Vi fixade färdigt maten, hämtade en övertrött A som absolut ville äta hos kompisen och fick i slutänden bära ett skrikande och gråtande barn hem. Klagan fortsatte som en fix idé, tills dess han slutligen lugnade ner sig, satte sig vid det dukade bordet och sa "jag är trött mamma". Vi vet det hjärtat....
Efter middag gjorde jag i ordning V för natten och lämnade över till maken för nattning, satte mig i soffan med A och tittade på Bolibompa. Byte till pyjamas, tandborstning under gnäll och sedan en saga i sängen. Innan jag sjungit färdigt de tre sånger han vill höra på kvällen sov en liten trollunge djupt.
Jag tog ut hundarna och sa åt maken att vila i soffan. Han sov max 2 timmar natten innan och var hemma med barnen hela dagen.
Skön promenad som laddade batterierna, sen tog jag rätt på köket. Hade inte hjärta att väcka den sovande mannen. Tittade en stund på teve, gjorde sedan i ordning maten till morgondagen och min gröna frukostsmoothie.
Tanken som följde mig genom kvällsbestyren var Ska det verkligen vara så här?? Ska livet inte innehålla mer än detta? Är det inte dessa år med små underbara barn och deras funderingar som vi ska njuta av, och verkligen ta hand om?
Hur är samhället riggat, där det är näst intill omöjligt att ekonomiskt klara av att en förälder är hemma maximalt med barnen?
Lovar mig själv att göra vad jag kan för att få så mycket tid som möjligt med barnen. Att prioritera dem. Allt annat har sin tid sedan, nu är det tid för dem.
Känner mig ändå så tacksam över att jag redan gått ned lite i tid för att få vara hemma. Kanske kan jag gå ner lite till. Hitta rätt prioriteringar, men ändå inte glömma bort mig själv.
Trots de lite tunga tankarna är jag tacksam över livet, över allt som ändå är bra! Att barnen STORTRIVS på förskolan, att pedagogerna är fantastiska, att min arbetsplats är fantastiskt flexibel och det inom mig finns oändlig kärlek och oändligt hopp om förändring.
En känsla i taget - en tanke i taget - en förändring i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar