Den där Benny

Ja, Benny Rosenqvist alltså. Jag och en kollega med dotter var på föreläsning med honom i förra veckan. Föreläsning, meditation och storseans.
Vilken upplevelse!!
Han inledde med att prata om sin barndom, och hur han fick sin mediala gåva. Ännu en gång slås jag av tankens kraft, och att vi själva väljer vår väg i livet. Med den uppväxt Benny hade, med misshandel och övergrepp, skulle han mycket lätt kunnat välja en långt mer destruktiv väg i livet. Istället valde han kärlekens väg, med hjälp av de andliga guider han fick med sig och sin medialitet, och strålar idag verkligen av värme och kärlek. Vägen dit har säkert varit långt ifrån enkel eller rak, men han har hela tiden valt kärleken framför hatet, och jag tror att det har burit honom.

Efter denna stundom verkligt gripande föreläsning, satte vi oss ner i en kort gruppmediation. Det är maffigt att meditera så många människor tillsammans, det blir oerhört starka energier som jag tror alla kände av.
Benny ledde oss till en plats där vi mötte vår guide, någon vi har älskat eller någon vi kommer att älska. Genast kom min älskade hund Mizzi till mig, vilket hon gör ganska ofta när jag väl sätter mig och mediterar, men även mommo kom. Vid det här laget rinner tårarna på mig.
Redan på morgonen fick jag till mig att jag skulle ta på mig en brosch som jag fått efter mommo, och att jag skulle få möta  henne, och det kändes så skönt att få den känslan bekräftad.

I pausen passade jag på att köpa en meditations CD för barn, eftersom A verkligen tycker om att meditera, och fick en bok signerad av Benny.
Därefter kom det som jag tror hela publiken väntat på, storseansen.
Jag har aldrig varit på seans av det här slaget tidigare, och visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Självklart hoppades jag att få någon slags hälsning från andra sidan, men tänkte att det nog var osannolikt att just jag skulle få det av alla förväntansfulla människor som fanns där. Samtidigt hade jag ett konstigt lugn i själen som kom från de starka känslorna på morgonen.
Och visst, som näst sista innan kvällen var över, kom Benny och satte sig bredvid mig med budskap från mommo. Han fattade min hand och beskrev henne så att tydligt, till sätt och utseende. Hon är lycklig på andra sidan, och med henne var även en man som bara kan ha varit morfar. Morfar dog när mamma var liten, och jag har alltid velat få träffa honom. Benny beskrev den stora kärlek som fanns mellan dem, och som gjorde att mommo aldrig gifte om sig. Samma stora kärlek som mamma och mostrarna hittade nedskriven i en dagbok efter att mommo dött.
Mommo var min skyddsängel ett tag efter att hon gått bort - hon hade säkert inget lätt jobb med det, stackaren :) - men håller nu sin hand över V. V som till och med har mommos namn som andra namn...
Det sista hon sa var att bebisen kommer att komma fort, och att vi ska åka till sjukhuset direkt när det börjar. Fort och smärtfritt kommer hen. Jag tänker nog ta mommo på orden, för att vara på säkra sidan, vi har ju en liten bit att åka...

Vi lämnade en fantastisk kväll med stora leenden och en känsla av att verkligen vara vakade över.
Tack Benny!

I glädje och harmoni

Tänk hur man vissa dagar vaknar och är helt fylld av en innerlig harmoni som ingenting ruckar på. Morgnar där allt flyter och man inte behöver jäkta. Där stressen uteblir just för att man är i harmoni och inte är stressad innan man ens hinner ur sängen. 

I dag är en sån dag. 

En dag där jag ler inifrån och ut. Där ingenting kan få mig i ofas. Där lyckan och tacksamheten strålar och jag känner mig tacksam för allt, från att solen tagit över från dimman till att vi har underbara vänner som kom ut och inte bara hjälpte oss att lokalisera felet i vår havererade bil utan även erbjöd sig att leta rätt på reservdel och byta den. 

Det finns så mycket att vara tacksam över, varje dag, och jag älskar dessa dagar när jag ser att allt detta utan att behöva påminna mig själv. 

Dessa dagar där jag är innerligt tacksam och lycklig över allt överflöd som livet erbjuder i fråga om möjligheter, skönhet och glädje över det lilla i det stora. Där jag känner ofantlig nyfikenhet över vad livet har i beredskap åt mig, och inte känner att jag vill dit NU, utan att resan verkligen är målet. 

Just idag älskar jag livet, mig själv och alla i min närhet lite extra mycket och jag är ofantligt tacksam över detta!

Att komma till korta

Att var förälder är inte lätt. Det är underbart, men långt ifrån lätt...
Efter en dag fylld av konflikter sitter jag och funderar över dagen, och känner mig lätt misslyckad som förälder. Nej, inte på det hela taget - jag vet att jag är en bra mamma, att jag är den allra bästa mamman jag kan vara åt mina underbara barn.
Att vara 4,5 år är förmodligen inte alls lätt heller. Älskade A är inte längre liten, men samtidigt långt ifrån stor. Hans kompisar här är alla minst ett år äldre än honom, och han hänger inte alltid med mentalt. Fysiskt hänger han med utan problem, men i den andra biten är han verkligen yngre. Samtidigt är han största barnet i vår familj; och att ibland vara störst och andra gånger minst är nog jobbigt för vem som helst.

Både V och A är fantastiska små människor, med stora hjärtan, mycket empati och stark vilja. De uppför sig klanderfritt när de är hos kompisar och andra.
Men när A kommer hem börjar allt som oftast gnället, protesterna och utbrotten så fort han kliver innanför dörren. Vi förstår att det är i hemmets trygga vrå han kan släppa garden och slappna av, men det är samtidigt oerhört tröttsamt att hämta hem en glad och go' kille som på ett par minuter förvandlas till ett trotsmonster.
När jag har dagar med oändligt tålamod kan jag många gånger avleda och lindra, men dagar då jag är trött eller på allmänt sur-humör är det inte lätt. Jag vill inte bli arg, eller inte orka möta hans trots med tålamod, men ibland är jag bara inte mer än människa.
Det är en balansgång att inte ge efter för gnället och trotset utan att själv tappa fattningen, och just idag gick vi från "bad to worse". Förmiddagen få gå till historien som en av de där riktigt o-bra stunderna.
Lyckligtvis hade A en härligt eftermiddag med lek med kompisar.
Innan pappan åkte iväg för ett nattpass och kvällsrutinerna tog vid hann vi med ett par omgångar Memory, och sen en stunds gos i gungstolen tillsammans med lillasyster innan hon somnade.
Det är skönt att få denna stund tillsammans innan sängdags, och att få avsluta dagen i kärlek. Och än mer viktigt känns det när dagen varit långt ifrån harmonisk.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter att skapa fina minnen för barnen

Nedkopplad och avkopplad

Jag har verkligen tagit semester nu. På riktigt.

Dragit ner på tempot, njuter av solen och familjen. Och framförallt låter jag surfplatta, mobiltelefon och dator ligga där de ligger. Kan nästan inte komma ihåg när jag senast haft sånt litet behov av att kolla bloggar, Instgram, mail osv, och det är fantastiskt skönt! 

Jag har alltså inte försvunnit från jordens yta, utan har helt enkelt bara tagit semester. 

Detta betyder såklart inte att det inte händer saker i mitt liv, för det händer verkligen en hel del!

Förra helgen var det dags för det som vi planerat och längtat efter i ett år - GirlGalej2014!

4 tjejer från olika delar av landet, som aldrig träffats i verkliga livet, sammanstrålade på Arlanda för  vidare resa upp till Örnsköldsvik och Lyckobacken. Vi har alla "träffats" via den blogg som Malin driver - först som Ekonördarna på Lyckobacken och numera som Lyckobackens LevAnde, och för ett år sedan blev vi inbjudna att tillbringa en helg hemma hos Malin. 

Lite försiktigt nyfikna träffades vi så, och hoppades att helgen skulle bli så bra som vi alla hoppades på, och inte en stel sammankomst av människor som inser att de inte har så mycket gemensamt. 

Det visade sig att vi inte hade någon anledning att oroa oss - vi pratade och skrattade oss genom helgen och det känns verkligen som att jag har funnit fyra nya vänner. Jättekul!!

Malin hade en planerat för en härlig blandning av aktiviteter, sight seeing och god mat; och vi fick verkligen se Ö-viks alla pärlor!

Stort tack för en underbar helg Malin!!

Vi har även fått ett fantastiskt spännande erbjudande, som fick mig att jubla, studsa på stället och känna verkligt pirr över. Men, allt eftersom pirret lade sig och vi vägde fördelar och nackdelar, kände vi båda en allt större tveksamhet. Efter att mitt i natten ha diskuterat igenom allt ännu en gång, insåg vi att det vi vill göra är att följa den långsiktiga drömmen istället för att hoppa på denna superspännande men kortsiktiga dröm som förmodligen skulle ta oss ett par steg bakåt istället för framåt i det långa loppet. Vi tackade därmed nej till 18 månader i Australien med start efter nyår... 

Och hur mycket jag än vill se Australien, och  vill få tillbringa en tid utomlands med familjen, känns det fantastiskt skönt att ha tackat nej och istället fortsätta sökandet efter vår gård. 

Livet är fantastiskt häftigt, och bjuder på så många erfarenheter, valmöjligheter och utmaningar!!!

Hoppas att ni alla njuter av en underbar sommar!!

Arbete eller självsro

Denna arbetstermins allra sista dag. Arbetsmoralen har hela veckan varit dålig, just nu är den nog obefintlig.
Det är nu jag känner hur trött jag är i huvud och kropp. Har de sista dagarna märkt hur lite tålamod jag har med barnen, hur lätt jag blir sur. Hör mig själv på morgonen Skynda nu, Vi har inte tid, Sluta tjafsa... och jag avskyr det. Vad då inte ha tid?? Det enda vi har obegränsat av är ju tid! Det är mina prioriteringar som är fel. Min stressnivå som ramlat ner till fotknölarna.
Ställer mig, som så många gånger förut, frågan om det är så här livet ska vara?!
Precis som Anna så klokt skrev:

"Vi har alla en sak gemensamt: vi har alla 24 timmar per dygn att spendera och vi kan och måste själva ta ställning till hur vi använder dem. För det är alla de här timmarna som är livet.

Och om de timmarna, det livet, tycks fly förbi utan att vi hinner med, då är det kanske dags att stanna upp och tänka till: vad håller vi på med egentligen som gör oss så stressade och trötta?"

Är det det här jag vill göra med mitt liv? Är det i det här min passion ligger? Är det så här jag bäst förvaltar och lever i varje sekund av varje minut?

Inte ens med bästa vilja, hur mycket jag än trivs med mitt jobb, kan jag påstå att det är här min passion ligger, eller att det är så har jag bäst förvaltar min talang, min gudagivna gåva. Det är dags nu, att verkligen sätta mig ner och konkretisera vad det är jag vill, och att sen ett steg i taget följa denna nya stig. En stig som jag vet kommer att föra mig bort från det normativa samhället, från konsumtionshetsen, från det intrutade 9-5 livet. En stig som kommer att föra mig mot ett lugn i själen, mot en ännu starkare Sara, mot ett liv levt i sanning med mitt hjärta. 

Det kan mycket väl ta tio år att komma dit, men ibland är resan viktigare än målet. Och målet är många gånger början på en ny resa. Mitt mål. Min resa. 

Väder

Vaknade i morse till ännu en gråkall dag där termometern visade på endast 8 grader. Konstaterade att dagen kräver långärmade tröjor, tjockare jackor och mössor på barnen och höstjackan på mig själv.
Det var endast ett konstaterande, helt utan känslor. Att jag har kommit till den punkt i livet där jag insett att vädret ÄR, är oerhört skönt. Vad jag än har för åsikter och känslor så är vädret. Det är inget jag rår på, det är inget jag kan påverka. Det enda jag kan påverka i förhållande till vädret är mina känslor kring det.
Att lägga en massa energi på att förbanna vädret för att det är kallt och regnigt när det borde vara varmt och soligt är verkligen som att spola ner pengar i toaletten.
Självklart hade jag tyckt att det var skönare med riktig sommarvärme, men just nu är det inte det.
Och det är faktiskt helt okej det med.

Hungry?

Idag hade vi sommaravslutning med avdelningen.
Ett gäng glada människor på färgglada filtar i grön park. Fågelsång och strålande solsken.
Mängder av fantastiskt god mat som vi beställt från jobbets restaurang, och ljuvlig dessert där till.
Brännboll och tipspromenad.
Glada röster och mycket skratt.

Så kom han där. Gick sakta framåt mot all mat som fortfarande fanns kvar. Stannade. Tittade. Inte på de glada brännbollsspelarna, utan blicken  var stadigt fäst på maten.
Jag och en kollega frågade om han var hungrig. På knackig engelska svarade han
Yes, yes. Hungry.
Vi bjöd honom att ta för sig av maten, och frågade om han hade familj.
Family?
Yes.
Vi lassade papptallrikar fulla med lax, potatissallad, bönsallad och sås. Tömde brödkorgen i en påse.
Thank you, thank you!
Med fulla händer gick han iväg. Kvar stod vi och tittade på all den mat som fortfarande fanns kvar. Mängder.
Där och då bestämde vi oss för att, istället för att köra all mat tillbaka till jobbet och bjuda som lunch dagen efter, skulle vi köra den till den parkering där vi vet att några tiggarfamiljer håller till.
Där deras bilar står parkerade. Där de har sitt hem här i Sverige.

Samma man och ytterligare en var där, tillsammans med en flicka i 10-12 års åldern bärande på en 4-månaders bebis.
More food? frågade vi.
Yes, yes!
Flickan tjoade glatt när hon såg all mat.
Vi lade upp allt på pappertallrikar, hällde sås i plastglas, pytsade över desserten från glasbägarna till plastmuggar. Ställde fram mjölk och en flaska Loka. Hällde upp kaffe i muggar, sockerbitar i pappmugg. Vi tömde bilarna på allt ätbart medan männen ringde sina fruar.
De slog sig ned vid det dignande parkbordet, och med brustna stämmor bad de innerliga böner.
Jesus, förklarade en av männen, Halleluja.
Att leva under så svåra förbållanden och ändå ha en så stark tro....

Jag frågade om jag fick ta en bild, de log och nickade. Som en simpel voyeur tog jag en snabb bild och lät sedan familjen få äta sig mätta i fred.

Vi kände en sån enorm tacksamhet över att vi fått den här möjligheten att få hjälpa en medmänniska. Jag tackar universum och änglarna som sände mannen  vår väg, så att vi fick dela med oss av vårt överflöd.
Att ge är verkligen att få ta emot.

Jag sitter nu i mitt ombonade hem, och känner oändlig tacksamhet över att mina barn får äta sig mätta; att de får somna i trygghet i sina varma, sköna sängar och att vi kan ge dem allt de behöver. Att jag kan öppna dörren till vårt kylskåp och skafferi och äta mig mätt.
Det är inte en självklarhet för alla.

Förändringens tid!

Läste ett sånt fantastiskt bra inlägg hos BaraAnna. Hon skriver så bra om förändring; om att våga lyssna på sig själv, och att låta processen ta tid. Och framför allt om att man måste vara sträng mot sig själv och faktisk göra de förändringar man vill se. Det händer ju inte av sig själv, man måste själv välja annorlunda. 

Och precis så är det ju! Det spelar ingen roll hur mycket jag säger att jag vill förändra, om jag inte själv börjar göra förändringar. Jag pratar inte om de stora förändringarna, utan de små. Det är ju där jag måste börja. 

Om jag gör de små förändringarna, så följer de stora när tiden är rätt. 

Med detta i bakhuvudet insåg jag med blixtens klarhet häromdagen att om min dröm är att bo ute på landet, är det ju det jag ska verka för. En av de saker som begränsar vårt sökande, är det faktum att vi båda pendlar och vi inte vill förlänga restiden för båda. Alltså måste jag förändra något, och med den klarheten bestämde jag mig för att börja söka jobb på hemorten. 

Det är ingen stor förändring just nu, men det är en tanke i rätt riktning. Och med det har jag öppnat dörrarna och energierna för att ta emot den förändring jag ber om. 

Det kanske händer om ett år, eller imorgon - men det är inte viktigt. Det viktiga är att jag har gjort mig mottaglig för förändring, och vetskapen om att förändringen kommer. 

På en helt annan not, kan jag konstatera att om magen fortsätter växa i nuvarande takt kommer jag att behöva en skottkärra att lägga den i framåt hösten... 

Jag återkommer med bild på Knoddens hemvist... 

Vara nästan...

Att nästan leva leva upp till sin fulla potential - går det?
Att nästan leva det liv man vill - går det?
Att nästan göra de saker man i hjärtat vill - är det möjligt?

Nej, nej, nej.

Man kan inte göra någonting "nästan". Antingen gör man det eller inte.
Antingen gör JAG det, eller inte.

Jag har så många planer, jag vill så mycket. Jag vill förändra mitt liv på så många plan. Och ändå kommer jag inte till skott. Jag hör mig själv säga, åter och åter igen, jag SKA göra/läsa/ändra, men kommer sällan längre än så.
Någonstans har jag blivit en "jag ska-are" istället för den "jag gör-are" som jag innerst inne är. Det irriterar mig. Det frustrerar mig. Det gör mig ledsen.

Det är som att jag någonstans håller mig själv tillbaka. Som att jag är rädd att verkligen växa och bli den kick-ass häftiga människa jag vet att jag är. Den människa som alltid går sin egen väg, som alltid följer sitt eget hjärta.
Nu går jag där och tassar, någonstans mitt emellan de två, men hela tiden med en fot fast förankrad i det säkra, det trygga.

Vad hände med den tjej som helt plötsligt sa upp sig från sitt första fasta jobb, sin första egna lägenhet och som resultat av en ingivelse drog till Tyskland för att jobba med hästar.
Som slutade ett annat jobb, sa upp en annan lägenhet, packade in bohag och hund i en gammal Fiesta och bilade till Irland. Som en följd av en annan ingivelse.
Den där tjejen som, på gott och ont, följde sitt hjärta?!

Jag vill, VILL, läsa örtmedicin, men just nu är det så mycket på jobbet/så mycket hemma/är jag gravid/har jag snart liten bebis att jag nog ändå inte hinner....
Jag vill, VILL, våga sälja det här trygga bostadsrättsboendet och flytta ut på landet. Men inte för långt ut, inte för mycket renovering, inte för långt från pendlingen till trygga jobbet.
Jag vill, VILL, ha häst igen, men inte just nu för jag har inte tid...
Jag vill, VILL, sluta äta kött igen, men det blir ju så bökigt att laga två olika rätter, jobbigt att behöva tänka om...
Jag vill, VILL VILL VILL, ha en gård där jag kan få ta hand om misshandlade, vanvårdade, oälskade djur, men det får bli senare i livet när jag jobbar mindre, barnen är större, det är sju torsdagar i samma vecka...
Jag vill, VILL, gå andliga kurser och växa i min mediala förmåga och gå på yoga hos utbildad lärare, men det är ju så dyrt, så långt borta, så svårt att få ihop det med makens arbetstider

Ser ni undanflykterna? Ser ni alla anledningarna till att det inte går? Ja - de har jag finslipat till perfektion....
Ser ni möjligheterna? Ser ni anledningarna till att det är just detta jag SKA göra? Nej - de gömmer jag långt in i hjärtat långt bakom logikens räta linjer.

Och ändå vet jag ju, jag VET, att det blir som man tänker. Att mina tankar styr mitt liv, och att jag därför har alla möjligheter i världen att skapa just den tillvaro jag vill ha. JAG bestämmer! JAG skapar!
Och jag sätter käppar i hjulet för mig själv.
Varför skräms vi - jag - så mycket av att bli den enastående människa vi är ämnade att vara? Att verkligen leva mitt liv till dess fulla, maximala potential.
Jag har aldrig sett mig som en "medel-Svensson", även om jag många gånger önskat att jag vore för att livet nog är enklare då, utan vill gärna gå min egen väg, vara den som sticker ut snarare än passar in, som vågar stå för den jag är. Och ändå känns det just nu som att jag själv ideligen petar in mig i just den kartong som är märkt Måttlig Medel-Svensson. (På inget vis är detta menat respektlöst mot dem som trivs med detta liv!)
Jag vill spränga denna trånga kartong kasta den på en sjuhelsikes brasa, men det är bara jag som kan göra det.

Varje resa börjar med ett litet steg, och jag tror att det är hög tid att jag tar detta första steg nu - för min egen skull!

Sagt med kärlek

'Mommo, jag tycker att du är finare när du har så här kort hår. Förut tyckte jag att det var lite långt.'

Och just där går jag så smått sönder av kärlek till min förstfödde och hans stora, till bredden kärleksfulla hjärta. Vi har denna morgon berättat för barnen att mommo har fått en sjukdom, alopeci, som gör att hon tappar nästan allt hår på huvudet.

Det är inte lätt att se sin livliga och stolta mamma gå från den vanliga rufsiga kalufsen till nästan helt hårlös på en månad.
Det är inte lätt att höra den som alltid hjälpt alla, på alla tänkbara sätt och vis, be mig ringa min vän och vår gemensamma hårfrisör för att se när hon har tid att klippa ner de hårtestar som finns kvar.
Men det känns underbart att kunna få hjälpa, och att ha en sån fantastisk vän som samma eftermiddag öppnar salongen och utan att vilja ha ett öre för det klipper ner håret. Som ger stöd och omtanke långt utanför sin yrkesroll.

Livet är en blandning av sötaste sött och suraste surt, och det är hur vi bemöter de olika delarna som avgör om vi har ett fantastiskt liv med svalkande citronsaft en varm dag; eller om livet är en evig simtur i försurade sjöar där vi endast då och då tillåter oss en vilopaus på strandkanten och en slurk söt jordgubbssaft.

Älskad

"Änglarna älskar mig"
"A älskar mig. Mamma älskar mig. Pappa älskar mig. Manne älskar mig"

Lilla V's sista ord innan hon somnade, och de första när hon vaknat.

Tänk om vi alla levde i denna fullkomliga övertygelse om att alla älskar oss; om detta var vår sista tanke innan vi somnade och den första när vi vaknade. Jag tror att världen skulle vara en annan mer kärleksfull plats, om vi alla vaknade i kärlek. Där kärleken flödar kan inte hatet få fäste.

När förlorar vi denna övertygelse? När ersätts den med tvivlet om vår egen duglighet - vår egen storhet , och för många känslan av att vara oälskad och oönskad?

Jag önskar av hela mitt hjärta att mina barn får gå genom livet med känslan av att vara oändligt älskade, och att de kan sprida denna känsla - denna vetskap - vidare till alla de möter i sitt liv.

För störst av allt är kärleken!

Kvällstankar

Mjukt grönt gräs mot bara fötter

Fingrar i solvarm jord

Svalkande, livgivade vatten som rinner över nysådda frön

Ljummen kvällsluft med doft av gräs och hägg

Fåglars sång mot blå kvällshimmel

Svag musik som bärs av kvällsvinden

Innerlig harmoni i själ och hjärta

Tacksamhet mot livet själv som

Ger all skönhet och frid vi är öppna nog att ta emot

Kärlek

Innerlig, äkta kärlek för allt som lever

Dofta gott - dofta mycket

Dofter.... konstgjorda; naturliga; starka; subtila... alla påverkar de oss på olika sätt. Vissa kopplar till underbara minnen - barndomsdofter, första kärleken, trygghet, andra kan få oss att må illa fysiskt eller psykiskt.

Att en tidig morgon gå barfota genom daggvått gräs, lyssna på fåglarnas körsång och känna doften av ren luft och blommande hägg.... bara att skriva om det, här där jag sitter på tåget långt från häggen, får mig att le och känna mig fridfull....

Sen jag under förra graviditeten blev väldigt känslig för dofter har jag helt slutat med kemiskt framställda parfymer, då doften är alldeles för stark. De få gånger jag vill dofta lite annat än bara Sara använder jag Green Loves naturliga dofter som är lagom starka  och snabbt avklingar.
När jag i morse väntade på tåget kom en ung tjej och ställde sig några meter ifrån mig, och med henne kom även doften av den parfym hon använde. Inte alls illaluktande, men jag undrar ofta om man är medveten om hur stark och påträngande dessa parfymer är.
Och för att inte tala om vad dessa parfymer egentligen innehåller?

Det är också fascinerande hur man ofta inte tycker att huset är rent förrän den, ofta ganska starka, doften från rengöringsmedlet sprider sig i hemmet; eller tycker att doften från sköljmedlet är det som får tvätten att kännas ren?
Jag var också precis där förut, och lägger egentligen ingen värdering i det, men tycker däremot att det är märkligt att vi någonstans glömt bort att något som är rent egentligen inte har någon doft.
Sen vi för 4 år sedan började använda tvättnötter och helt slopade sköljmedel har jag även där blivit akut medveten om hur starkt sköljmedel kan lukta, i all synnerhet om jag jämför med nytvättade laken som fått torka i solen och vinden. Den rena underbara doft som dessa lakan bär med sig är oslagbar!! 

Jag vill på inget vis påstå att mitt sätt är den rätta vägen, men tycker att det är lite av den rådande tidens mentalitet - allting ska maskeras och förbättras på lite lagom konstgjord väg och sen ges en grön etikett med namn som kopplar tillbaka till den natur som vi inte riktigt tycker håller måttet på egen hand...

Med det vill jag önska er en underbar dag, med de dofter ni älskar!

Njutning i kvadrat!

Tidig morgon i det blå huset. Lilla V snackar som vanligt, Opsy Daisy dansar med Iggle Piggle i Drömmarnas trädgård och jag blir matad med russin. Pojkarna i familjen sover, likaså hundarna.
Ute skiner solen och lovar ännu en strålande härlig sommardagen likt gårdagen, och om en stund ska jag duka upp till frukost ute på vår i sol badade altan som äntligen ställdes i ordning igår.
Underbart!

Gårdagen var en magisk dag, med fix i trädgården, lek i sandlådan och inte onödig minut spenderad inomhus. Mina fötter har njutit av att inte under hela dagen varit instängda i trånga skor.
A och jag gick en härlig promenad med hundarna på banvallen och genom hästhagarna, pratandes om ditt och datt. En pratstund med den ljuvliga ardennern som går i hagarna bakom vårt hus, och stora och små tår spretandes gräset.

Lunch och middag ute på altanen, och hundarna har sovit ute på i solen hela dagen. Pelargonerna har flyttat ut på den orangea vaxduken på det lilla runda bordet på altanen. V har förnöjt sprungit runt med rumpan bar större delen av dagen. Dagen kändes som en fridfull evighet av ren njutning!!

När man tittar ut över ängarna på vår baksida kan man nästan låtsas om att vi inte har grannar alldeles nära på båda sidor... 

Som små solar i gräsmattan

Så hände det igen... Vitt blev till orange. Och ändå är jag uppriktigt förvånad och fundersam över att vårt hem - och jag - inte är så där vitt och stilrent.... Det kanske är dags att inse sanningen?! 

Bokmaler

De sista veckorna har jag läst. Jag har läst, läst, läst och läst. Så många böcker som jag har gått igenom på sista tiden har jag inte gjort på mycket lång tid. Olika sorters böcker; må-bra-böcker, läser-för-femte-gången-böcker, andliga böcker, behöver-inte-tänka-böcker...
Åh vad underbart det har varit, och är!
Jag är verkligen bokmal i själ och hjärta. Finns det något härligare än att en regnig dag krypa upp i soffan med en varm pläd, hett te och en riktigt bra och tjock bok...
Nu är väl sanningen oftare läsning vid spisen, på toaletten, på tåget... men känslan i själva boken är det samma. Att få försvinna bort, lära känna andra världar...
Har varje kväll tänkt blogga, för det är något som jag också älskar, men har ofelbart fastnat i en bok istället. Och kanske är det precis som det ska vara.
Funderade för mig själv hur det kan komma sig att jag helt plötsligt har så mycket tid att läsa, för det är verkligen inte mindre att göra hemma, på jobbet, med hundarna och så vidare...
Sen kom jag på det. Den tid jag tidigare har tillbringat med att läsa statusuppdateringar på Facebook lägger jag nu på böcker. Det är lite skrämmande hur mycket lästid jag skaffat mig; eller snarare - hur mycket tid jag tidigare har spenderat på Facebook.
Det enda sociala media som jag nu "sitter fast i" är Instagram, och där händer det allt oftare att jag vid dagens slut inser att jag överhuvudtaget inte använt mobilen till annat än något telefonsamtal eller sms.
Och vet ni vad - det är en sån underbar befrielse! Jag är helt plötsligt mer närvarande i mitt eget liv, och framförallt med barnen!
På många sätt är social medier ruskigt osociala!! Hur ofta satt vi inte, jag och maken, med varsin telefon i näven framför tv'n utan att prata med varandra.... Sorgligt egentligen...
Nu sitter jag i och för sig med en bok i näven, men är på något sätt ändå mer närvarande.

Känner stor tacksamhet över att jag tagit steget från fejjan, och hittat tillbaka till mina älskade böcker!!

Här är det synnerligen närvarande... För några dagar sen så jag ut så här, v 13. Knodden frodas därinne...

Backkrön eller ännu en dag i livet?

Pratade med en gammal klasskamrat sedan högskoletiden på tågresan in till jobbet, och då kom vi in på det faktum att vi fyller 40 i år. Jag i december, och hon nu i maj.
Ännu en gång slogs jag av hur olika vi människor fungerar, och hur olika vi lägger fokus i livet. Jag tycker på sätt och vis att det känns ganska bra att fylla jämnt. Eller snarare, jag tänker inte så mycket på det; på siffran i sig.
Jag känner mig trygg i den person jag är; en person som jag faktiskt älskar och tycker är rätt rolig. Jag lever ett bra liv, och ser fram emot allt det som kommer. Känner på inget sätt att det är ett stort krön att passera, utan en trygghet i att jag är jag och att min skönhet kommer inifrån snarare än utifrån. De små rynkor som finns finns där för att jag har levt, upplevt, känt och framför allt skrattat. De är som små medaljer över ett liv väl levt - och ett liv som fortsätter att levas!
Min kropp bär verkligen spår av 2 graviditeter och födslar, och självklart av den pågående graviditeten. Gravitationen tar verkligen ut sin rätt både här och där; men det är en kropp som gett liv åt två underbara människor, som fortfarande är stark och mer än funktionsduglig och som nu förvaltar ännu en liten person i vardande. Finns det egentligen en högre mening med kroppen än det?? Om valet står mellan pösande mage, hängande bröst, lite allmänt fladder och två barn eller supertajt kropp med oammande toppiga bröst och inga barn så är valet för mig självklart. Andra väljer annorlunda, och det är också okej - men för mig finns det inget högre än detta. Visst finns det gott om dagar där jag önskar att magen vore lite mindre "mjuk och go'", men när jag tänker på VARFÖR den är mjuk och go kan jag känna att det är rätt okej ändå...

Min vän å andra sidan kände ett visst mått av ångest inför den stundande bemärkelsedagen; inför de rynkor som kommer och att kroppen inte längre har 20-åringens spänst. Kände lite att 40 var ett stort backkrön, och att det är utförsbacke sen.

Hur tänker dessa "stora" bemärkelsedagar? Ångest, glädje eller bara ännu en dag i livet?

Horoskop

Varning för ganska långt inlägg....

För en tid sen kom min mamma förbi med ett personligt ställt horoskop som jag lät göra -97. Ett tag sen, alltså.
Inte förrän igår satte jag mig ner och läste det igen, och skrattade en hel del. Det stämmer ju så fantastiskt bra i nästan allt. Fantastiskt egentligen, att något som skrevs för 17 år sen känns så aktuellt.

Här kommer det i sin helhet, och är ganska långt.

"Du är född med solen i Skyttens tecken. Du är energisk och utåtriktad till din läggning. Du har et behov av att få leva ditt liv med mycket frihet och rymd. Du trivs bäst utan begränsningar, på resande fot eller ute i det fria. Det finns gott om spontanitet och glöd hos dig. Du är orädd och frimodig. Du är den som obekymrat går på i ullstrumporna och verkar ta det mesta med en klackspark.
Ibland kan du var en aning klumpig och taktlös.
Du pratar gärna mycket, och du har en tendens att späda på dna berättelser en smula.
Du vill vidga dina vyer, du strävar efter omväxling och social stimulans. En stor kunskapstörst och nyfikenhet på livet hör till dig.
Du stimuleras av spänning och äventyr i tillvaron.
Du tycker mycket om att läsa, liksom att resa och uppleva främmande kulturer och synsätt.
Ibland blir du överoptimistisk. Du vill att dina möjligheter ska vara obegränsade.
En "det-fixar-det-sig" attityd finns hos dig. Du har en strävan efter expansion i den yttre världen vid unga år, för att sedan (senare) i livet söka dig mera inåt. Lyckobringade Jupiter är din härskande planet, den ger dig rikligt med optimism att förfoga över. Du är även född med Jupiter i hus 1, vilket ger dig extra mycket tur i livet. Den ger dig och så extra kilon i livet. Du har en ärlig och pålitlig läggning, liksom en stark känsla för rättvisa. Du är varmhjärtad, humoristisk, generös och gästfri.
Din välvilja och svårigheterna med att säga nej, resulterar ibland i att du blir utnyttjad.
Du strävar ständigt efter att höja bildningsnivån både hos dig själv och din omvärld.
Du har ett intresse för språk, pedagogik, samhälls- och livsåskådningsfrågor.
Ett fritt och omväxlande yrke skulle passa dig.
Fysiskt associeras din sol med levern, höfterna och låren. Även höga febertoppar kan komma till dig. Ögonsjukdomar också. Du har lagt dina planeter väldigt högt i horoskopet, det gör att utlandet blir extra lockande för dig. Att du bosätter dig utomlands är helt naturligt för dig. Du har även ett stadium av planeter i Skyttens tecken, vilket för dig till en mer typisk Skytt. (Eller en stark skytt)
Du är generös och livlig till din natur. En egen livsfilosofi och en bestämd uppfattning om vad sm är rät eller fel hör till dig. Det negativa hos din Jupiter är att du kan bli överentusiastisk. Du får tendenser till överdrifter. Du har stort frihetsbehov.
Samtidigt är du ansvarskännande och plikttroget till din läggning. Du är mycket ambitiös och du har höga krav på dig själv att vara effektiv och duktig.
Du har ett stort inflytande på omgivningen (kanske inte alltid på ett medvetet plan).
Du har god kapacitet att hantera andra människors resurser. Du dras troligtvis till en dominerande och manipulativ partner. Du kan komma att genom gå radikala personlighetsförändringar i positiv riktning just genom när- och personliga förhållanden, men även genom kontakt med större grupper.
Du är känslig och sårbar och du har stort behov av att känna stöd från om givningen. Du har ett intensivt känsloliv. Din måne pekar på en exceptionell lyhördhet för andra människors känslor, varför du är en god människokännare. En välutvecklad intuition samt ett intresse för det dolda och svårgripbara i tillvaron är utmärkande.
Födslar och dödsfall, uppbrott och nystarter kommer sannolikt att påverka dig starkt.
Du har lätt för att lära. Starka ideal och värderingar hör till din bild. Du vill ha svar på alla frågor om livet. Du ligger för längre resor eller vistelser utomlands. Periodvis kommer en vilsen känsla för dig, och en rastlöshet. Drömmar och fantasier.
Ditt yrke och sin sociala position är av stor vikt för dig. Du vill bli erkänd och uppskattad inom din bransch.
Du nöjer dig inte med att stanna på ett amatörmässigt plan. Eftersom det är viktigt för dig att känna dig betydelsefull och "behövd", att "vara någon inför världen", är det inte osannolikt att du väljer en livsform där du får kontakt med  allmänheten på ett eller annat sätt. Det är viktigt för dig att ha ett intellektuellt stimulerande yrke.
Du ser ut att ha en vid och brokig bekantskapskrets. Du dras till oxar.
Du pratar utan att tänka dig för. Du har sinne för humor, du gillar att skämta.
Hästar är viktiga för dig, tack var din Venus i Skyttens tecken. Ridning, friidrott och bågskytte passar dig.
Du har behov av ensamhet, och ett mycket gott minne. Skarpsinnig. Universum och filosofi är dina ämne. Du vill ha kontroll i dina relationer. Du är blyg när det gäller att visa känslor och du har därför en något kylig och avvikande attityd.
Du har ett högt tempo i allt du företar dig. Du stimuleras av att umgås med intressanta människor och vissa av dina vänner kan vara verkligt originella. Ordinära människor tråkar ut dig. Du är konstnärligt begåvad och du kan säkert framställa ditt konstutövande på ett unikt och personligt sätt. Du har stark oberoendekänsla, vilket dock inte hindrar dig i förmågan att relatera till andra.
Du har stort behov av att få leva ut din personlighet. Du kommer förmodligen att ha en hel del varierande sysselsättningar innan du hittar din nisch.
Det är också sannolikt att du någon gång i livet kommer att syssla med någon form av rådgivande verksamhet. Med Asc i vågens tecken har du en öppen och vänlig attityd. Du är kreativ och full med originella idéer. Du har behov av omväxling."

Det ni, var en snabbkurs i vem jag är! :)

När livet tar en ny vändning

Jag tyckte att jag hade planerat mitt liv på ett alldeles strålande sätt. På ett sätt där jag skulle bejaka mig själv, följa mitt hjärta och våga göra de stora förändringarna. 

Väntade på styrkan, på "det rätta tillfället", på...tja, jag vet inte ja. 

Men så kom det här häftiga livet emellan, rörde om i grytan på det rejälaste sättet och helt plötsligt känns de där planerna rätt långt borta, och rätt inaktuella. 

Istället blev det dags att hitta fokus, ändra tankesätt i grunden, hitta andra förändringar som på grund av olika (och även i sin fånighet olika) anledningar hamnat i skymundan. Dags att blicka ännu mer inåt istället för utåt. Hitta grönskan i gräset på min egen sida staketet. 

Just detta med att alltid se det saftigaste gräset på andra sidan har varit min följeslagare genom livet, och har - på gott och ont - tagit mig runt i Europa. Och sällan, nästan aldrig faktiskt, är gräset grönare någon annanstans än under de egna fötterna. 

Denna omrörning i grytan har fått alla smakerna att komma till ytan; glädjen, kärleken, hoppet, närvaron och den lilla nypan spänning. Det är så häftigt att inse att hur vi än planerar och logik-iserar (alldeles eget ord), hittar orden fram från den bok vi skrev innan vi kom ner och belyser den stig vi faktiskt har att gå. Den stig som bitvis ligger i skugga och är överströdd med kottar, kvistar och stickiga barr; och som bitvis - de längsta och mest betydelsefulla bitarna - badar i solsken, ljuvlig blomdoft och fåglarnas sång, där den porlande bäcken med klart vatten spelar för oss, svalkar oss och får oss att sitta ner och bara andas. Det är här vi glömmer de stickiga barren, det är här vi hämtar kraft och känner glädje över livet, tacksamhet över livet. 

Just nu sitter jag där, med fötterna i det kalla vattnet, lyssnar på fågelsången och släcker törsten med det underbara vattnet. 

Livet är, och det är så ända in i bängens HÄFTIGT!!

Fånga dagen, vänner; fånga livet!!

Vardag galore!

Dessa underbara lediga onsdagar som är värda sin vikt i guld! Dagar där jag verkligen blir vardagsjunkie av rang!

Ingenting inplanerat. Ingen brådska. Bara familjetid. 

Toscakakebak innan frukost. 

Långsamt tillredd äggröra av goda, glada bondägg. Knäckemacka med avokado och salt. Långa samtal om allt mellan himmel och jord.
God vän och tillika barnens favorit på besök. 

Spännande besök i blodbussen och härlig utelek med barnen.
Mammans högt skattade stallkväll med bästa ridgänget. Te med maken framför Grey's Anatomy. Till och med lillskruttans nerspydda säng.
Vardagen när den är som allra bäst, och silverkanten är TID och VARANDE.
Allt för sällan finns det tid att vila i det oplanerade och i att bara följa de impulser som dagen ger. Tack du underbara energigivande vardag!!!!

Se bortom det uppenbara

En man som heter Ove.

Om ni inte redan har läst den, gör det genast! Det är en riktig "måste-bara-läsa-ett-kapitel-till"-bok. En bok som greppar läsaren redan på första sidan, och som vecklar ut sig som en komplicerad origami-figur.
Det var nästan med sorg i hjärtat jag läste sista sidan, ville inte att boken skulle ta slut. Ville läsa mera om denna vresiga gubbe med det stora, stora hjärtat.

Och framför allt visade det igen att vi aldrig äger rätten att döma någon för hur vi tror att denne är. Vi vet ingenting om vad det är som gjort den vresiga gubben till en vresig gubbe. Vi vet ingenting om dennes längtan, drömmar, saknad och uppväxt. Vi vet ingenting om hur det är att vara denna människa.
Andra vet ingenting om vad det är som gjort mig till mig, och dig till dig. Vilka upplevelser vi bär med oss, vilka drömmar vi har och vilka rädslor vi varje dag försöker hantera.

Den sprudlande glada tjejen som hanterar sin ångest, den vresiga gamla mannen som inte vill längre, den böjda gamla kvinnan med rollator som på sin tid var stadens skönhet, den arga tanten som räddat fler liv än vi någonsin kan drömma om.

Att möta alla människor med ett öppet sinne, att se bakom fasaden och lyssna till de ord som inte sägs - det är en av livets stora lärdomar.

Är du beredd att öppna dörren och släppa in den vresiga gamla gubben i ditt hjärta, och se handlingarna bakom svordomarna?
Jag hoppas innerligt att jag är det. Att jag kan se längre än till bokens omslag. För tänk så många underbara historier och upplevelser jag missar annars!!