Ingen bra start

Idag uteblir alla mamma-poäng. Hamnar mest på minuslistan efter den här morgonen.
Lille V fick feber inatt, och snoret bara rinner. Tänkte att det blir perfekt om hon är hemma med den ännu sjuke maken, medan A går till förskolan.
A vaknade av sig själv i sin egen säng efter en låång natts sömn, och vaknade med ett leende på läpparna. Så himla underbart.
Någonstans under morgonsysslorna ändras det bra humöret till riktigt gnäll. Alldeles säkerligen beroende på att maken inte alls tyckte att det var en lika bra idé att V stannade hemma med honom, han mår fortfarande inte bra. Missämja sprider sig som ringar på vattnet, allra helst när mamman är alldeles för trött inifrån och ut för att hålla det goda humöret uppe och agera olja på det skummande vattnet.
Sen var raggsockorna knöliga i skorna, mössan fel, och jackan trång. Vi bytte, ordnade och grejade, och än höll jag tålamodet i handen.
I bilen tog gnället och missnöjet ny fart när jag i kaoset glömt mobilen som jag lovat att han skulle få spela på på vägen till förskolan.
Sen var mössan fel igen, och klyftan jag gav till V från A's mandarin innan vi åkte var ännu mer fel.
Försökte andas djupt och hitta lugnet, men till sist rann bägaren över och ur läpparna kom ett primalvrål som sällan hörs. "OM DU INTE SLUTAR GNÄLLA STANNAR JAG BILEN OCH DU KAN KLIVA UR!!!
Nej, det hjälpe såklart inte.
Några minuter senare var mössan fel igen och gnället kom igång igen. Svängde in på en sidogata, kastade mig ur bilen och öppnade bildörren på A's sida "Ska du kliva ur bilen, eller sluta gnälla???"
Nej, inte heller det hjälpte. Såklart.
Anlände till förskolan med dåligt samvete. Klev ur bilen, andades djupt, gav A en stor varm kram och sa Förlåt. Hand i hand gick vi mot förskolan.
Efter fem meter drar A åt motsatt håll och vill att vi ska åka hem och hämta hans mobil (pappas gamla iPod). Nej, säger jag lugnt, varpå han skriker och stampar fötterna.
Känner hur den lilla ansamlingen av tålamod rinner bort likt ett vattenfall.
"Då kan du stå där och vara arg, jag går in med dina kläder till förskolan"
Sakta kommer han gående, gråtande och skrikande.
Tar av honom ytterkläderna, och sen sitter vi länge, länge på golvet i hallen. Jag kramar honom, säger Förlåt, och frågar vad det är som är fel egentligen. Vi andas tillsammans, kramas och bara försöker hitta lugnet. Vill inte lämna honom när vi båda är arga och ledsna.
Till sist går vi in till de andra i köket, och sitter tillsammans på en stol och kramas. Säger att jag älskar honom och V mer än allt annat i hela stora vida världen, till universums slut och tillbaka. Säger förlåt igen, men känner att det inte riktigt räcker till.
Kramas hårt en gång till, viskar i hans öra att jag älskar honom och att vi ses i eftermiddag.
Hoppas innerligt att han kommer ihåg det jag viskat mer än det jag vrålat. Att jag vrålat.
Nej, idag var ingen bra morgon. Att jag har varit ett under av tålamod hela veckan, och valt rätt, valt harmoni, faller platt när jag en dag som denna fallerar helt.
Jag är inte mer än människa jag heller, men önskar så att jag inte tagit ut det på den jag älskar mest.

I morgon är en ny dag. I morgon väljer jag rätt igen.