Igår var jag ledig och njöt av en hemmadag med mina go'bitar! Det är så himla skönt att, varannan vecka, få bryta upp arbetsveckan med en ledig dag mitt i.
Vi tog en sväng ner till kyrkan och deras barnaktiviteter T-kids, som den här veckan bjöd på musikstund med orkester. Det är så härligt när privatpersoner kommer och spelar för barnen, och tar med sig instrument som basfiol, trumset och gitarr. Det är verkligen ös!
På eftermiddagen fick A titta på film och vila lite medan V sov. När hon vaknade 45 minuter senare satte vi oss för att mysa lite tillsammans i soffan, och rätt som det var snarkade vi hela högen. Hur mysigt som helst med en liten snusande V i famnen, och en djupt sovande A bredvid mig.
Vi vaknade inte förrän runt halv fyra - och då fick jag väcka A! -och åkte sedan till kondis för det utlovade fikat.
Under mycket skratt och skoj satte A i sig en hel semla, V tuggade i sig en hel del av bullen på min semla men ville inte ha grädden, och A "stödåt" halva den chokladboll som V ratade.
Och ändå fick de i sig rejält med mat när vi kom hem! Förstår inte var de gör av med allt!!
Men sen, vid läggdags, fick jag igen för den sköna tuppluren i soffan, och blev inte långt ifrån hårlös på köpet där jag slet min kalufs. Den läggning som normalt sett tar ungefär en halvtimme per barn tog i den kvällen minst 2,5 timme, och det var riktig "hela havet stormar". Mitt humör höll jag tämligen i schack, situationen var ju bara för komisk.
Jag gick från en övertrött och gråtande V som inte under några omständigheter ville somna, till en superpigg A som inte alls ville sova. Läste en saga här, sjöng en sång där, bannade där, bad här... Till sist kapitulerade jag och tog med mig båda barnen till min säng där V somnade nästan på en gång - 2,5 timme efter sin normala läggtid.
A somnade till slut, efter att jag lett honom genom en meditation och sedan sjungit lite.
Den kvällen förblev badrummet ostädat, sängkläderna o-strukna och jobbmailen oläst; istället gjorde jag mig en stor kopp grönt te, tog en rejäl bit choklad och njöt av säsongsstarten av Grey's Anatomy.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det blir bra ändå!
torsdag 27 februari 2014
måndag 24 februari 2014
Själv, men aldrig ensam
Alldeles ensam hemma. Barnen hos mormor och morfar. Maken på jobbet. Jag och terriertöserna njuter av tystnaden.
Tända ljus på bordet, middag i soffan efter ett intensivt yogapass. En kopp rykande hett te, och vinden som viner runt husknuten.
En vind som är ljum, och bär med sig en doft av vår. Ett löfte om varmare, grönare dagar. Ett löfte som väcker leenden i människors ansikten.
Den tända, och nedbrunna, rökelsen har renat huset och gett en underbar doft. Teven är på, men ljudet avstängt.
En stunds meditation väntar innan jag lägger mig för en natts helt ostörd sömn.
Känner mig långt mer rofylld och tillitsfull idag, vetandes att förändringen kommer när tiden är inne.
Tackar änglarna för de fantastiska människor som finns i mitt liv. Tackar änglarna för mitt liv.
Tackar änglarna...
Tända ljus på bordet, middag i soffan efter ett intensivt yogapass. En kopp rykande hett te, och vinden som viner runt husknuten.
En vind som är ljum, och bär med sig en doft av vår. Ett löfte om varmare, grönare dagar. Ett löfte som väcker leenden i människors ansikten.
Den tända, och nedbrunna, rökelsen har renat huset och gett en underbar doft. Teven är på, men ljudet avstängt.
En stunds meditation väntar innan jag lägger mig för en natts helt ostörd sömn.
Känner mig långt mer rofylld och tillitsfull idag, vetandes att förändringen kommer när tiden är inne.
Tackar änglarna för de fantastiska människor som finns i mitt liv. Tackar änglarna för mitt liv.
Tackar änglarna...
söndag 23 februari 2014
Genom molnet
Man får till sig det man behöver. Jag får till mig det jag behöver.
Idag behövde jag stora klokheter från Lotta. Tack fina du! Hon skriver om de förändringar hon gjort i sitt liv, och vart de tagit henne.
Inlägget lämnade mig tårögd, och med stor sorg. Jag har gjort många förändringar i mitt liv, och lever idag sannare mot mig själv än vad jag gjort på länge.
Jag har börjat på ännu en ny resa mot mig själv i och med att äntligen börjat yoga. Försöker få till ett pass varje dag, om det så bara är 15 minuter.
Försöker meditera varje dag på tåget till jobbet, men somnar i ärlighetens namn rätt ofta. Kroppen tar det kroppen behöver.
Jag känner glädje över de små sakerna i livet, tacksamhet över allt det jag har.
Tacksamhet över er som läser min blogg.
Men jag har ännu inte tagit tag i den stora förändringen. Den som följer mig i tanken varje dag.
Den som verkligen kommer att ta mitt liv i en ny riktning. Inte förrän jag funnit modet och styrkan, satt mig själv i första rummet, kommer de andra pusselbitarna att falla på plats. Kommer allt det andra - det som är så lätt att tala om, och som bara väntar på mig - att komma min väg.
Jag vet att jag har så många runt om mig, både här från och andra sidan, som peppar, bär och stöttar, men det är jag som måste göra förändringen.
Så trots glädjen och stoltheten över allt jag ändå har förändrat, så ligger detta ogjorda som ett moln och skymmer sikten. Ibland mer, ibland mindre, ibland nästan inte alls. Idag är det som ett svart, ogenomträngligt åskmoln.
Följ mitt hjärta, det leder alltid rätt.
Idag behövde jag stora klokheter från Lotta. Tack fina du! Hon skriver om de förändringar hon gjort i sitt liv, och vart de tagit henne.
Inlägget lämnade mig tårögd, och med stor sorg. Jag har gjort många förändringar i mitt liv, och lever idag sannare mot mig själv än vad jag gjort på länge.
Jag har börjat på ännu en ny resa mot mig själv i och med att äntligen börjat yoga. Försöker få till ett pass varje dag, om det så bara är 15 minuter.
Försöker meditera varje dag på tåget till jobbet, men somnar i ärlighetens namn rätt ofta. Kroppen tar det kroppen behöver.
Jag känner glädje över de små sakerna i livet, tacksamhet över allt det jag har.
Tacksamhet över er som läser min blogg.
Men jag har ännu inte tagit tag i den stora förändringen. Den som följer mig i tanken varje dag.
Den som verkligen kommer att ta mitt liv i en ny riktning. Inte förrän jag funnit modet och styrkan, satt mig själv i första rummet, kommer de andra pusselbitarna att falla på plats. Kommer allt det andra - det som är så lätt att tala om, och som bara väntar på mig - att komma min väg.
Jag vet att jag har så många runt om mig, både här från och andra sidan, som peppar, bär och stöttar, men det är jag som måste göra förändringen.
Så trots glädjen och stoltheten över allt jag ändå har förändrat, så ligger detta ogjorda som ett moln och skymmer sikten. Ibland mer, ibland mindre, ibland nästan inte alls. Idag är det som ett svart, ogenomträngligt åskmoln.
Följ mitt hjärta, det leder alltid rätt.
måndag 17 februari 2014
Det ljuva livet
En lintott på vardera arm, djupt andandes.
Ligger kvar en stund och känner oändlig tacksamhet över mina underbara barn.
Tillsammans tassar vi ner till vardagsrummet och med
de underbara nedbäddade i soffan med filt, äpple och bompis på TV
går jag en kort sväng med terriertöserna.
Andas in den rena klara luften, och ser hur morgonen redan dagas.
En förunderlig gåva som vi ges varje morgon,
ett oskrivet blad att fylla med det vårt hjärta önskar.
Jag fyller mitt med ren energi, med glädje och skratt, med harmoni och innerlig kärlek.
Andas djupt och byter ut det gamla mot det nya.
Vi kramar oss igenom påklädning, tandborstning och några tårar.
Tid är det enda vi har oändligt av.
Lämnar leende, vinkande och slängpussande älsklingar på den fantastiska förskolan.
Räknar och skriver ner mina välsignelser med det leende det alltid ger.
Tänk så mycket magiskt jag har i mitt liv!
Väljer bort bok och sömn på tåget, och möter istället mig själv i meditation.
Vilken gåva att få denna kravlösa ensamtid på morgonen.
Promenerar genom en morgonsolig stad och ser istället för människor som jäktar till jobb
och skola, alla de änglar som följer dem åt.
En stad full av änglar, i strålande solsken
och vacker miljö.
Vad vi ser ligger helt i våra egna händer,
och jag väljer magi.
Jag väljer magi med hela mitt hjärta,
jag väljer att se med min själ,
jag väljer att se det vackra i livet
och jag väljer en värld full av änglar!
söndag 16 februari 2014
Kontraster
Lördagen spenderade vi som bekant i skogen; med lugn, tystnad och stillsamma energier.
Söndagen var den totala kontrasten, då vi bestämde oss för att ta en sväng till ett lekland i Uppsala. Hög ljudnivå, full sula och allt annat än stillsamma energier; men likväl himla roligt!
A sprang runt som ett jehu; klättrade, hoppade, rutschade, cyklade... V körde fullt ös hon med, men i något lugnare tempo - mest beroende på att benen inte är så långa ännu. Hon vägrar helt vara i den lilla hörnan för de mindre barnen, utan ska hänga med brorsan i de stora klättergrejorna.
Det här är ett stort och bra lekland, och att åka dit någon gång ibland har jag inget alls emot. Barnen får verkligen utlopp för alla energi, och det i en tämligen säker omgivning. Det jag däremot gärna skulle se ändring på är utbudet i caféet. Detta är ingalunda av det värsta slaget, men mängden raffinerat socker och tillsatser av fler slag än jag egentligen vill tänka på, väger långt tyngre än det fruktfat och sockerfria alternativ som finns. Eftersom man heller inte får ta med egen förtäring in i lokalen är det bara att gilla läget och begränsa intaget. Vi äter i stort väldigt bra, så att lite nu och då "go bananas" är ju helt ok.
Vi har, summa summarum, haft en riktigt bra familjehelg som får leva med mig hjärtat den kommande veckan.
En vecka där jag går tillbaka till strikt gluten- och mjölkfrikost för att jag mår så mycket bättre då. En vecka där jag välkomnar mig själv till yogamattan varje kväll utom min heliga onsdag som helt vigs till de underbara hästarna. En vecka där jag känner innerlig tacksamhet för att det goda i livet.
Söndagen var den totala kontrasten, då vi bestämde oss för att ta en sväng till ett lekland i Uppsala. Hög ljudnivå, full sula och allt annat än stillsamma energier; men likväl himla roligt!
A sprang runt som ett jehu; klättrade, hoppade, rutschade, cyklade... V körde fullt ös hon med, men i något lugnare tempo - mest beroende på att benen inte är så långa ännu. Hon vägrar helt vara i den lilla hörnan för de mindre barnen, utan ska hänga med brorsan i de stora klättergrejorna.
Det här är ett stort och bra lekland, och att åka dit någon gång ibland har jag inget alls emot. Barnen får verkligen utlopp för alla energi, och det i en tämligen säker omgivning. Det jag däremot gärna skulle se ändring på är utbudet i caféet. Detta är ingalunda av det värsta slaget, men mängden raffinerat socker och tillsatser av fler slag än jag egentligen vill tänka på, väger långt tyngre än det fruktfat och sockerfria alternativ som finns. Eftersom man heller inte får ta med egen förtäring in i lokalen är det bara att gilla läget och begränsa intaget. Vi äter i stort väldigt bra, så att lite nu och då "go bananas" är ju helt ok.
Vi har, summa summarum, haft en riktigt bra familjehelg som får leva med mig hjärtat den kommande veckan.
En vecka där jag går tillbaka till strikt gluten- och mjölkfrikost för att jag mår så mycket bättre då. En vecka där jag välkomnar mig själv till yogamattan varje kväll utom min heliga onsdag som helt vigs till de underbara hästarna. En vecka där jag känner innerlig tacksamhet för att det goda i livet.
lördag 15 februari 2014
Livet på en pinne!
Idag åkte vi ut till kompisar som just flyttat in i ett hus ute i skogen. Långt från trafiksus och ljusföroreningar. Träd utanför huset där skägglaven hänger i stora tofsar, och rådjuren smyger omkring runt husknuten. Precis sådär som jag vill bo. JA TACK!
Vi lade ut filtar på kärran efter den gamla trotjänaren Grålle - traktorn, alltså - och gav oss ut längs grusvägar och in i skogen. Alla barn njöt i stora drag, både stora och små, och skrattade högt när vi skumpade fram.
Lite grått och trist, och rejäl snålblåst, men vad gör väl det?!
Till sist kom vi fram till en åker i träda, med lagom mycket skog omkring en en liten glänta som passade sig perfekt för att göra upp eld.
Medan killarna tog sig an att göra eld, men A som arbetsledare, tog vi tjejer en lite promenad ut på åkern och tittade på sorkhål i dikeskanten, rev upp torrt gräs och lade i vattenpölarna och bara njöt av att vara ute i naturen.
Rätt som det var lyfte en stor fågel vid åkerkanten långt till höger. Konstaterade snabbt att den var alldeles för stor för att vara en hök eller vråk. Med enormt vingspann tog den sig allt högre upp över träden och följde skogskanten runt om oss. En kungsörn! Mitt i skogarna utanför vår lilla hemort bredde den ut vingarna och flög, som för att visa för oss hur ståtlig den var. Länge fanns den alldeles framför oss, flög från vänster till höger och försvann till sist.
Kvar stod jag alldeles mållös, och kände hur rysningarna spred sig i kroppen. Vilken upplevelse!! Den bär jag med mig.
 |
| Bild lånad från Länsstyrelsen. Örn - står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd! |
När jag landat igen, var glöden perfekt och vi grillade korv, pinnbröd och marshmallows. Inget smakar väl så gott som det man äter vid en öppen eld i skogen!
På hemvägen fick A sitta i knät och styra traktorn alldeles själv. Gissa om vår lilla kille var i himmelriket!
Det här har verkligen varit en dag med livskvalitet, för både kropp och själ. Jag ler inifrån och ut, och känner oändlig tacksamhet för denna dag.
Ta tid att se det stora i det lilla!!
torsdag 13 februari 2014
Heliga onsdagar
Igår var inföll min heliga onsdag. Kvällen som är MIN, och bara min. Där jag får andas in den doft som verkligen når min själ och ger mig ro.
Den är min kväll i stallet, min ridlektion.
Efter så många år med egen häst får det just nu räcka med ett par timmar i veckan. När barnen blir stora, och stallet finns hemma på gården ska jag återigen bli hästägare, men just nu får denna heliga onsdagskväll räcka.
Med ett härligt gäng tjejer, som alla en gång bott i stallet, men just nu får nöja oss med en eller två lektioner i veckan. Fantastisk sammanhållning, lagom ambitionsnivå, mycket pepp och massor av skratt. Och så någon vin- eller coctailkväll emellanåt.
När jag står och gör i ordning hästen, och låter armarna utföra de rörelser som är så bekanta, som sitter i cellminnet, då känner jag mig hemma till kropp och själ. Långa, långsamma tag med ryktborste längs den vackra, glänsande hästkroppen.
En mule som buffar lite på armen, som nosar i nacken. En aura som utstrålar kärlek, förlåtelse och varande. Älskade, underbara hästar!!
Och som bonus får kroppen sig en rejäl genomkörare. Så lite jag förstod, och uppskattade, hur vältränad min kropp var när jag var som mest aktiv. När varje dag innehöll minst en timmes ridning, mockning, borstning. När jag bar hundratals höbalar, och massor av bommar till hinder.
Men nu är jag intensivt medveten om hur svag magen och ryggen har blivit, hur musklerna på lårens insida inte längre arbetas dagligen.
Tack för denna kväll av absolut egentid!
Den är min kväll i stallet, min ridlektion.
Efter så många år med egen häst får det just nu räcka med ett par timmar i veckan. När barnen blir stora, och stallet finns hemma på gården ska jag återigen bli hästägare, men just nu får denna heliga onsdagskväll räcka.
Med ett härligt gäng tjejer, som alla en gång bott i stallet, men just nu får nöja oss med en eller två lektioner i veckan. Fantastisk sammanhållning, lagom ambitionsnivå, mycket pepp och massor av skratt. Och så någon vin- eller coctailkväll emellanåt.
När jag står och gör i ordning hästen, och låter armarna utföra de rörelser som är så bekanta, som sitter i cellminnet, då känner jag mig hemma till kropp och själ. Långa, långsamma tag med ryktborste längs den vackra, glänsande hästkroppen.
En mule som buffar lite på armen, som nosar i nacken. En aura som utstrålar kärlek, förlåtelse och varande. Älskade, underbara hästar!!
Och som bonus får kroppen sig en rejäl genomkörare. Så lite jag förstod, och uppskattade, hur vältränad min kropp var när jag var som mest aktiv. När varje dag innehöll minst en timmes ridning, mockning, borstning. När jag bar hundratals höbalar, och massor av bommar till hinder.
Men nu är jag intensivt medveten om hur svag magen och ryggen har blivit, hur musklerna på lårens insida inte längre arbetas dagligen.
Tack för denna kväll av absolut egentid!
måndag 10 februari 2014
Vabbmys
Vabruari är verkligen i full sving här i det blå huset. I helgen och i dag har det varit lilla V som varit febrig, och jag har därför varit hemma idag.
Väl vetandes att det efter förra veckans vabbande är en del jag behöver komma ikapp med på jobbet, samtidigt som jag verkligen tycker att det är viktigt - och mysigt - att vara hemma med barnen anlitade jag en härligt kompis som barnvakt så att jag kunde jobba hemifrån några timmar.
De kändes så fantastiskt att både få undan en del ur inboxen, och att höra V leka, skratta och ha kul!
Efter förra inläggets skitmorgon, har jag hittat jämvikten, tålamodet och glädjen igen. Har pratat med A om det som hände, men han har - som barn ju är så fenomenala på - helt lämnat det bakom sig och bara är i nuet. Vad trist det är att man som vuxen har så otroligt svårt att bara vara i nuet, utan att planera för morgondagen eller utvärdera gårdagen. Tänk så mycket magi och liv vi går miste om när vi jäktar förbi den lilla snigel som barnet finner så outsägligt intressant!
Se det lilla i det stora!!
Väl vetandes att det efter förra veckans vabbande är en del jag behöver komma ikapp med på jobbet, samtidigt som jag verkligen tycker att det är viktigt - och mysigt - att vara hemma med barnen anlitade jag en härligt kompis som barnvakt så att jag kunde jobba hemifrån några timmar.
De kändes så fantastiskt att både få undan en del ur inboxen, och att höra V leka, skratta och ha kul!
Efter förra inläggets skitmorgon, har jag hittat jämvikten, tålamodet och glädjen igen. Har pratat med A om det som hände, men han har - som barn ju är så fenomenala på - helt lämnat det bakom sig och bara är i nuet. Vad trist det är att man som vuxen har så otroligt svårt att bara vara i nuet, utan att planera för morgondagen eller utvärdera gårdagen. Tänk så mycket magi och liv vi går miste om när vi jäktar förbi den lilla snigel som barnet finner så outsägligt intressant!
Se det lilla i det stora!!
fredag 7 februari 2014
Ingen bra start
Idag uteblir alla mamma-poäng. Hamnar mest på minuslistan efter den här morgonen.
Lille V fick feber inatt, och snoret bara rinner. Tänkte att det blir perfekt om hon är hemma med den ännu sjuke maken, medan A går till förskolan.
A vaknade av sig själv i sin egen säng efter en låång natts sömn, och vaknade med ett leende på läpparna. Så himla underbart.
Någonstans under morgonsysslorna ändras det bra humöret till riktigt gnäll. Alldeles säkerligen beroende på att maken inte alls tyckte att det var en lika bra idé att V stannade hemma med honom, han mår fortfarande inte bra. Missämja sprider sig som ringar på vattnet, allra helst när mamman är alldeles för trött inifrån och ut för att hålla det goda humöret uppe och agera olja på det skummande vattnet.
Sen var raggsockorna knöliga i skorna, mössan fel, och jackan trång. Vi bytte, ordnade och grejade, och än höll jag tålamodet i handen.
I bilen tog gnället och missnöjet ny fart när jag i kaoset glömt mobilen som jag lovat att han skulle få spela på på vägen till förskolan.
Sen var mössan fel igen, och klyftan jag gav till V från A's mandarin innan vi åkte var ännu mer fel.
Försökte andas djupt och hitta lugnet, men till sist rann bägaren över och ur läpparna kom ett primalvrål som sällan hörs. "OM DU INTE SLUTAR GNÄLLA STANNAR JAG BILEN OCH DU KAN KLIVA UR!!!
Nej, det hjälpe såklart inte.
Några minuter senare var mössan fel igen och gnället kom igång igen. Svängde in på en sidogata, kastade mig ur bilen och öppnade bildörren på A's sida "Ska du kliva ur bilen, eller sluta gnälla???"
Nej, inte heller det hjälpte. Såklart.
Anlände till förskolan med dåligt samvete. Klev ur bilen, andades djupt, gav A en stor varm kram och sa Förlåt. Hand i hand gick vi mot förskolan.
Efter fem meter drar A åt motsatt håll och vill att vi ska åka hem och hämta hans mobil (pappas gamla iPod). Nej, säger jag lugnt, varpå han skriker och stampar fötterna.
Känner hur den lilla ansamlingen av tålamod rinner bort likt ett vattenfall.
"Då kan du stå där och vara arg, jag går in med dina kläder till förskolan"
Sakta kommer han gående, gråtande och skrikande.
Tar av honom ytterkläderna, och sen sitter vi länge, länge på golvet i hallen. Jag kramar honom, säger Förlåt, och frågar vad det är som är fel egentligen. Vi andas tillsammans, kramas och bara försöker hitta lugnet. Vill inte lämna honom när vi båda är arga och ledsna.
Till sist går vi in till de andra i köket, och sitter tillsammans på en stol och kramas. Säger att jag älskar honom och V mer än allt annat i hela stora vida världen, till universums slut och tillbaka. Säger förlåt igen, men känner att det inte riktigt räcker till.
Kramas hårt en gång till, viskar i hans öra att jag älskar honom och att vi ses i eftermiddag.
Hoppas innerligt att han kommer ihåg det jag viskat mer än det jag vrålat. Att jag vrålat.
Nej, idag var ingen bra morgon. Att jag har varit ett under av tålamod hela veckan, och valt rätt, valt harmoni, faller platt när jag en dag som denna fallerar helt.
Jag är inte mer än människa jag heller, men önskar så att jag inte tagit ut det på den jag älskar mest.
I morgon är en ny dag. I morgon väljer jag rätt igen.
Lille V fick feber inatt, och snoret bara rinner. Tänkte att det blir perfekt om hon är hemma med den ännu sjuke maken, medan A går till förskolan.
A vaknade av sig själv i sin egen säng efter en låång natts sömn, och vaknade med ett leende på läpparna. Så himla underbart.
Någonstans under morgonsysslorna ändras det bra humöret till riktigt gnäll. Alldeles säkerligen beroende på att maken inte alls tyckte att det var en lika bra idé att V stannade hemma med honom, han mår fortfarande inte bra. Missämja sprider sig som ringar på vattnet, allra helst när mamman är alldeles för trött inifrån och ut för att hålla det goda humöret uppe och agera olja på det skummande vattnet.
Sen var raggsockorna knöliga i skorna, mössan fel, och jackan trång. Vi bytte, ordnade och grejade, och än höll jag tålamodet i handen.
I bilen tog gnället och missnöjet ny fart när jag i kaoset glömt mobilen som jag lovat att han skulle få spela på på vägen till förskolan.
Sen var mössan fel igen, och klyftan jag gav till V från A's mandarin innan vi åkte var ännu mer fel.
Försökte andas djupt och hitta lugnet, men till sist rann bägaren över och ur läpparna kom ett primalvrål som sällan hörs. "OM DU INTE SLUTAR GNÄLLA STANNAR JAG BILEN OCH DU KAN KLIVA UR!!!
Nej, det hjälpe såklart inte.
Några minuter senare var mössan fel igen och gnället kom igång igen. Svängde in på en sidogata, kastade mig ur bilen och öppnade bildörren på A's sida "Ska du kliva ur bilen, eller sluta gnälla???"
Nej, inte heller det hjälpte. Såklart.
Anlände till förskolan med dåligt samvete. Klev ur bilen, andades djupt, gav A en stor varm kram och sa Förlåt. Hand i hand gick vi mot förskolan.
Efter fem meter drar A åt motsatt håll och vill att vi ska åka hem och hämta hans mobil (pappas gamla iPod). Nej, säger jag lugnt, varpå han skriker och stampar fötterna.
Känner hur den lilla ansamlingen av tålamod rinner bort likt ett vattenfall.
"Då kan du stå där och vara arg, jag går in med dina kläder till förskolan"
Sakta kommer han gående, gråtande och skrikande.
Tar av honom ytterkläderna, och sen sitter vi länge, länge på golvet i hallen. Jag kramar honom, säger Förlåt, och frågar vad det är som är fel egentligen. Vi andas tillsammans, kramas och bara försöker hitta lugnet. Vill inte lämna honom när vi båda är arga och ledsna.
Till sist går vi in till de andra i köket, och sitter tillsammans på en stol och kramas. Säger att jag älskar honom och V mer än allt annat i hela stora vida världen, till universums slut och tillbaka. Säger förlåt igen, men känner att det inte riktigt räcker till.
Kramas hårt en gång till, viskar i hans öra att jag älskar honom och att vi ses i eftermiddag.
Hoppas innerligt att han kommer ihåg det jag viskat mer än det jag vrålat. Att jag vrålat.
Nej, idag var ingen bra morgon. Att jag har varit ett under av tålamod hela veckan, och valt rätt, valt harmoni, faller platt när jag en dag som denna fallerar helt.
Jag är inte mer än människa jag heller, men önskar så att jag inte tagit ut det på den jag älskar mest.
I morgon är en ny dag. I morgon väljer jag rätt igen.
onsdag 5 februari 2014
Trött
Fullkomligt utblåst. Inte en tillstymmelse till energi i denna kropp. Tre dagar med halsflussjuk son och make, och hemmavarande kärnfrisk dotter är ingen söndagssegling. Dock mycket mycket mysigt!
De första två dagarna var stackars A så risig att han mest bara låg i soffan, med några korta lekstunder däremellan, medan han idag har varit för febrig för att få leka med kompis men ändå med massor av energi.
Maken - som trots allt är av de manliga könet - ligger som ett slakt i soffan med näst intill noll röst och feber.
Alltså har jag haft full marktjänstgöring inklusive hundar och sysselsättning av barn. Lägg till detta min geniala (?) idé att köra vällingavvänjning på V. Efter att förra natten krävt välling varje gång hon vaknade var måttet rågat och jag var beredd på kaos och hysteriska utbrott, men affirmerade ändå en problemfri natt. Och döm om min förvåning när damen accepterade nyordningen utan större mankemang över huvud taget!!
Men trots allt är det underbart att få så mycket tid med barnen, mycket mys, pyssel och lek.
Oj, vilket o-styrigt inlägg det blev... Och så måste jag jobba ett par timmar på detta, det blir intressant!
Ta hand om er!!
De första två dagarna var stackars A så risig att han mest bara låg i soffan, med några korta lekstunder däremellan, medan han idag har varit för febrig för att få leka med kompis men ändå med massor av energi.
Maken - som trots allt är av de manliga könet - ligger som ett slakt i soffan med näst intill noll röst och feber.
Alltså har jag haft full marktjänstgöring inklusive hundar och sysselsättning av barn. Lägg till detta min geniala (?) idé att köra vällingavvänjning på V. Efter att förra natten krävt välling varje gång hon vaknade var måttet rågat och jag var beredd på kaos och hysteriska utbrott, men affirmerade ändå en problemfri natt. Och döm om min förvåning när damen accepterade nyordningen utan större mankemang över huvud taget!!
Men trots allt är det underbart att få så mycket tid med barnen, mycket mys, pyssel och lek.
Oj, vilket o-styrigt inlägg det blev... Och så måste jag jobba ett par timmar på detta, det blir intressant!
Ta hand om er!!
söndag 2 februari 2014
Välj rätt
I dag hade kunnat bli en sån där riktig skitdag. Hade kunnat, men blev inte det!
A har halsfluss, stackaren, och vaknade inatt och hostade till han spydde. Då vaknade även V och sen var det inte tal om att somna om. Vi hamnade till sist i soffan hela familjen, och tittade på film i en timme eller så. Sen tog det ytterligare minst 45 minuter innan V väl kom till ro och somnade. Då var klockan förmodligen närmare 3 på morgonen.
Drygt tre timmar senare vaknade V igen och var redo för vad dagen har att erbjuda. Ingen annan var dock redo, men när hon vevat runt med armar och ben, babblat och pussat i tjugo minuter gav jag upp. Och vid det laget var även sjuklingen vaken.
Vi lämnade pappan, som jobbat kväll och jobbar kväll igen nu, sovandes en stund till.
När vi så kom ner för trappan var A förvisso vaken, men gnällig och egentligen inte alls redo för dagen, och jag kände att tålamodet var någonstans i jämnhöjd med tårna. Skulle det bli en sån dag....
Men så gjorde jag mig en kopp te, satte mig med händerna runt koppen och kände värmen stråla ut. Fokuserade helt på värmen, andades och insåg att det är helt mitt eget val om dagen ska bli en skitdag eller en bra dag.
Självklart valde jag en bra dag! Jag valde harmoni, jag valde kärlek och jag valde skratt, och fyllde hela min själ med detta.
Sänkte kraven för dagen, bestämde mig för att dagen får bli vad den blir. Disken kan stå där den står, änglarnas dammtofflor (dammtussarna med andra ord) kan få ligga kvar på golven och tvätten i tvättmaskinen ligger strålande bra där den ligger.
Istället gav jag mina underbara barn kramar med all min kärlek i, och plockade fram pysselgrejer och pennor och lät dagen forma sig själv.
Så sitter jag här nu; trött, men med glädje i hjärtat. Jag valde rätt, och det förändrade hela vår dag!
Valet är alltid mitt - i alla lägen!
A har halsfluss, stackaren, och vaknade inatt och hostade till han spydde. Då vaknade även V och sen var det inte tal om att somna om. Vi hamnade till sist i soffan hela familjen, och tittade på film i en timme eller så. Sen tog det ytterligare minst 45 minuter innan V väl kom till ro och somnade. Då var klockan förmodligen närmare 3 på morgonen.
Drygt tre timmar senare vaknade V igen och var redo för vad dagen har att erbjuda. Ingen annan var dock redo, men när hon vevat runt med armar och ben, babblat och pussat i tjugo minuter gav jag upp. Och vid det laget var även sjuklingen vaken.
Vi lämnade pappan, som jobbat kväll och jobbar kväll igen nu, sovandes en stund till.
När vi så kom ner för trappan var A förvisso vaken, men gnällig och egentligen inte alls redo för dagen, och jag kände att tålamodet var någonstans i jämnhöjd med tårna. Skulle det bli en sån dag....
Men så gjorde jag mig en kopp te, satte mig med händerna runt koppen och kände värmen stråla ut. Fokuserade helt på värmen, andades och insåg att det är helt mitt eget val om dagen ska bli en skitdag eller en bra dag.
Självklart valde jag en bra dag! Jag valde harmoni, jag valde kärlek och jag valde skratt, och fyllde hela min själ med detta.
Sänkte kraven för dagen, bestämde mig för att dagen får bli vad den blir. Disken kan stå där den står, änglarnas dammtofflor (dammtussarna med andra ord) kan få ligga kvar på golven och tvätten i tvättmaskinen ligger strålande bra där den ligger.
Istället gav jag mina underbara barn kramar med all min kärlek i, och plockade fram pysselgrejer och pennor och lät dagen forma sig själv.
Så sitter jag här nu; trött, men med glädje i hjärtat. Jag valde rätt, och det förändrade hela vår dag!
Valet är alltid mitt - i alla lägen!
lördag 1 februari 2014
I jämförelsens kranka blekhet
Idag var det 4-års kalas på schemat, och uppklädda, kammade och med present anlände vi till kalaset. Härliga människor och barn som A känt sedan har var pytteliten, så det kändes bra med lite gott umgänge på lördagseftermiddagen.
Och det var trevligt, på många sätt och vis. Värdparet bor i ett radhus från 70-talet, som de håller på att rusta och är genuint trevliga människor. Barnen brukar alltid leka bra, och tårta och kakor är ju aldrig fel.
Och ändå lämnade jag kalaset med ett sämre energiläge än när jag kom dig. Delvis pga att A vid två tillfällen kom in och sa att de andra barnen sagt att de skulle leka en lek som hette Dumma A. Någon slags jagalek visade det sig vara, när jag kom ut och sa att det faktiskt inte var något roligt namn alls på en lek. Andra gången det hände sa jag åt A att komma in i stället och strunta i deras fåniga lek. Barn är inte alltid snälla, tvvärr.
Den andra orsaken till energidippen var helt självorsakad. Jag började jämföra vårt hem med deras nyrenoverade hem. Och jag gör det tyvärr varje gång jag kommer dit.
De bor i ett typiskt vitt, lite shabbychic-stylat hem; stilrent och "o-plottrigt". Flera mil från vårt hem, med andra ord.
Jag tycker att det är supersnyggt med allt det vita och stilrena, och skulle på sätt och vis gärna ha det så hemma, men det är bara att inse att det nog aldrig kommer att hända. Jag tycker alldeles för mycket om starka färger för att trivas i det för egen del, och hur jag än beter mig är det aldrig o-plottrigt. Aldrig!
Intalar mig att jag har ett hemtrevligt och barnvänligt hem; och det har har jag nog. Men köket går i grönt, med ljust, ljust blå kökssoffa med occra/vit-randigt tyg. Vardagsrummets ena vägg går i lila/mörkrosa (den häftiga tapeten med ärtgrönt mönster hade gått ur produktion, så det blev fjärdevalet), soffbordet och pidestalen i knallrött, soffan i beige. A's rum är målat grönt/orange/gult, med olika geometriska mönster på ena väggen. V's är knallgult. Vårt sovrum är ännu inte rustat, men blir troligen även det i starka färger.
Vi köper företrädesvis våra möbler på loppis och second hand, och letar efter stryktåligt, bekvämt och ommålningsbart.
När jag tänker efter är inte ens jag själv särskilt stilren och o-plottrig, så varför skulle mitt hem vara det! Och ändå går jag där och jämför, ytterst sällan till egen fördel.
Vill inte, men dras ändå med i renoveringshysterin, där inredningstidingar är lika mycket ett måste som toalettpappret. Där vi lockas att renovera, konsumera och styla våra hem i jakten på perfektion. Där alla bör ha minst ett renoveringprojekt på gång, och gärna tre till i planeringsstadiet.
Är ytan verkligen så förbannat viktig? Både i hemmet och vårt eget yttre. Ska vi verkligen dömas, och döma, enligt hur stylade och renoverade vi är? Borde inte det inre få lysa igenom?! Borde inte en människas inre glöd och skönhet värderas högre än det yttre och förgängliga? Borde inte ett hem värderas efter kärleken, respekten och glädjen som ryms innanför de fyra väggarna?
Jag tror att vi alla svarar JA på detta, så varför är det då så svårt att inte påverkas? Att dras med i hetsen?
Åter igen känner jag hur jag drömmer mig bort till min lilla stuga långt ute på landet, där livet är enkelt och värdena sanna..
Och det var trevligt, på många sätt och vis. Värdparet bor i ett radhus från 70-talet, som de håller på att rusta och är genuint trevliga människor. Barnen brukar alltid leka bra, och tårta och kakor är ju aldrig fel.
Och ändå lämnade jag kalaset med ett sämre energiläge än när jag kom dig. Delvis pga att A vid två tillfällen kom in och sa att de andra barnen sagt att de skulle leka en lek som hette Dumma A. Någon slags jagalek visade det sig vara, när jag kom ut och sa att det faktiskt inte var något roligt namn alls på en lek. Andra gången det hände sa jag åt A att komma in i stället och strunta i deras fåniga lek. Barn är inte alltid snälla, tvvärr.
Den andra orsaken till energidippen var helt självorsakad. Jag började jämföra vårt hem med deras nyrenoverade hem. Och jag gör det tyvärr varje gång jag kommer dit.
De bor i ett typiskt vitt, lite shabbychic-stylat hem; stilrent och "o-plottrigt". Flera mil från vårt hem, med andra ord.
Jag tycker att det är supersnyggt med allt det vita och stilrena, och skulle på sätt och vis gärna ha det så hemma, men det är bara att inse att det nog aldrig kommer att hända. Jag tycker alldeles för mycket om starka färger för att trivas i det för egen del, och hur jag än beter mig är det aldrig o-plottrigt. Aldrig!
Intalar mig att jag har ett hemtrevligt och barnvänligt hem; och det har har jag nog. Men köket går i grönt, med ljust, ljust blå kökssoffa med occra/vit-randigt tyg. Vardagsrummets ena vägg går i lila/mörkrosa (den häftiga tapeten med ärtgrönt mönster hade gått ur produktion, så det blev fjärdevalet), soffbordet och pidestalen i knallrött, soffan i beige. A's rum är målat grönt/orange/gult, med olika geometriska mönster på ena väggen. V's är knallgult. Vårt sovrum är ännu inte rustat, men blir troligen även det i starka färger.
Vi köper företrädesvis våra möbler på loppis och second hand, och letar efter stryktåligt, bekvämt och ommålningsbart.
När jag tänker efter är inte ens jag själv särskilt stilren och o-plottrig, så varför skulle mitt hem vara det! Och ändå går jag där och jämför, ytterst sällan till egen fördel.
Vill inte, men dras ändå med i renoveringshysterin, där inredningstidingar är lika mycket ett måste som toalettpappret. Där vi lockas att renovera, konsumera och styla våra hem i jakten på perfektion. Där alla bör ha minst ett renoveringprojekt på gång, och gärna tre till i planeringsstadiet.
Är ytan verkligen så förbannat viktig? Både i hemmet och vårt eget yttre. Ska vi verkligen dömas, och döma, enligt hur stylade och renoverade vi är? Borde inte det inre få lysa igenom?! Borde inte en människas inre glöd och skönhet värderas högre än det yttre och förgängliga? Borde inte ett hem värderas efter kärleken, respekten och glädjen som ryms innanför de fyra väggarna?
Jag tror att vi alla svarar JA på detta, så varför är det då så svårt att inte påverkas? Att dras med i hetsen?
Åter igen känner jag hur jag drömmer mig bort till min lilla stuga långt ute på landet, där livet är enkelt och värdena sanna..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)