Vara nästan...

Att nästan leva leva upp till sin fulla potential - går det?
Att nästan leva det liv man vill - går det?
Att nästan göra de saker man i hjärtat vill - är det möjligt?

Nej, nej, nej.

Man kan inte göra någonting "nästan". Antingen gör man det eller inte.
Antingen gör JAG det, eller inte.

Jag har så många planer, jag vill så mycket. Jag vill förändra mitt liv på så många plan. Och ändå kommer jag inte till skott. Jag hör mig själv säga, åter och åter igen, jag SKA göra/läsa/ändra, men kommer sällan längre än så.
Någonstans har jag blivit en "jag ska-are" istället för den "jag gör-are" som jag innerst inne är. Det irriterar mig. Det frustrerar mig. Det gör mig ledsen.

Det är som att jag någonstans håller mig själv tillbaka. Som att jag är rädd att verkligen växa och bli den kick-ass häftiga människa jag vet att jag är. Den människa som alltid går sin egen väg, som alltid följer sitt eget hjärta.
Nu går jag där och tassar, någonstans mitt emellan de två, men hela tiden med en fot fast förankrad i det säkra, det trygga.

Vad hände med den tjej som helt plötsligt sa upp sig från sitt första fasta jobb, sin första egna lägenhet och som resultat av en ingivelse drog till Tyskland för att jobba med hästar.
Som slutade ett annat jobb, sa upp en annan lägenhet, packade in bohag och hund i en gammal Fiesta och bilade till Irland. Som en följd av en annan ingivelse.
Den där tjejen som, på gott och ont, följde sitt hjärta?!

Jag vill, VILL, läsa örtmedicin, men just nu är det så mycket på jobbet/så mycket hemma/är jag gravid/har jag snart liten bebis att jag nog ändå inte hinner....
Jag vill, VILL, våga sälja det här trygga bostadsrättsboendet och flytta ut på landet. Men inte för långt ut, inte för mycket renovering, inte för långt från pendlingen till trygga jobbet.
Jag vill, VILL, ha häst igen, men inte just nu för jag har inte tid...
Jag vill, VILL, sluta äta kött igen, men det blir ju så bökigt att laga två olika rätter, jobbigt att behöva tänka om...
Jag vill, VILL VILL VILL, ha en gård där jag kan få ta hand om misshandlade, vanvårdade, oälskade djur, men det får bli senare i livet när jag jobbar mindre, barnen är större, det är sju torsdagar i samma vecka...
Jag vill, VILL, gå andliga kurser och växa i min mediala förmåga och gå på yoga hos utbildad lärare, men det är ju så dyrt, så långt borta, så svårt att få ihop det med makens arbetstider

Ser ni undanflykterna? Ser ni alla anledningarna till att det inte går? Ja - de har jag finslipat till perfektion....
Ser ni möjligheterna? Ser ni anledningarna till att det är just detta jag SKA göra? Nej - de gömmer jag långt in i hjärtat långt bakom logikens räta linjer.

Och ändå vet jag ju, jag VET, att det blir som man tänker. Att mina tankar styr mitt liv, och att jag därför har alla möjligheter i världen att skapa just den tillvaro jag vill ha. JAG bestämmer! JAG skapar!
Och jag sätter käppar i hjulet för mig själv.
Varför skräms vi - jag - så mycket av att bli den enastående människa vi är ämnade att vara? Att verkligen leva mitt liv till dess fulla, maximala potential.
Jag har aldrig sett mig som en "medel-Svensson", även om jag många gånger önskat att jag vore för att livet nog är enklare då, utan vill gärna gå min egen väg, vara den som sticker ut snarare än passar in, som vågar stå för den jag är. Och ändå känns det just nu som att jag själv ideligen petar in mig i just den kartong som är märkt Måttlig Medel-Svensson. (På inget vis är detta menat respektlöst mot dem som trivs med detta liv!)
Jag vill spränga denna trånga kartong kasta den på en sjuhelsikes brasa, men det är bara jag som kan göra det.

Varje resa börjar med ett litet steg, och jag tror att det är hög tid att jag tar detta första steg nu - för min egen skull!

Sagt med kärlek

'Mommo, jag tycker att du är finare när du har så här kort hår. Förut tyckte jag att det var lite långt.'

Och just där går jag så smått sönder av kärlek till min förstfödde och hans stora, till bredden kärleksfulla hjärta. Vi har denna morgon berättat för barnen att mommo har fått en sjukdom, alopeci, som gör att hon tappar nästan allt hår på huvudet.

Det är inte lätt att se sin livliga och stolta mamma gå från den vanliga rufsiga kalufsen till nästan helt hårlös på en månad.
Det är inte lätt att höra den som alltid hjälpt alla, på alla tänkbara sätt och vis, be mig ringa min vän och vår gemensamma hårfrisör för att se när hon har tid att klippa ner de hårtestar som finns kvar.
Men det känns underbart att kunna få hjälpa, och att ha en sån fantastisk vän som samma eftermiddag öppnar salongen och utan att vilja ha ett öre för det klipper ner håret. Som ger stöd och omtanke långt utanför sin yrkesroll.

Livet är en blandning av sötaste sött och suraste surt, och det är hur vi bemöter de olika delarna som avgör om vi har ett fantastiskt liv med svalkande citronsaft en varm dag; eller om livet är en evig simtur i försurade sjöar där vi endast då och då tillåter oss en vilopaus på strandkanten och en slurk söt jordgubbssaft.

Älskad

"Änglarna älskar mig"
"A älskar mig. Mamma älskar mig. Pappa älskar mig. Manne älskar mig"

Lilla V's sista ord innan hon somnade, och de första när hon vaknat.

Tänk om vi alla levde i denna fullkomliga övertygelse om att alla älskar oss; om detta var vår sista tanke innan vi somnade och den första när vi vaknade. Jag tror att världen skulle vara en annan mer kärleksfull plats, om vi alla vaknade i kärlek. Där kärleken flödar kan inte hatet få fäste.

När förlorar vi denna övertygelse? När ersätts den med tvivlet om vår egen duglighet - vår egen storhet , och för många känslan av att vara oälskad och oönskad?

Jag önskar av hela mitt hjärta att mina barn får gå genom livet med känslan av att vara oändligt älskade, och att de kan sprida denna känsla - denna vetskap - vidare till alla de möter i sitt liv.

För störst av allt är kärleken!

Kvällstankar

Mjukt grönt gräs mot bara fötter

Fingrar i solvarm jord

Svalkande, livgivade vatten som rinner över nysådda frön

Ljummen kvällsluft med doft av gräs och hägg

Fåglars sång mot blå kvällshimmel

Svag musik som bärs av kvällsvinden

Innerlig harmoni i själ och hjärta

Tacksamhet mot livet själv som

Ger all skönhet och frid vi är öppna nog att ta emot

Kärlek

Innerlig, äkta kärlek för allt som lever

Dofta gott - dofta mycket

Dofter.... konstgjorda; naturliga; starka; subtila... alla påverkar de oss på olika sätt. Vissa kopplar till underbara minnen - barndomsdofter, första kärleken, trygghet, andra kan få oss att må illa fysiskt eller psykiskt.

Att en tidig morgon gå barfota genom daggvått gräs, lyssna på fåglarnas körsång och känna doften av ren luft och blommande hägg.... bara att skriva om det, här där jag sitter på tåget långt från häggen, får mig att le och känna mig fridfull....

Sen jag under förra graviditeten blev väldigt känslig för dofter har jag helt slutat med kemiskt framställda parfymer, då doften är alldeles för stark. De få gånger jag vill dofta lite annat än bara Sara använder jag Green Loves naturliga dofter som är lagom starka  och snabbt avklingar.
När jag i morse väntade på tåget kom en ung tjej och ställde sig några meter ifrån mig, och med henne kom även doften av den parfym hon använde. Inte alls illaluktande, men jag undrar ofta om man är medveten om hur stark och påträngande dessa parfymer är.
Och för att inte tala om vad dessa parfymer egentligen innehåller?

Det är också fascinerande hur man ofta inte tycker att huset är rent förrän den, ofta ganska starka, doften från rengöringsmedlet sprider sig i hemmet; eller tycker att doften från sköljmedlet är det som får tvätten att kännas ren?
Jag var också precis där förut, och lägger egentligen ingen värdering i det, men tycker däremot att det är märkligt att vi någonstans glömt bort att något som är rent egentligen inte har någon doft.
Sen vi för 4 år sedan började använda tvättnötter och helt slopade sköljmedel har jag även där blivit akut medveten om hur starkt sköljmedel kan lukta, i all synnerhet om jag jämför med nytvättade laken som fått torka i solen och vinden. Den rena underbara doft som dessa lakan bär med sig är oslagbar!! 

Jag vill på inget vis påstå att mitt sätt är den rätta vägen, men tycker att det är lite av den rådande tidens mentalitet - allting ska maskeras och förbättras på lite lagom konstgjord väg och sen ges en grön etikett med namn som kopplar tillbaka till den natur som vi inte riktigt tycker håller måttet på egen hand...

Med det vill jag önska er en underbar dag, med de dofter ni älskar!

Tankar

Tänk så lustigt det är ändå, har sedan vi bokat denna kurs sett fram emot en kväll/natt på hotell med goda kollegan; god mat, kanske en (alkoholfri) drink i Sky baren, en kväll i ensamhetens tecken, god sömn...
Och så sitter jag här nu efter god mat, en liten drink, fantastiskt mycket skratt - och längtar efter min familj. Den lätta hysterin med övertrötta barn, små varma barnarmar runt halsen, tröttheten när jag väl sätter mig i soffan med maken. Kaoset som är MITT kaos - MITT liv! Tur att det bara är en natt, och jag tänker trots saknaden njuta av denna ostördhet.

Kursen idag var fantastisk! Om administratörers vardag, hur man ska prioritera, agera, strukturera. Och tänka. Ännu en gång påminns jag om tankens kraft. Att vi själva väljer hur vi agerar och bemöter en situation.
Det blir allt tydligare; vi - jag - väljer själva hur vår dag ska bli; hur varje situation får påverka oss. Tankens kraft är enorm!!

Så med tankens kraft tänker jag nu njuta av denna kväll, och i sinom tid somna gott på denna...

Njutning i kvadrat!

Tidig morgon i det blå huset. Lilla V snackar som vanligt, Opsy Daisy dansar med Iggle Piggle i Drömmarnas trädgård och jag blir matad med russin. Pojkarna i familjen sover, likaså hundarna.
Ute skiner solen och lovar ännu en strålande härlig sommardagen likt gårdagen, och om en stund ska jag duka upp till frukost ute på vår i sol badade altan som äntligen ställdes i ordning igår.
Underbart!

Gårdagen var en magisk dag, med fix i trädgården, lek i sandlådan och inte onödig minut spenderad inomhus. Mina fötter har njutit av att inte under hela dagen varit instängda i trånga skor.
A och jag gick en härlig promenad med hundarna på banvallen och genom hästhagarna, pratandes om ditt och datt. En pratstund med den ljuvliga ardennern som går i hagarna bakom vårt hus, och stora och små tår spretandes gräset.

Lunch och middag ute på altanen, och hundarna har sovit ute på i solen hela dagen. Pelargonerna har flyttat ut på den orangea vaxduken på det lilla runda bordet på altanen. V har förnöjt sprungit runt med rumpan bar större delen av dagen. Dagen kändes som en fridfull evighet av ren njutning!!

När man tittar ut över ängarna på vår baksida kan man nästan låtsas om att vi inte har grannar alldeles nära på båda sidor... 

Som små solar i gräsmattan

Så hände det igen... Vitt blev till orange. Och ändå är jag uppriktigt förvånad och fundersam över att vårt hem - och jag - inte är så där vitt och stilrent.... Det kanske är dags att inse sanningen?! 

Fridfull

En vanlig eftermiddag när maken jobbar kväll; med hämtning, trötta och gnälliga barn och kissnödiga hundar som väntar överlyckliga i dörren.
Då är det underbart att veta att maken gjort mackor till barnen att ta med på hundpromenaden, och att köttfärssåsen står färdig på spisen. Han har till och med fyllt på vattenkokaren så att jag snabbt ska kunna koka vatten till spaghettin medan hundarna rastas.
Det är sånt som gör en ganska tröttgnällig eftermiddag rätt okej trots allt. Tack älskade du!!

Nu sover barnen gott; Zassi står på sin favoritplats i soffan med fullt span ut över ängarna och hästhagarna och Abi ligger hopkurad i soffan bredvid mig. Ljusen är tända, Nag Champa-rökelsen sprider underbar väldoft, teet är rykande hett och Hela England bakar har just börjat.
Frid i sinnet, frid i hjärtat. Oftast är det inte svårare än så.

Hoppas att friden är med även er!

Är hon...?

"Vågar jag fråga?? Nää, det kan ju bli så pinsamt..."
"Hmmm...Har hon gått upp i vikt eller...?"
"Alltså, nu blir jag ju bra nyfiken... hon är onekligen lite större, men... "
"Vadå?! Tror du? Hon skulle ju absolut inte ha några fler, men ja - hon ser onekligen lite rund ut"

Ja, ungefär så här tror jag att mina kollegors - de som inte redan vet, alltså - tankegångar går.
Har kommit till det här underbara stadiet i graviditeten där man (läs jag)  bara ser allmänt tjock ut. Magen är ännu inte en uttalad bebismage, men ändå för stor för de flesta av byxorna. I en rätt skuren tunika syns det knappt, men i vanlig t-shirt ser jag onekligen rätt fläskig ut.
Inte riktigt tillräckligt stormagad för mammabyxor, men gummisnoddsstor i vanliga jeansen. Inte riktigt stor nog för mammatröjor, men en del av de vanliga ser inte helt rätt ut heller.

Ett garanterat övergående problem, och förmodligen snabbare än jag anar, men just nu svävar jag i ingenmanslandet mellan "knubbis" och "gravid".

Och som grädde på moset har det börjat igen, för tredje gången. Min konstanta hunger. Är alltid mer eller mindre hungrig. Kan alltid äta. VILL gärna äta precis hela tiden. Vad det är jag stoppar i munnen spelar ingen större roll - frukt, grönsaker, choklad, lakrits, mackor, choklad, lakrits, nötter; you name it. Tror inte att det har någon vidare positiv effekt på min, för stunden, allmänna Knubbislook...

Min gluten- och mjölkfria diet har flugit sin kos och om jag bara tillät mig flyttade gärna Skogaholmslimporna in i skafferiet där de aldrig haft en hemvist.

Ta mig i kragen, eller "go with the flow" - det är frågan. Tror att jag ska lägga mig någonstans mitt emellan, vi bor ju trots allt i Landet Lagom! :)

Bokmaler

De sista veckorna har jag läst. Jag har läst, läst, läst och läst. Så många böcker som jag har gått igenom på sista tiden har jag inte gjort på mycket lång tid. Olika sorters böcker; må-bra-böcker, läser-för-femte-gången-böcker, andliga böcker, behöver-inte-tänka-böcker...
Åh vad underbart det har varit, och är!
Jag är verkligen bokmal i själ och hjärta. Finns det något härligare än att en regnig dag krypa upp i soffan med en varm pläd, hett te och en riktigt bra och tjock bok...
Nu är väl sanningen oftare läsning vid spisen, på toaletten, på tåget... men känslan i själva boken är det samma. Att få försvinna bort, lära känna andra världar...
Har varje kväll tänkt blogga, för det är något som jag också älskar, men har ofelbart fastnat i en bok istället. Och kanske är det precis som det ska vara.
Funderade för mig själv hur det kan komma sig att jag helt plötsligt har så mycket tid att läsa, för det är verkligen inte mindre att göra hemma, på jobbet, med hundarna och så vidare...
Sen kom jag på det. Den tid jag tidigare har tillbringat med att läsa statusuppdateringar på Facebook lägger jag nu på böcker. Det är lite skrämmande hur mycket lästid jag skaffat mig; eller snarare - hur mycket tid jag tidigare har spenderat på Facebook.
Det enda sociala media som jag nu "sitter fast i" är Instagram, och där händer det allt oftare att jag vid dagens slut inser att jag överhuvudtaget inte använt mobilen till annat än något telefonsamtal eller sms.
Och vet ni vad - det är en sån underbar befrielse! Jag är helt plötsligt mer närvarande i mitt eget liv, och framförallt med barnen!
På många sätt är social medier ruskigt osociala!! Hur ofta satt vi inte, jag och maken, med varsin telefon i näven framför tv'n utan att prata med varandra.... Sorgligt egentligen...
Nu sitter jag i och för sig med en bok i näven, men är på något sätt ändå mer närvarande.

Känner stor tacksamhet över att jag tagit steget från fejjan, och hittat tillbaka till mina älskade böcker!!

Här är det synnerligen närvarande... För några dagar sen så jag ut så här, v 13. Knodden frodas därinne...

Smått och gott

Idag behöver jag lite goda råd på två skilda områden.
Först av allt - torr hud. Jag har alltid haft väldigt torr hud, men tycker att jag har haft det mer än väl under kontroll sedan jag började använda kokosolja. Innan dess använde jag ekologisk olivolja, och även det fungerade bra, men kokosoljan är onekligen snäppet bättre. Nu har jag dock stora problem med gräsligt torr hud. Det spelar ingen roll om jag fullkomligen dränker in kroppen med kokosolja i omgångar, det känns lik förbannat som att huden näst intill spricker och så kliar det något alldeles djävulskt. Dag 2 känns det något bättre, när den kroppsegna återfuktningen börjat verka tillsammans med en omgång kokosolja till.
Har fogat mig i att just kokosoljan inte riktigt räcker till just nu, och behöver något som är snäppet bättre. Självklart helt fritt från kemikalier och annat skit, utan något helt ekologiskt och riktigt bra.
Misstänker att den torra huden har med graviditeten att göra, något annat kan jag inte komma på.
Alla tips mottages tacksamt!!

Barnens kompisar - eller snarare de som man inte riktigt tycker om - vad gör man?? A har en kompis, I, som bor tvärs över vägen, och som han leker mycket med, men som jag har mycket svårt för. Ganska så uppkäftig, allra helst mot sin pappa, vilket tyvärr speglar av sig på A när de har lekt. I är året äldre, och självklart ser A upp till honom på sätt och vis. I får ofta A att fråga saker för honom, viskar i A's öra och sen frågar A om de kan få glass/frukt/macka/bulle. Har inga som helst problem att ge A's kompisar mellis, lunch, mat osv, men får taggarna utåt när denna unge herre får A att göra frågandet, eller frågar om han kan få något att äta direkt när han kliver innanför dörren. Det är många små saker som verkligen för att jag får taggarna utåt, samtidigt som jag tycker att det är fantastiskt att A har en kompis, flera faktiskt, som bor så nära. Det värsta med att A leker med denne I är att han kommer hem och är rätt avig; svarar emot om han svarar alls, allmänt kaxig - inte alls vår fine A.
Hur sjutton gör man? Vi kan ju liksom inte förbjuda honom att leka med I, även om det ibland kliar i fingrarna att göra just det...

I övrigt är allt bara bra! Vi var iväg på ultraljud i samband med KUB-test i onsdags, och gick därifrån med härliga bilder på lillknodden och den allra lägsta sannolikheten för kromosomförändringar. Det är ju fantastiskt med ultraljud!! Att få se detta lilla liv sprattla runt i magen är verkligen magiskt! Magen ja, den växer. Helt galet så mycket fortare det går för varje graviditet... Är nu i vecka 13, och det är tur att det är officiellt för jag kan banne mig inte dölja den här magen många dagar till utan att vira in mig i ett tält...

Vi har även hunnit med en omgång magsjuka, som för första gången drabbade hela familjen. I de få fall vi har haft magsjuka har jag i regel klarat mig, men icke denna gång trots att jag knaprade i mig vitpeppar som aldrig förr. Efter detta har jag dock i dagarna två gått omkring med lindrig, men nästintill konstant närvarade, illamående. Hoppas att det är efterslängar av magsjukan, och inte någon omvänd variant av gravidillamående!!

Ett lite smått- och gottinlägg, men så blir det ibland!