Uppkopplad eller ej

Facebook. Åh såna kluvna känslor jag har för detta fenomen. Jag är som de flesta andra med på FB, och tycker verkligen att det är ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med vänner och organisationer. Att hitta "bortglömda" vänner, och även nya.
Det finns mycket med FB som är riktigt bra, grundidén är bra. Men fy vad snabbt och lätt det tar över ens dag, och blir ett beroende.
Jag har många gånger tänkt och önskat att jag bara kunde - vågade - koppla ner mig helt. Det här med att vara uppkopplad hela tiden, tillgänglig hela tiden, kan inte vara bra! Vi bombarderas av information av alla de slag, viktig och relevant information blandas med uppdateringar om vad kompisen åt till middag eller befinner sig just nu. Hjärnan får aldrig tillfälle att bara varva ner. Att vila och sortera alla intryck. Vi tar emot mer och mer varje dag, och en dag måste våra hjärnor nå taket.
Och vad händer då? När hjärnan inte orkar, när VI inte orkar, när själen inte längre hänger med?
Det måste komma en gräns...
Jag har nu förvisso inte avslutat mitt konto, det finns en djurrättsorganisation i Irland som jag följer endast vi FB, men å andra sidan har jag tagit total semester från alla uppdateringar och det känns helt fantastiskt!

Jag tror, och jag tycker mig höra av allt fler, att viljan att koppla ner ökar. Jag har en dröm om att bo i en liten stuga långt bort från allt och alla, där jag kan se mörkret och stjärnorna, där jag kan höra tystnaden och naturens hjärtslag. Att odla min egen mat och inte vara lika beroende av pengar... Att göra som den här fantastiska tjejen har gjort. En dröm som kanske inte går att förverkliga, men det är likväl en dröm och vem vet vilken framtid jag skapar för mig själv!!

Dröm stort!

Otillräcklighet

Jag ser dem varje dag, och mitt hjärta värker lite grann varje dag. I dag slogs det upp ett stort hål i mitt hjärta, som inte långt ifrån fick tårarna att rinna, och lämnade mig med en enorm känsla av otillräcklighet.
Dessa arma människor som kommit hit till Sverige i hopp om att tjäna lite pengar att sända hem till sina familjer. Som i ur och skur, sol och snö, sitter utanför de affärer vi hastar in till för att handla mer kläder och saker om vi inte nödvändigtvis behöver; med en utsträckt hand eller urtorkad McDonaldsmugg i hopp om några ynka kronor. När vi vid dagens slut åker hem till våra varma hus går de i bästa fall till en kall bil.
Kvinnan som kom emot mig idag, på gågatan utanför ett stort varuhus, gick med märkbar svårighet och mycket smärta, tungt lutad mot en krycka. Vackert runt ansikte, fårat och rynkigt av väder, vind och livets svårigheter, obestämbar ålder men gissningsvis i 60-års åldern. När hon såg att jag inte vände bort blicken för att skynda förbi, tog hon min hand och började berätta. Jag förstod inte mycket, hon pratade rumänska, men visade mig apotekspåsen med smärtlindrande medicin för benet och pekade uppåt för att visa att hon ville flyga hem men att biljetten var så dyr, så dyr. Hon pekade på betongplattorna som är så kalla att sova på. Tårarna rann längs hennes kinder, och jag kände hennes desperation och vanmakt.
Jag bad henne sätta sig på en bänk, och gick till närmaste bankomat.
När jag kom tillbaka klappade hon på bänken bredvid sig och så fortsatte hon berätta. Jag tror att hon bad mig om de tvåtusen kronor biljetten hem skulle kosta, och jag stammade något om att de trehundra kronor hon fått var allt jag kunde avvara. Jag sa förlåt, fick en stor kram och en puss på kinden.
Jag lämnade henne, bärande på mina kassar med de nyinköpta kläderna, och varje steg jag tog kändes blytungt. Hon bad om tvåtusen kronor. På mitt konto finns just nu avsevärt mycket mer än så, och jag hade kunnat ge henne det hon bad om. Jag önskar så att jag haft modet att göra det. Att lita på en medmänniska. Och jag önskar att jag inte kände mig som en ogin människa för att jag inte gjorde det.
Jag försöker verkligen hjälpa de som behöver det, med pengar, med en matkasse, med kläder, men känner mig ändå oftast så otillräcklig.
Ingen människa ska behöva tigga. Inte någonstans, och allra helst inte här i Sverige.

När jag skriver detta kommer alla känslor tillbaka, de känslor jag med meditation på tåget hem faktiskt till stor del vände till innerlig tacksamhet och glädje över att kunna hämta mina underbara barn på dagis och åka hem till ett varmt hus, med mat på bordet och varma, mjuka sängar.
Det skär i mitt hjärta, att se dessa människor be på sina bara knän. Och det skär än mer att se alla människor som vänder bort blicken och hastar förbi. Ibland kan det räcka med att bara se dem. Att se dem som de människor de är, bakom vilka änglarna jobbar så hårt, så hårt för att få oss andra att se dem.
Nästa gång du ser dem, möt deras blick, lyssna till deras historia. Se människan bakom den utsträckta handen. Jag ber dig.

Det kom ett brev med posten...

...från en alldeles underbar bloggare som med tiden även kommit att bli en god vän, trots att jag ännu aldrig mött henne. Men det råder vi bot på i sommar, eller hur Malin?

Har ni sett vilket fantastiskt vackert ametistarmband?!? Jag tror bestämt att det kommer att bli en ständig följeslagare på min arm. Tack snälla goa underbara Malin!!

Egen tid

Tänk att det ska vara så svårt att få tiden att räcka till till sig själv.
Jag tänkte skriva "att prioritera", men det är egentligen inte alltid prioriteringar det handlar om. Ibland är det helt enkelt vardagen, och det faktum att - hur gärna jag ibland vill tänja på det - dygnet bara har 24 timmar, och ett visst antal av dem måste ägnas åt den viktiga sömnen.
Jag hade igår alla planer på, och mina prioriteringar var, att få till ett halvtimmes yogapass efter att barnen lagt sig och innan jag måste sätta mig med lite kvällsjobb. Men efter att middagen ätits och röjts undan, barnen lagts och somnat (vissa mer motvilligt än andra) och hundarna fått sin promenad, var det dags att ordna med maten inför morgondagen. Detta gör vi till de dagar maken jobbar och jag hämtar barnen, så att jag enkelt kan värma på maten när vi kommer hem. Allt för att få maten på bordet så fort som möjligt. Av samma anledning dukar jag bordet för middagen redan på morgonen.
Planen att få in yogan innan kvällsjobbet, men det lät sig helt enkelt inte göra.
När jag insåg att det inte skulle bli av, bestämde jag mig för att vända den begynnande besvikelsen till att glädja mig över den sköna promenaden tillsammans med en god vän. Den bästa motionen är trots allt den som blir av.
Och hade i alla fall tid till 10 minuters meditation, vilket ju är en lisa för själen!

Jag tror att det är viktigt att prioritera och planera in tid för sig själv, att ge sig själv den vikten i sitt liv - att JAG är viktig, att JAG måste få mitt. Men, med det sagt är det minst lika viktigt att helt enkelt inse att ibland skiter det sig - rent ut sagt, trots de mest väl lagda planer, och då inte bli besviken över det. Ett liv med småbarn, barn i alla åldrar, innebär också att det finns andra själar som ger blanka den i om jag har planerat yoga eller inte. Om de vill ha kramar och närhet, och jag är ensam hemma, är valet enkelt!

Idag föll planerna däremot på plats helt som jag tänkt mig, och jag har kört ett skönt 30 minuters anusara-pass. Eftersom jag ännu är helt ny på det här med yoga tycker jag att det är jättekul att prova olika typer av yoga!
Och när jag kom hem från jobbet väntade en rolig överraskning på mig! Jag hade visst glömt att avboka månadens bok från LivsEnergi, så bokpaketet låg där som en härlig gubben i lådan. Jag hade absolut ingen aning om vad som skulle gömma sig i paketet, och blev fantastiskt glatt överraskad när jag hittade det här:

Jag älskar Bennys böcker, och halsbandet fullkomligen skriker Sara! På insidan av vingarna är Love and Hope inristat.

Nu tänker jag tända mig ett ljus eller tre, sätta mig med min mugg te och en avokadomacka och börja läsa.

Livet ger alltid det vi behöver!

Den goda chokladen

Mörk choklad. Så gott. Så fullt av njutning. Och ack så giftigt - om man är hund. 

Allra helst om man är en liten terriertös som skulle göra nästan vad som helst för lite choklad. I just det här fallet innebar det att hoppa upp på köksbordet (dit man i all rimlighet, som liten terrier, inte borde komma upp om alla stolar är ordentligt inskjutna) och sätta i sig alla kvarvarande mörka chokladpraliner i en Aladdinask. Alla kvarvarande var i detta fall åtminstone 3/4 av ursprungsantalet. 

Ett telefonsamtal till djursjukhuset bekräftade det jag misstänkte - att vi måste åka in och kräka henne. Jag kom dit med en pigg och glad tjej, som till sin stora lycka fick mat nästan på en gång. Vad hon däremot missade var att hon samtidigt fick en spruta som skulle göra att hon spydde. 

Några minuter senare kom all smaskig mat upp igen. I en härlig chokladsås. Hundspyor luktar i bästa fall illa, men i detta fall luktade det nästa bara choklad. En halvtimme senare åkte vi hemåt igen, med en betydligt spakare och tämligen ynklig liten terriertös. Bäddade ner henne i bilen och åkte de 45 minuterna hem. 

Riktar stor och innerlig tacksamhet till de fantastiska veterinärer och djursjukvårdare som finns till hands 24 timmar om dygnet för att ta hand om våra fyrfota älsklingar! Utan er finns det en ytterst reell risk att min lilla busfröken skulle ha dött. TACK underbara ni!

Göra rätt

Det är en härlig känsla när beslut man fattar, och saker man gör, landar och känns så helt rätt på en gång. 

Sedan efter jul har jag gått ner i arbetstid till 90%, vilket kan tyckas vara en marginell skillnad. Men det innebär att jag är ledig varannan onsdag; och varannan onsdag kommer jag att jobba hemifrån. 

Första lediga onsdagen var igår, och det var helt fantastiskt! Förvisso valde barnen att vakna redan halv fem, vilket kanske inte var med i min plan, men med rätt inställning är även tidiga morgnar mysiga. På förmiddagen var vi sen på kyrkans härliga barnverksamhet, med sång och lek. Det var så roligt att se A ge sig in i sångerna med liv och lust, tillsammans med kompisen L. 

När vi kom tillbaka hem var det två övertrötta barn som somnade, den ena på soffan och den andra i sin säng, och sov lääänge. Eftermiddagen avslutade vi sen med premiärtur på skidorna som A fick i födelsedagspresent. Riktig succé!

Att få en hel dag tillsammans med barnen mitt i veckan var verkligen helt fantastiskt; jag är så glad och tacksam att L såg till att jag verkligen gjorde det. 

Två kvällar har jag vid läggning av A istället för att läsa godnattsaga lotsat honom igenom en meditation, där han har gått på en stig i skogen, mött olika djur och sin skyddsängel. Det är något som han verkligen tycker om, och han glider till slut över i sömn och sover så fantastiskt bra efteråt. 

Det värmer så gott i mitt hjärta att han tar det till sig, och tycker om det. Att lära sig meditera vid tidig ålder måste vara jättebra att ha med sig vidare i livet. 

Idag avslutar jag dagen i stor tacksamhet över allt det som jag, som mamma, gör så rätt! 

 

Till en vän

Dagens övning från Magin är att tacka tre personer som spelat stor roll i, eller som till och med ändrat, mitt liv. En av dessa personer vill jag få tacka här. I skrift.

Therése,
Tack för att du alltid gått vid min sida genom skratt och tårar, över himmelshöga berg och genom helvetesdjupa dalar. Tack för att du alltid varit obrottsligt lojal, och brutalt ärlig. Tack för alla hysteriska skratt. Tack för alla timmar i kökssoffan där vi pratat och lärt oss så ofantligt mycket om oss själva och varandra. Tack för att du funnits vid min sida när livet varit som djälvligast, och att du stått där och hejat på när jag gett mig ut på äventyr. Tack för att din vänskap aldrig vacklat, trots att vi så sällan ses. Tack för att du alltid bara är ett telefonsamtal bort. Tack för att du skulle lämna allt för att vara vid min sida om jag bad dig. Tack för alla tusentals sms där vi kräkts, skrattat, bannat och peppat. Tack för all hjälp på min andliga resa. Tack för din kärlek. Tack för att jag får komma till dig och andas. Tack för alla TOWANDA vi har skrikit på olika ställen. Tack för att du var med mig när Mizzi fick vandra över regnbågsbron. Tack för att du förstår varför jag fortfarande saknar henne så att det gör ont. Tack för att du förstår varför KORV är så himla roligt. Tack för att jag bara genom att hosta kan få dig att skratta tills du gråter. Tack för att du kramas med hela själen. Tack för att du alltid vakar över mig och mina barn. Tack för alla år vi haft tillsammans, och alla år som kommer. Tack för att du är allt detta för mig. Tack för att du finns. Och TACK för att jag är allt detta för dig.
Jag älskar dig, söstra mi.

Plötsligt händer det

Helt plötsligt fick jag en ensam kväll hemma. HELT ensam. Bara jag och hundarna! Maken jobbar och barnen bestämde sig för att sova hos mormor och morfar.
Jag kan inte minnas när jag var helt ensam hemma sist. Vilken oväntad och ljuvlig gåva. Ensamtid.

För en gångs skull hade jag inte städning som första punkt i mitt huvud, utan YOGA. Först en skön promenad med hundarna i den, helt plötsliga, vintriga världen utanför dörren, sen gick jag runt och tände ljus och lite rökelse. Bytte till yogavänliga kläder och lät Yogobe leda mig genom ett timmespass. Inser att jag är stel som ett kylskåp i nionde månaden, och ser fram emot att med hjälp av yogan bli smidigare och starkare. Och det är ju så kul!!!

Nu sitter jag här med en kopp te och avokadomackor och njuter av ensamheten. Tänk så ljuvlig en helt ensam kväll kan vara...

Tack för att jag får vad jag behöver!

Prioriteringar

Kom hem med tåget kvart i fem, var hemma i vårt hus straxt före fem. Middagen var ej klar, och sonen hos en kompis och lekte. V satt på toaletten och underhöll pappan. 

Vi fixade färdigt maten, hämtade en övertrött A som absolut ville äta hos kompisen och fick i slutänden bära ett skrikande och gråtande barn hem. Klagan fortsatte som en fix idé, tills dess han slutligen lugnade ner sig, satte sig vid det dukade bordet och sa "jag är trött mamma". Vi vet det hjärtat....

Efter middag gjorde jag i ordning V för natten och lämnade över till maken för nattning, satte mig i soffan med A och tittade på Bolibompa. Byte till pyjamas, tandborstning under gnäll och sedan en saga i sängen. Innan jag sjungit färdigt de tre sånger han vill höra på kvällen sov en liten trollunge djupt. 

Jag tog ut hundarna och sa åt maken att vila i soffan. Han sov max 2 timmar natten innan och var hemma med barnen hela dagen. 

Skön promenad som laddade batterierna, sen tog jag rätt på köket. Hade inte hjärta att väcka den sovande mannen. Tittade en stund på teve, gjorde sedan i ordning maten till morgondagen och min gröna frukostsmoothie. 

Tanken som följde mig genom kvällsbestyren var Ska det verkligen vara så här?? Ska livet inte innehålla mer än detta? Är det inte dessa år med små underbara barn och deras funderingar som vi ska njuta av, och verkligen ta hand om? 

Hur är samhället riggat, där det är näst intill omöjligt att ekonomiskt klara av att en förälder är hemma maximalt med barnen? 

Lovar mig själv att göra vad jag kan för att få så mycket tid som möjligt med barnen. Att prioritera dem. Allt annat har sin tid sedan, nu är det tid för dem. 

Känner mig ändå så tacksam över att jag redan gått ned lite i tid för att få vara hemma. Kanske kan jag gå ner lite till. Hitta rätt prioriteringar, men ändå inte glömma bort mig själv. 

Trots de lite tunga tankarna är jag tacksam över livet, över allt som ändå är bra! Att barnen STORTRIVS på förskolan, att pedagogerna är fantastiska, att min arbetsplats är fantastiskt flexibel och det inom mig finns oändlig kärlek och oändligt hopp om förändring. 

En känsla i taget - en tanke i taget - en förändring i taget.

Vardag

Den välsignade julledigheten är slut, och i morse ringde klockan kl 05.30. Inte långt efter hördes ett glatt Mamma! från övervåningen, och där satt två klarvakna, pigga och glada barn med armarna utsträckta för en morgonkram. Kan en dag börja bättre?

Utnyttjade tiden på tåget till att skriva mina 10 välsignelser, eller tacksamheter, och en av dem var en innerligt tack för ett jobb som jag trivs så bra med och fantastiska kollegor. Det gör varje morgon så mycket lättare. 

Kastades brutalt in i karusellen, men har haft sinnesnärvaro nog att ta pauser och känna in hur jag andas, känna tacksamhet för det jag äter och dricker och i största allmänhet lugna ner mig och landa i sinnesro igen. Det tar inte många andetag för att hitta ro, och det är något jag ska jobba för att göra även fortsättningsvis. Ta pauser. Andas. Känna tacksamhet. Hitta glädjen och ron. 

Och krama mina barn. Mina solstrålar. Mitt allt. 

Stillhet

Det är ett sånt där magiskt ögonblick - huset är knäpptyst, bara jag är vaken. Make sover inför nattskift, V sover ute i vagnen, hundarna sover nöjt i soffan efter långpromenad och A har ännu inte kommit hem från mormor och morfar.
Jag struntar i måstena, gör mig en kopp te och njuter av tystnaden. Finner glädje i att blogga igen. Tacksamhet att någon där ute kanske läser mina tankar. Tacksamhet över att jag manifesterar mina tankar i det skrivna ordet.
Ute är det grått och regnigt, men den långa promenaden var ändå härlig. Det finns en meditativ känsla i regn. Ljuden mattas av, marken doftar speciellt och luften är underbart syresatt.
Men skönast är ändå att komma in. Kliva innanför dörrarna till hemmets vrå. Lätt kaotiskt som det blir med barn, men ändå rofyllt.
På köksbänken står middagen påbörjad, väntar bara den stora kastrull jag ska låna av mina föräldrar till storkoket av ärtsoppa.
Om en liten stund kommer huset att fyllas av älskade A's intensiva närvaro där spring i benen samsas med go'a kramar, den stora killen och den lilla pojken huserar ännu i samma kropp, och stojigt bus kan på någon minut förvandlas till mamma-mys i knät, där han vill att mammas armar ska hålla om honom och inte släppa taget.
Vilken ynnest det är att få ta del av funderingarna och tankarna hos en 4-åring! Vi pratar om änglar, döden, hur livet blir till, tungor som är som plattfiskar, och drakar som äter upp älgar. Allt på en och samma gång. Det gäller att vara närvarande. Det är barnens gåva till mig - att lära mig vara närvarande. När de vill berätta eller visa något, kan jag inte göra annat samtidigt. Och det är underbart. Alltför ofta gör jag, som så många andra, både två och tre saker samtidigt.

Många timmar senare sitter jag här igen, barnen sover i sina sängar, maken är på jobbet och lugnet har lägrat sig igen. Ljusen är tända, rökelsen sprider väldoft, tekoppen är rykande het och jag njuter av stillheten. Lovar mig själv att ge mig tid till meditation innan jag går och lägger mig, det är något som jag verkligen behöver för att vara i kontakt med mig själv. Men först några goda avokadosmörgåsar och lite tid vid TV'n.

Allt gott!

Tacksamhet

Jag har tidigare läst den fantastiska The Secret - Kraften av Rhonda Byrne och berördes djupt av den. Helt plötsligt insåg jag, men själ och hjärta, att det verkligen är JAG som bestämmer hur mitt liv ska vara! Att jag skapar mitt eget liv har jag länge vetat, men att få det så konkret och lättfattligt beskrivet var omvälvande.
Begreppet karma blev med ens ännu tydligare.

Det vi sänder ut får vi tillbaka.

Det är precis så enkelt. Våra tankar är energier, och energier attraherar energier av samma frekvens. Det är fysik, och inget annat.
Ett enkelt sätt att attrahera det goda i livet, det vi vill ha och det vi drömmer om är att känna tacksamhet. Tacksamhet över det vi har, över det vi kommer att få. Kraften i ett hjärtinnerligt TACK är oändligt stor.

Så fick jag häromdagen hem nästa bok The Secret - Magin. Denna bok ger övningar för att förändra liv, för att göra tacksamheten till en självklar del av vår dag. Av min dag. Den allra första övningen, och den övning som sedan ska göras under hela 28-dagars perioden, är att börja dagen med att skriva ner 10 saker som jag är tacksam över, och varför. Att få börja dagen i positiv anda, med innerlig tacksamhet över det jag har är fantastiskt!! Det sätter livet i en annan dager, och får mig att lysa upp inifrån.

Det här är MITT år, och jag är oändligt tacksam över att få börja detta år i tacksamhet och med en grundmurad vetskap om att JAG skapar MITT liv. Vilken fantastisk resa som ligger framför mig! Jag ser fram emot varje steg, varje dag, och vet att jag följer mitt hjärta.

Länge Leve Livet!!