag vill förändra mitt liv på så många plan. Och ändå kommer jag inte till skott. Jag hör mig själv säga, åter och åter igen, jag SKA göra/läsa/ändra, men kommer sällan längre än så.
Någonstans har jag blivit en "jag ska-are" istället för den "jag gör-are" som jag innerst inne är. Det irriterar mig. Det frustrerar mig. Det gör mig ledsen.

Det är som att jag någonstans håller mig själv tillbaka. Som att jag är rädd att verkligen växa och bli den kick-ass häftiga människa jag vet att jag är. Den människa som alltid går sin egen väg, som alltid följer sitt eget hjärta.
Nu går jag där och tassar, någonstans mitt emellan de två, men hela tiden med en fot fast förankrad i det säkra, det trygga.

Vad hände med den tjej som helt plötsligt sa upp sig från sitt första fasta jobb, sin första egna lägenhet och som resultat av en ingivelse drog till Tyskland för att jobba med hästar.
Som slutade ett annat jobb, sa upp en annan lägenhet, packade in bohag och hund i en gammal Fiesta och bilade till Irland. Som en följd av en annan ingivelse.
Den där tjejen som, på gott och ont, följde sitt hjärta?!

Jag vill, VILL, läsa örtmedicin, men just nu är det så mycket på jobbet/så mycket hemma/är jag gravid/har jag snart liten bebis att jag nog ändå inte hinner....
Jag vill, VILL, våga sälja det här trygga bostadsrättsboendet och flytta ut på landet. Men inte för långt ut, inte för mycket renovering, inte för långt från pendlingen till trygga jobbet.
Jag vill, VILL, ha häst igen, men inte just nu för jag har inte tid...
Jag vill, VILL, sluta äta kött igen, men det blir ju så bökigt att laga två olika rätter, jobbigt att behöva tänka om...
Jag vill, VILL VILL VILL, ha en gård där jag kan få ta hand om misshandlade, vanvårdade, oälskade djur, men det får bli senare i livet när jag jobbar mindre, barnen är större, det är sju torsdagar i samma vecka...
Jag vill, VILL, gå andliga kurser och växa i min mediala förmåga och gå på yoga hos utbildad lärare, men det är ju så dyrt, så långt borta, så svårt att få ihop det med makens arbetstider

Ser ni undanflykterna? Ser ni alla anledningarna till att det inte går? Ja - de har jag finslipat till perfektion....
Ser ni möjligheterna? Ser ni anledningarna till att det är just detta jag SKA göra? Nej - de gömmer jag långt in i hjärtat långt bakom logikens räta linjer.

Och ändå vet jag ju, jag VET, att det blir som man tänker. Att mina tankar styr mitt liv, och att jag därför har alla möjligheter i världen att skapa just den tillvaro jag vill ha. JAG bestämmer! JAG skapar!
Och jag sätter käppar i hjulet för mig själv.
Varför skräms vi - jag - så mycket av att bli den enastående människa vi är ämnade att vara? Att verkligen leva mitt liv till dess fulla, maximala potential.
Jag har aldrig sett mig som en "medel-Svensson", även om jag många gånger önskat att jag vore för att livet nog är enklare då, utan vill gärna gå min egen väg, vara den som sticker ut snarare än passar in, som vågar stå för den jag är. Och ändå känns det just nu som att jag själv ideligen petar in mig i just den kartong som är märkt Måttlig Medel-Svensson. (På inget vis är detta menat respektlöst mot dem som trivs med detta liv!)
Jag vill spränga denna trånga kartong kasta den på en sjuhelsikes brasa, men det är bara jag som kan göra det.

Varje resa börjar med ett litet steg, och jag tror att det är hög tid att jag tar detta första steg nu - för min egen skull!

Sagt med kärlek

'Mommo, jag tycker att du är finare när du har så här kort hår. Förut tyckte jag att det var lite långt.'

Och just där går jag så smått sönder av kärlek till min förstfödde och hans stora, till bredden kärleksfulla hjärta. Vi har denna morgon berättat för barnen att mommo har fått en sjukdom, alopeci, som gör att hon tappar nästan allt hår på huvudet.

Det är inte lätt att se sin livliga och stolta mamma gå från den vanliga rufsiga kalufsen till nästan helt hårlös på en månad.
Det är inte lätt att höra den som alltid hjälpt alla, på alla tänkbara sätt och vis, be mig ringa min vän och vår gemensamma hårfrisör för att se när hon har tid att klippa ner de hårtestar som finns kvar.
Men det känns underbart att kunna få hjälpa, och att ha en sån fantastisk vän som samma eftermiddag öppnar salongen och utan att vilja ha ett öre för det klipper ner håret. Som ger stöd och omtanke långt utanför sin yrkesroll.

Livet är en blandning av sötaste sött och suraste surt, och det är hur vi bemöter de olika delarna som avgör om vi har ett fantastiskt liv med svalkande citronsaft en varm dag; eller om livet är en evig simtur i försurade sjöar där vi endast då och då tillåter oss en vilopaus på strandkanten och en slurk söt jordgubbssaft.

Älskad

"Änglarna älskar mig"
"A älskar mig. Mamma älskar mig. Pappa älskar mig. Manne älskar mig"

Lilla V's sista ord innan hon somnade, och de första när hon vaknat.

Tänk om vi alla levde i denna fullkomliga övertygelse om att alla älskar oss; om detta var vår sista tanke innan vi somnade och den första när vi vaknade. Jag tror att världen skulle vara en annan mer kärleksfull plats, om vi alla vaknade i kärlek. Där kärleken flödar kan inte hatet få fäste.

När förlorar vi denna övertygelse? När ersätts den med tvivlet om vår egen duglighet - vår egen storhet , och för många känslan av att vara oälskad och oönskad?

Jag önskar av hela mitt hjärta att mina barn får gå genom livet med känslan av att vara oändligt älskade, och att de kan sprida denna känsla - denna vetskap - vidare till alla de möter i sitt liv.

För störst av allt är kärleken!

Kvällstankar

Mjukt grönt gräs mot bara fötter

Fingrar i solvarm jord

Svalkande, livgivade vatten som rinner över nysådda frön

Ljummen kvällsluft med doft av gräs och hägg

Fåglars sång mot blå kvällshimmel

Svag musik som bärs av kvällsvinden

Innerlig harmoni i själ och hjärta

Tacksamhet mot livet själv som

Ger all skönhet och frid vi är öppna nog att ta emot

Kärlek

Innerlig, äkta kärlek för allt som lever

Dofta gott - dofta mycket

Dofter.... konstgjorda; naturliga; starka; subtila... alla påverkar de oss på olika sätt. Vissa kopplar till underbara minnen - barndomsdofter, första kärleken, trygghet, andra kan få oss att må illa fysiskt eller psykiskt.

Att en tidig morgon gå barfota genom daggvått gräs, lyssna på fåglarnas körsång och känna doften av ren luft och blommande hägg.... bara att skriva om det, här där jag sitter på tåget långt från häggen, får mig att le och känna mig fridfull....

Sen jag under förra graviditeten blev väldigt känslig för dofter har jag helt slutat med kemiskt framställda parfymer, då doften är alldeles för stark. De få gånger jag vill dofta lite annat än bara Sara använder jag Green Loves naturliga dofter som är lagom starka  och snabbt avklingar.
När jag i morse väntade på tåget kom en ung tjej och ställde sig några meter ifrån mig, och med henne kom även doften av den parfym hon använde. Inte alls illaluktande, men jag undrar ofta om man är medveten om hur stark och påträngande dessa parfymer är.
Och för att inte tala om vad dessa parfymer egentligen innehåller?

Det är också fascinerande hur man ofta inte tycker att huset är rent förrän den, ofta ganska starka, doften från rengöringsmedlet sprider sig i hemmet; eller tycker att doften från sköljmedlet är det som får tvätten att kännas ren?
Jag var också precis där förut, och lägger egentligen ingen värdering i det, men tycker däremot att det är märkligt att vi någonstans glömt bort att något som är rent egentligen inte har någon doft.
Sen vi för 4 år sedan började använda tvättnötter och helt slopade sköljmedel har jag även där blivit akut medveten om hur starkt sköljmedel kan lukta, i all synnerhet om jag jämför med nytvättade laken som fått torka i solen och vinden. Den rena underbara doft som dessa lakan bär med sig är oslagbar!! 

Jag vill på inget vis påstå att mitt sätt är den rätta vägen, men tycker att det är lite av den rådande tidens mentalitet - allting ska maskeras och förbättras på lite lagom konstgjord väg och sen ges en grön etikett med namn som kopplar tillbaka till den natur som vi inte riktigt tycker håller måttet på egen hand...

Med det vill jag önska er en underbar dag, med de dofter ni älskar!

Tankar

Tänk så lustigt det är ändå, har sedan vi bokat denna kurs sett fram emot en kväll/natt på hotell med goda kollegan; god mat, kanske en (alkoholfri) drink i Sky baren, en kväll i ensamhetens tecken, god sömn...
Och så sitter jag här nu efter god mat, en liten drink, fantastiskt mycket skratt - och längtar efter min familj. Den lätta hysterin med övertrötta barn, små varma barnarmar runt halsen, tröttheten när jag väl sätter mig i soffan med maken. Kaoset som är MITT kaos - MITT liv! Tur att det bara är en natt, och jag tänker trots saknaden njuta av denna ostördhet.

Kursen idag var fantastisk! Om administratörers vardag, hur man ska prioritera, agera, strukturera. Och tänka. Ännu en gång påminns jag om tankens kraft. Att vi själva väljer hur vi agerar och bemöter en situation.
Det blir allt tydligare; vi - jag - väljer själva hur vår dag ska bli; hur varje situation får påverka oss. Tankens kraft är enorm!!

Så med tankens kraft tänker jag nu njuta av denna kväll, och i sinom tid somna gott på denna...

Njutning i kvadrat!

Tidig morgon i det blå huset. Lilla V snackar som vanligt, Opsy Daisy dansar med Iggle Piggle i Drömmarnas trädgård och jag blir matad med russin. Pojkarna i familjen sover, likaså hundarna.
Ute skiner solen och lovar ännu en strålande härlig sommardagen likt gårdagen, och om en stund ska jag duka upp till frukost ute på vår i sol badade altan som äntligen ställdes i ordning igår.
Underbart!

Gårdagen var en magisk dag, med fix i trädgården, lek i sandlådan och inte onödig minut spenderad inomhus. Mina fötter har njutit av att inte under hela dagen varit instängda i trånga skor.
A och jag gick en härlig promenad med hundarna på banvallen och genom hästhagarna, pratandes om ditt och datt. En pratstund med den ljuvliga ardennern som går i hagarna bakom vårt hus, och stora och små tår spretandes gräset.

Lunch och middag ute på altanen, och hundarna har sovit ute på i solen hela dagen. Pelargonerna har flyttat ut på den orangea vaxduken på det lilla runda bordet på altanen. V har förnöjt sprungit runt med rumpan bar större delen av dagen. Dagen kändes som en fridfull evighet av ren njutning!!

När man tittar ut över ängarna på vår baksida kan man nästan låtsas om att vi inte har grannar alldeles nära på båda sidor... 

Som små solar i gräsmattan

Så hände det igen... Vitt blev till orange. Och ändå är jag uppriktigt förvånad och fundersam över att vårt hem - och jag - inte är så där vitt och stilrent.... Det kanske är dags att inse sanningen?! 

Fridfull

En vanlig eftermiddag när maken jobbar kväll; med hämtning, trötta och gnälliga barn och kissnödiga hundar som väntar överlyckliga i dörren.
Då är det underbart att veta att maken gjort mackor till barnen att ta med på hundpromenaden, och att köttfärssåsen står färdig på spisen. Han har till och med fyllt på vattenkokaren så att jag snabbt ska kunna koka vatten till spaghettin medan hundarna rastas.
Det är sånt som gör en ganska tröttgnällig eftermiddag rätt okej trots allt. Tack älskade du!!

Nu sover barnen gott; Zassi står på sin favoritplats i soffan med fullt span ut över ängarna och hästhagarna och Abi ligger hopkurad i soffan bredvid mig. Ljusen är tända, Nag Champa-rökelsen sprider underbar väldoft, teet är rykande hett och Hela England bakar har just börjat.
Frid i sinnet, frid i hjärtat. Oftast är det inte svårare än så.

Hoppas att friden är med även er!

Är hon...?

"Vågar jag fråga?? Nää, det kan ju bli så pinsamt..."
"Hmmm...Har hon gått upp i vikt eller...?"
"Alltså, nu blir jag ju bra nyfiken... hon är onekligen lite större, men... "
"Vadå?! Tror du? Hon skulle ju absolut inte ha några fler, men ja - hon ser onekligen lite rund ut"

Ja, ungefär så här tror jag att mina kollegors - de som inte redan vet, alltså - tankegångar går.
Har kommit till det här underbara stadiet i graviditeten där man (läs jag)  bara ser allmänt tjock ut. Magen är ännu inte en uttalad bebismage, men ändå för stor för de flesta av byxorna. I en rätt skuren tunika syns det knappt, men i vanlig t-shirt ser jag onekligen rätt fläskig ut.
Inte riktigt tillräckligt stormagad för mammabyxor, men gummisnoddsstor i vanliga jeansen. Inte riktigt stor nog för mammatröjor, men en del av de vanliga ser inte helt rätt ut heller.

Ett garanterat övergående problem, och förmodligen snabbare än jag anar, men just nu svävar jag i ingenmanslandet mellan "knubbis" och "gravid".

Och som grädde på moset har det börjat igen, för tredje gången. Min konstanta hunger. Är alltid mer eller mindre hungrig. Kan alltid äta. VILL gärna äta precis hela tiden. Vad det är jag stoppar i munnen spelar ingen större roll - frukt, grönsaker, choklad, lakrits, mackor, choklad, lakrits, nötter; you name it. Tror inte att det har någon vidare positiv effekt på min, för stunden, allmänna Knubbislook...

Min gluten- och mjölkfria diet har flugit sin kos och om jag bara tillät mig flyttade gärna Skogaholmslimporna in i skafferiet där de aldrig haft en hemvist.

Ta mig i kragen, eller "go with the flow" - det är frågan. Tror att jag ska lägga mig någonstans mitt emellan, vi bor ju trots allt i Landet Lagom! :)

Bokmaler

De sista veckorna har jag läst. Jag har läst, läst, läst och läst. Så många böcker som jag har gått igenom på sista tiden har jag inte gjort på mycket lång tid. Olika sorters böcker; må-bra-böcker, läser-för-femte-gången-böcker, andliga böcker, behöver-inte-tänka-böcker...
Åh vad underbart det har varit, och är!
Jag är verkligen bokmal i själ och hjärta. Finns det något härligare än att en regnig dag krypa upp i soffan med en varm pläd, hett te och en riktigt bra och tjock bok...
Nu är väl sanningen oftare läsning vid spisen, på toaletten, på tåget... men känslan i själva boken är det samma. Att få försvinna bort, lära känna andra världar...
Har varje kväll tänkt blogga, för det är något som jag också älskar, men har ofelbart fastnat i en bok istället. Och kanske är det precis som det ska vara.
Funderade för mig själv hur det kan komma sig att jag helt plötsligt har så mycket tid att läsa, för det är verkligen inte mindre att göra hemma, på jobbet, med hundarna och så vidare...
Sen kom jag på det. Den tid jag tidigare har tillbringat med att läsa statusuppdateringar på Facebook lägger jag nu på böcker. Det är lite skrämmande hur mycket lästid jag skaffat mig; eller snarare - hur mycket tid jag tidigare har spenderat på Facebook.
Det enda sociala media som jag nu "sitter fast i" är Instagram, och där händer det allt oftare att jag vid dagens slut inser att jag överhuvudtaget inte använt mobilen till annat än något telefonsamtal eller sms.
Och vet ni vad - det är en sån underbar befrielse! Jag är helt plötsligt mer närvarande i mitt eget liv, och framförallt med barnen!
På många sätt är social medier ruskigt osociala!! Hur ofta satt vi inte, jag och maken, med varsin telefon i näven framför tv'n utan att prata med varandra.... Sorgligt egentligen...
Nu sitter jag i och för sig med en bok i näven, men är på något sätt ändå mer närvarande.

Känner stor tacksamhet över att jag tagit steget från fejjan, och hittat tillbaka till mina älskade böcker!!

Här är det synnerligen närvarande... För några dagar sen så jag ut så här, v 13. Knodden frodas därinne...

Smått och gott

Idag behöver jag lite goda råd på två skilda områden.
Först av allt - torr hud. Jag har alltid haft väldigt torr hud, men tycker att jag har haft det mer än väl under kontroll sedan jag började använda kokosolja. Innan dess använde jag ekologisk olivolja, och även det fungerade bra, men kokosoljan är onekligen snäppet bättre. Nu har jag dock stora problem med gräsligt torr hud. Det spelar ingen roll om jag fullkomligen dränker in kroppen med kokosolja i omgångar, det känns lik förbannat som att huden näst intill spricker och så kliar det något alldeles djävulskt. Dag 2 känns det något bättre, när den kroppsegna återfuktningen börjat verka tillsammans med en omgång kokosolja till.
Har fogat mig i att just kokosoljan inte riktigt räcker till just nu, och behöver något som är snäppet bättre. Självklart helt fritt från kemikalier och annat skit, utan något helt ekologiskt och riktigt bra.
Misstänker att den torra huden har med graviditeten att göra, något annat kan jag inte komma på.
Alla tips mottages tacksamt!!

Barnens kompisar - eller snarare de som man inte riktigt tycker om - vad gör man?? A har en kompis, I, som bor tvärs över vägen, och som han leker mycket med, men som jag har mycket svårt för. Ganska så uppkäftig, allra helst mot sin pappa, vilket tyvärr speglar av sig på A när de har lekt. I är året äldre, och självklart ser A upp till honom på sätt och vis. I får ofta A att fråga saker för honom, viskar i A's öra och sen frågar A om de kan få glass/frukt/macka/bulle. Har inga som helst problem att ge A's kompisar mellis, lunch, mat osv, men får taggarna utåt när denna unge herre får A att göra frågandet, eller frågar om han kan få något att äta direkt när han kliver innanför dörren. Det är många små saker som verkligen för att jag får taggarna utåt, samtidigt som jag tycker att det är fantastiskt att A har en kompis, flera faktiskt, som bor så nära. Det värsta med att A leker med denne I är att han kommer hem och är rätt avig; svarar emot om han svarar alls, allmänt kaxig - inte alls vår fine A.
Hur sjutton gör man? Vi kan ju liksom inte förbjuda honom att leka med I, även om det ibland kliar i fingrarna att göra just det...

I övrigt är allt bara bra! Vi var iväg på ultraljud i samband med KUB-test i onsdags, och gick därifrån med härliga bilder på lillknodden och den allra lägsta sannolikheten för kromosomförändringar. Det är ju fantastiskt med ultraljud!! Att få se detta lilla liv sprattla runt i magen är verkligen magiskt! Magen ja, den växer. Helt galet så mycket fortare det går för varje graviditet... Är nu i vecka 13, och det är tur att det är officiellt för jag kan banne mig inte dölja den här magen många dagar till utan att vira in mig i ett tält...

Vi har även hunnit med en omgång magsjuka, som för första gången drabbade hela familjen. I de få fall vi har haft magsjuka har jag i regel klarat mig, men icke denna gång trots att jag knaprade i mig vitpeppar som aldrig förr. Efter detta har jag dock i dagarna två gått omkring med lindrig, men nästintill konstant närvarade, illamående. Hoppas att det är efterslängar av magsjukan, och inte någon omvänd variant av gravidillamående!!

Ett lite smått- och gottinlägg, men så blir det ibland!

Backkrön eller ännu en dag i livet?

Pratade med en gammal klasskamrat sedan högskoletiden på tågresan in till jobbet, och då kom vi in på det faktum att vi fyller 40 i år. Jag i december, och hon nu i maj.
Ännu en gång slogs jag av hur olika vi människor fungerar, och hur olika vi lägger fokus i livet. Jag tycker på sätt och vis att det känns ganska bra att fylla jämnt. Eller snarare, jag tänker inte så mycket på det; på siffran i sig.
Jag känner mig trygg i den person jag är; en person som jag faktiskt älskar och tycker är rätt rolig. Jag lever ett bra liv, och ser fram emot allt det som kommer. Känner på inget sätt att det är ett stort krön att passera, utan en trygghet i att jag är jag och att min skönhet kommer inifrån snarare än utifrån. De små rynkor som finns finns där för att jag har levt, upplevt, känt och framför allt skrattat. De är som små medaljer över ett liv väl levt - och ett liv som fortsätter att levas!
Min kropp bär verkligen spår av 2 graviditeter och födslar, och självklart av den pågående graviditeten. Gravitationen tar verkligen ut sin rätt både här och där; men det är en kropp som gett liv åt två underbara människor, som fortfarande är stark och mer än funktionsduglig och som nu förvaltar ännu en liten person i vardande. Finns det egentligen en högre mening med kroppen än det?? Om valet står mellan pösande mage, hängande bröst, lite allmänt fladder och två barn eller supertajt kropp med oammande toppiga bröst och inga barn så är valet för mig självklart. Andra väljer annorlunda, och det är också okej - men för mig finns det inget högre än detta. Visst finns det gott om dagar där jag önskar att magen vore lite mindre "mjuk och go'", men när jag tänker på VARFÖR den är mjuk och go kan jag känna att det är rätt okej ändå...

Min vän å andra sidan kände ett visst mått av ångest inför den stundande bemärkelsedagen; inför de rynkor som kommer och att kroppen inte längre har 20-åringens spänst. Kände lite att 40 var ett stort backkrön, och att det är utförsbacke sen.

Hur tänker dessa "stora" bemärkelsedagar? Ångest, glädje eller bara ännu en dag i livet?

Så olika det kan vara

Läser om hur svårt det kan vara att få ett efterlängtat barn, och hur jobbig graviditeten och  förlossningen väl kan vara när det otroliga händer. Lider med alla som går igenom detta, och nästan drar mig för att berätta min historia. En historia som är ganska olik detta.
När vi först bestämde oss för att vi ville försöka få ett barn gjorde vi allt för att det skulle ske; beräknade ägglossning, försökte aktivt, lade ner själ och hjärta i detta som vi så gärna ville skulle hända. Och som för så många andra, blev drömmen inte sann förrän vi slutade försöka och bara njöt av livet tillsammans. Ungefär 6 månader tog det, så inte ens det var en särskilt lång tid.
Graviditetstestet gjorde jag i Irland, dit vi rest för en av mina bästa väninnors bröllop där jag skulle vara Maid of honour. Medan bruden satt hos frisören, och innan det var min tur, sprang jag ner till närmaste apotek och sedan in på toaletten och visst - där var det. Det efterlängtade plusset! Det blev ett underbart, om än för min del stillsamt, bröllop!
Graviditeten var helt underbar med enbart lite svullna fötter och "restless legs" som bieffekter. Så sent som i november var jag ute med hundarna i skogen och spårade, och A är född i december. Förlossningen var kanske inte den lättaste. Dryga 24 timmar var vi inne på sjukhuset innan vår underbare lille A tittade ut. Med värkarna hemma innan vi åkte in var det nog totalt 32 timmar.
Vi visste redan då att vi ville ha ett till underverk, men att vi ville vänta tills A hunnit bli 3-4 år. Eftersom att jag inte tycker om idén att äta hormoner, använde vi oss av ett cervix pessar som fungerade alldeles utmärkt. Tills den där gången då det visst hamnade lite på sned...
Även den graviditeten var fantastiskt, med få problem. Jag tror att min kropp är gjord för att vara gravid, och jag verkligen älskar det!
Även den här gången gick vattnet tidigt, och inte förrän morgonen efter började jag få värkar. De avtog dock framåt lunch, och då bestämde jag att vi skulle följa den tidigare lagda planen och åka in till Leo's lekland med A (tillsammans med Nanny och Granddad). Därifrån styrde vi sedan kosan till sjukhuset för att kolla hur det stod till. Nu hade värkarna kommit igång så smått igen. Kl 18 skrevs vi in för att bli igångsatt, vilket inte behövdes, och straxt före midnatt föddes V. Jag gick från 5 cm öppen till tösabit på bröstet på straxt under 30 minuter, så det gick undan på slutet.
Efter hennes ankomst kändes det verkligen som att familjen var komplett, och jag var helt färdig med den barnafödande delen av livet. Maken hade nog gärna haft ett till barn, men vi enades om att det var alldeles underbart som det var. Eftersom jag fortfarande inte vill ta till hormoner, men heller inte litar helt på cervix pessaret (det kan ju hamna på sniskan igen) har vi fått använda kondomer.

Men se det hjälpte visst inte helt, det heller....
Den 1 april (av alla dagar) insåg jag att mensen var mer än lovligt försenad och bet i det sura äpplet. Och säkert som amen i kyrkan visade stickan sent omsider att jag var gravid igen, +3 veckor.
Jag har ju haft en viss, motvillig, föraning om att det skulle kunna vara på det viset, men har inte velat se sanningen i vitögat.
Första reaktionen var därför inte alls odelat positiv, men det la sig fort. Det är ju, som alla graviditeter, ett litet mirakel! Ett mirakel som tagit upp residens i min mage.
Eftersom jag hade sån otroligt dålig koll på sista mensen bokade vi tid för ett vaginalt ultraljud för att ta reda på hur långt gången jag är. Gynekologen frågade mig vad jag trodde, och jag sa 6-7 veckor ungefär. Jaha, sa han, då är det ju risk att vi ingenting ser, men vi provar i alla fall.
Skrattande konstaterade han sen att det inte var det några 6 veckor här inte, utan snarare 9+4! Dålig koll var det ja...
Men att se detta lilla 2,5 cm långa pyre ligga och vifta med armar och ben var fantastiskt!! Så liten, och ändå så tydligt en liten människa. Det väcker många tankar...
Jag bugar och tackar ödmjukt, över att ännu en gång få vara med om detta magiska! Att få vara gravid, få känna en person ta form inuti mig, och att få vara med om ännu en förlossning!
Än så länge, är nu i v 12, har det varit lika behagligt som de tidigare gångerna, bortsett från två morgnar av gräsligt illamående och svimningskänslor. Jag lider som sagt med alla kvinnor som haft den under sin graviditet!
I första halvan av november hoppas vi få ta emot detta vårt andra "hoppsan" men tredje, högt älskade underverk!

Horoskop

Varning för ganska långt inlägg....

För en tid sen kom min mamma förbi med ett personligt ställt horoskop som jag lät göra -97. Ett tag sen, alltså.
Inte förrän igår satte jag mig ner och läste det igen, och skrattade en hel del. Det stämmer ju så fantastiskt bra i nästan allt. Fantastiskt egentligen, att något som skrevs för 17 år sen känns så aktuellt.

Här kommer det i sin helhet, och är ganska långt.

"Du är född med solen i Skyttens tecken. Du är energisk och utåtriktad till din läggning. Du har et behov av att få leva ditt liv med mycket frihet och rymd. Du trivs bäst utan begränsningar, på resande fot eller ute i det fria. Det finns gott om spontanitet och glöd hos dig. Du är orädd och frimodig. Du är den som obekymrat går på i ullstrumporna och verkar ta det mesta med en klackspark.
Ibland kan du var en aning klumpig och taktlös.
Du pratar gärna mycket, och du har en tendens att späda på dna berättelser en smula.
Du vill vidga dina vyer, du strävar efter omväxling och social stimulans. En stor kunskapstörst och nyfikenhet på livet hör till dig.
Du stimuleras av spänning och äventyr i tillvaron.
Du tycker mycket om att läsa, liksom att resa och uppleva främmande kulturer och synsätt.
Ibland blir du överoptimistisk. Du vill att dina möjligheter ska vara obegränsade.
En "det-fixar-det-sig" attityd finns hos dig. Du har en strävan efter expansion i den yttre världen vid unga år, för att sedan (senare) i livet söka dig mera inåt. Lyckobringade Jupiter är din härskande planet, den ger dig rikligt med optimism att förfoga över. Du är även född med Jupiter i hus 1, vilket ger dig extra mycket tur i livet. Den ger dig och så extra kilon i livet. Du har en ärlig och pålitlig läggning, liksom en stark känsla för rättvisa. Du är varmhjärtad, humoristisk, generös och gästfri.
Din välvilja och svårigheterna med att säga nej, resulterar ibland i att du blir utnyttjad.
Du strävar ständigt efter att höja bildningsnivån både hos dig själv och din omvärld.
Du har ett intresse för språk, pedagogik, samhälls- och livsåskådningsfrågor.
Ett fritt och omväxlande yrke skulle passa dig.
Fysiskt associeras din sol med levern, höfterna och låren. Även höga febertoppar kan komma till dig. Ögonsjukdomar också. Du har lagt dina planeter väldigt högt i horoskopet, det gör att utlandet blir extra lockande för dig. Att du bosätter dig utomlands är helt naturligt för dig. Du har även ett stadium av planeter i Skyttens tecken, vilket för dig till en mer typisk Skytt. (Eller en stark skytt)
Du är generös och livlig till din natur. En egen livsfilosofi och en bestämd uppfattning om vad sm är rät eller fel hör till dig. Det negativa hos din Jupiter är att du kan bli överentusiastisk. Du får tendenser till överdrifter. Du har stort frihetsbehov.
Samtidigt är du ansvarskännande och plikttroget till din läggning. Du är mycket ambitiös och du har höga krav på dig själv att vara effektiv och duktig.
Du har ett stort inflytande på omgivningen (kanske inte alltid på ett medvetet plan).
Du har god kapacitet att hantera andra människors resurser. Du dras troligtvis till en dominerande och manipulativ partner. Du kan komma att genom gå radikala personlighetsförändringar i positiv riktning just genom när- och personliga förhållanden, men även genom kontakt med större grupper.
Du är känslig och sårbar och du har stort behov av att känna stöd från om givningen. Du har ett intensivt känsloliv. Din måne pekar på en exceptionell lyhördhet för andra människors känslor, varför du är en god människokännare. En välutvecklad intuition samt ett intresse för det dolda och svårgripbara i tillvaron är utmärkande.
Födslar och dödsfall, uppbrott och nystarter kommer sannolikt att påverka dig starkt.
Du har lätt för att lära. Starka ideal och värderingar hör till din bild. Du vill ha svar på alla frågor om livet. Du ligger för längre resor eller vistelser utomlands. Periodvis kommer en vilsen känsla för dig, och en rastlöshet. Drömmar och fantasier.
Ditt yrke och sin sociala position är av stor vikt för dig. Du vill bli erkänd och uppskattad inom din bransch.
Du nöjer dig inte med att stanna på ett amatörmässigt plan. Eftersom det är viktigt för dig att känna dig betydelsefull och "behövd", att "vara någon inför världen", är det inte osannolikt att du väljer en livsform där du får kontakt med  allmänheten på ett eller annat sätt. Det är viktigt för dig att ha ett intellektuellt stimulerande yrke.
Du ser ut att ha en vid och brokig bekantskapskrets. Du dras till oxar.
Du pratar utan att tänka dig för. Du har sinne för humor, du gillar att skämta.
Hästar är viktiga för dig, tack var din Venus i Skyttens tecken. Ridning, friidrott och bågskytte passar dig.
Du har behov av ensamhet, och ett mycket gott minne. Skarpsinnig. Universum och filosofi är dina ämne. Du vill ha kontroll i dina relationer. Du är blyg när det gäller att visa känslor och du har därför en något kylig och avvikande attityd.
Du har ett högt tempo i allt du företar dig. Du stimuleras av att umgås med intressanta människor och vissa av dina vänner kan vara verkligt originella. Ordinära människor tråkar ut dig. Du är konstnärligt begåvad och du kan säkert framställa ditt konstutövande på ett unikt och personligt sätt. Du har stark oberoendekänsla, vilket dock inte hindrar dig i förmågan att relatera till andra.
Du har stort behov av att få leva ut din personlighet. Du kommer förmodligen att ha en hel del varierande sysselsättningar innan du hittar din nisch.
Det är också sannolikt att du någon gång i livet kommer att syssla med någon form av rådgivande verksamhet. Med Asc i vågens tecken har du en öppen och vänlig attityd. Du är kreativ och full med originella idéer. Du har behov av omväxling."

Det ni, var en snabbkurs i vem jag är! :)

När livet tar en ny vändning

Jag tyckte att jag hade planerat mitt liv på ett alldeles strålande sätt. På ett sätt där jag skulle bejaka mig själv, följa mitt hjärta och våga göra de stora förändringarna. 

Väntade på styrkan, på "det rätta tillfället", på...tja, jag vet inte ja. 

Men så kom det här häftiga livet emellan, rörde om i grytan på det rejälaste sättet och helt plötsligt känns de där planerna rätt långt borta, och rätt inaktuella. 

Istället blev det dags att hitta fokus, ändra tankesätt i grunden, hitta andra förändringar som på grund av olika (och även i sin fånighet olika) anledningar hamnat i skymundan. Dags att blicka ännu mer inåt istället för utåt. Hitta grönskan i gräset på min egen sida staketet. 

Just detta med att alltid se det saftigaste gräset på andra sidan har varit min följeslagare genom livet, och har - på gott och ont - tagit mig runt i Europa. Och sällan, nästan aldrig faktiskt, är gräset grönare någon annanstans än under de egna fötterna. 

Denna omrörning i grytan har fått alla smakerna att komma till ytan; glädjen, kärleken, hoppet, närvaron och den lilla nypan spänning. Det är så häftigt att inse att hur vi än planerar och logik-iserar (alldeles eget ord), hittar orden fram från den bok vi skrev innan vi kom ner och belyser den stig vi faktiskt har att gå. Den stig som bitvis ligger i skugga och är överströdd med kottar, kvistar och stickiga barr; och som bitvis - de längsta och mest betydelsefulla bitarna - badar i solsken, ljuvlig blomdoft och fåglarnas sång, där den porlande bäcken med klart vatten spelar för oss, svalkar oss och får oss att sitta ner och bara andas. Det är här vi glömmer de stickiga barren, det är här vi hämtar kraft och känner glädje över livet, tacksamhet över livet. 

Just nu sitter jag där, med fötterna i det kalla vattnet, lyssnar på fågelsången och släcker törsten med det underbara vattnet. 

Livet är, och det är så ända in i bängens HÄFTIGT!!

Fånga dagen, vänner; fånga livet!!

När orken tryter...

Lördag morgon, solen skiner och barnen kvittrar. Precis så där underbart som det ska vara.
A tog sovmorgon ända till halv sju och vaknade på strålande humör, V kvittrar och babblar som alltid och jag känner att det är så här livet ska vara.
Under frukosten kommer vi på att vi ska göra en cykelutflykt ut i skogen, ta med lite fika och mysa medan den för helgen nattarbetande maken får sova.
Dukar undan frukost, fixar fika, gör i ordning barn och mig själv. Hänger i farten ut en omgång lakan som gjort sin vända i tvättmaskinen.
Äntligen kommer vi så iväg; A på sin egen cykel, V bakom mig, Zassi i fullt ös framför oss och Abi i sin egen takt bakom oss, och picknick-väskan i korgen.
Vi cyklar genom villakvarter och tar oss ut på skogsvägen där vi en stund senare lägger cyklarna i diket och travar ut i skogen.
Dofterna, fågelsången, energierna.... skogen är verkligen min plats för återhämtning och jordning. Tänk när värmen kommer på riktigt och jag kan gå barfota i skogen igen! Åh vad jag längtar!!
V somnade med huvudet mot min rygg på vägen hem, och medan jag bar in henne sprang A över till sin kompis för att leka. Så härligt att bara kunna låta honom gå iväg själv och leka ute med kompisar!!
Funderade på att köra igång städning av något slag medan det var lugnt, men redan då kände jag hur tröttheten kom smygande. För en gångs skull lyssnade jag helt på kroppen, och gjorde i stället en kopp te och satte mig med en bok i kökssoffan. Så skönt att få några minuter till att ladda batterierna.
Alldeles för snart drog karusellen igång igen, med lunch, ombyte för oss alla tre inför 30-års kalaset, väska med ombyte för V, hundrastning och sen iväg till affären för lite lördagsgott och vidare till tåget.
Mingel med en mängd människor som jag aldrig mött förut är alltid tröttande, och inte alls mindre så idag, även om det också är trevligt.
Tålamodet tröt sakta men säkert genom kvällsrutinerna med välling, tandborstning och nattning; och en naggande huvudvärk gjorde inte saken bättre.
Sitter nu här i det rena - tack vare käre maken - men långt ifrån ostökiga huset och har precis noll energi att göra något åt det. Barnens leksaker får ligga där de ligger. Väskorna stå kvar o-uppackade. Dagens smutsiga kläder ligga kvar där de ligger på badrumsgolvet.
Ett stort glas vatten, en bit choklad och några minuters slötittande på tv är allt jag mäktar med; och det helt ok det med.

Vardag galore!

Dessa underbara lediga onsdagar som är värda sin vikt i guld! Dagar där jag verkligen blir vardagsjunkie av rang!

Ingenting inplanerat. Ingen brådska. Bara familjetid. 

Toscakakebak innan frukost. 

Långsamt tillredd äggröra av goda, glada bondägg. Knäckemacka med avokado och salt. Långa samtal om allt mellan himmel och jord.
God vän och tillika barnens favorit på besök. 

Spännande besök i blodbussen och härlig utelek med barnen.
Mammans högt skattade stallkväll med bästa ridgänget. Te med maken framför Grey's Anatomy. Till och med lillskruttans nerspydda säng.
Vardagen när den är som allra bäst, och silverkanten är TID och VARANDE.
Allt för sällan finns det tid att vila i det oplanerade och i att bara följa de impulser som dagen ger. Tack du underbara energigivande vardag!!!!

Giftfritt hemma!

Inspirerad av Lottas inlägg om giftfria skönhetsprodukter, köpta och egentillverkade, tänkte jag dela med lite om andra vardagsprodukter som är ekologiska, giftfria och vänligare för omvärld och oss själva. Hoppas självklart även få ta del av nya tips!

Vi är storkonsumenter av ättikssprit och bikarbonat, dessa superprodukter som vi använder på många olika sätt.
Ättikssprit - som avkalkare i vattenkokare och duschkabin. Sprayar med det när jag torkar rent i kylskåpet - det har vissa bakteriedödande egenskaper. Vid toalettrengöring. Istället för mjukmedel i tvätten. Mer tips här.

Bikarbonat - suveränt vid badrumsstäd på alla porslinsytor. I toaletten sprayar jag först med utspädd ättikssprit, strör på bikarbonat och låter det verka en stund innan jag går på med toalettborsten. Gurglar med bikarbonat och vatten när jag har halsont. Använder det för att göra tvätten vitare. Mer tips här.

Såpa - för golv och ugnsrengörning. Smeta in koncentrerad såpa på insidan av ugnen, värm till 100 grader och låt svalna. SEn är det bara att torka rent och skrubba lite extra där det behövs.

Tvättnötter - detta har vi använt sedan 3 år tillbaka istället för vanligt tvättmedel och tycker det funkar jättebra! Det verkar fungera olika bra beroende på vattnets hårdhet, men hos oss fungerar det perfekt. Tvättnötter kan även användas vid hårtvätt, som tvål osv. Dessutom är det fantastiskt ekonomiskt!!

Hos Ana Alizia har jag hittade världens bästa salva för röda babyrumpor som bara innehåller sånt som naturen tillhandahåller. Den har varit helt ovärderlig och en salva jag rekommenderar varmt, trots priset.

Vi har till båda barnet använt tygblöjor från Imse Vimse och är jättenöjda! Det har inte alls varit så jobbigt och komplicerat som jag först trott, och vi har sparat massor av pengar på det. Tygblöjor är dyra att köpa in, men det finns en stor begagnatmarknad, och vi har köpt i princip allt begagnat. Som en bonus tror jag att tygblöjorna är en bidragande orsak till att V, 1,5 år gammal, är i princip helt torr. Hon använder blöjor på dagis och på natten, en aldrig hemma dagtid.

Jag har även hittat två fantastiska hemsidor för hemmafixare och oss som vill försöka leva lite grönare DIY Natural och Organic Makers. Nästa projekt är hemmagjorda "food wraps", med förhoppning om att kunna slänga ut plastfolien, vilket skulle passa in helt perfekt i vår plastsanering av köket.

Hur gör ni?