Allra helst om man är en liten terriertös som skulle göra nästan vad som helst för lite choklad. I just det här fallet innebar det att hoppa upp på köksbordet (dit man i all rimlighet, som liten terrier, inte borde komma upp om alla stolar är ordentligt inskjutna) och sätta i sig alla kvarvarande mörka chokladpraliner i en Aladdinask. Alla kvarvarande var i detta fall åtminstone 3/4 av ursprungsantalet.
Ett telefonsamtal till djursjukhuset bekräftade det jag misstänkte - att vi måste åka in och kräka henne. Jag kom dit med en pigg och glad tjej, som till sin stora lycka fick mat nästan på en gång. Vad hon däremot missade var att hon samtidigt fick en spruta som skulle göra att hon spydde.
Några minuter senare kom all smaskig mat upp igen. I en härlig chokladsås. Hundspyor luktar i bästa fall illa, men i detta fall luktade det nästa bara choklad. En halvtimme senare åkte vi hemåt igen, med en betydligt spakare och tämligen ynklig liten terriertös. Bäddade ner henne i bilen och åkte de 45 minuterna hem.
Riktar stor och innerlig tacksamhet till de fantastiska veterinärer och djursjukvårdare som finns till hands 24 timmar om dygnet för att ta hand om våra fyrfota älsklingar! Utan er finns det en ytterst reell risk att min lilla busfröken skulle ha dött. TACK underbara ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar