Det är länge sen jag skrev något här. Det känns som att det varken funnits tid eller lust, men någonstans saknar jag mitt lilla andningshål där orden får flöda fritt och är bara mina.
Klockan är just nu halv två på morgonen, och jag är vaken. Sömnen är inte vad den en gång har varit, och jag sover inte längre så där djupt och gott, och jag saknar det. Det är svårt att ligga bekvämt, och föttena pirrar och har sig. Händerna är som små korvar och är allt annat än bekväma. I det här skedet är graviditeten jobbigare och tyngre än de andra varit. Och jag är långt ifrån duktig på att lyssna på kroppen.
Som ogravid är jag dokumenterat dålig på att sitta ner och ta det lugnt. Inte pga av något duktighetssyndrom - eller inte så mycket i alla fall - utan för att jag faktiskt tycker om att vara aktiv.
Som gravid mår jag egentligen och i regel fantastiskt bra. Älskar allt det som händer i, och med, kroppen. Att en annan människa tar form och utvecklas i min kropp är ju det största miraklet och den största magin någonstans. Att en annan människa, med sin egen vilja och egen personlighet rör sig inuti mig är ju helt underbart galet!!
Och att kroppen kan genomgå sådana förändringar är ju helt magiskt! Jag fylls verkligen med öändlig ödmjukhet och tacksamhet när jag ser min kropp genomgå de förändringar en graviditet innebär, och aldrig känner jag mig så vacker och ur-kvinnlig som nu.
Men just nu dyker även andra känslor upp. Känner mig större och otympligare än någonsin förut, och är nog verkligen större än jag varit med de andra två, och så svullna som mina händer och fötter är nu har de heller aldrig varit tidigare. Jag får bara på mig ett eller två par skor, och allra helst går jag barfota. Mina fingrar ser verkligen ut som prinskorvar, och pirrar nästan hela tiden. Fingerlederna värker lite, och när jag vaknar på morgonen och böjer fingrarna låser de sig för en sekund innan de "poppar" till och rör sig igen.
Men allra värst är sömnen. Jag som alltid somnat samma sekund som huvudet landat på kudden och sedan sovit gott och djupt hela natten, sover nu ytligt och vaknar i parti och minut. Går på toaletten fler gånger än jag trott varit möjligt, och har sedan svårt att somna om. Är aldrig utsövd när jag vaknar på morgonen, men struntar högaktningsfullt - på gott och ont - i att jag är trött, utan kör på som vanligt. Till viss del tycker jag att det är bra, så till vida att för mig har en graviditet aldrig varit skäl att dra ner på tempot eftersom att jag har mått fantastiskt bra. Men, just nu mår jag ju inte så där sprudlande fantastiskt bra, och då är det ju läge att acceptera det.
Den käre maken gör verkligen vad han kan för att få mig att dra ner på tempot, men han kan ju inte gärna knyta fast mkg i soffan... jag är gräsligt dålig som patient....
Så alltså sitter jag här nu, i mörkret med en snarkande make och snusande dotter bredvid mig och en liten terriertös som undrar vad i hela friden jag pysslar med så här mitt i natten. Klockan är nu 02.08, och prinskorvsfingrarna tjockhoppar fram över paddans tangentbord. Om ungefär 3 timmar ringer alarmet för ännu en dag, och jag hoppas hinna sova en stund till. Konstaterar att det inte var nattens smartaste drag att sitta med fötterna ner över sängkanten, de blir liksom inte mindre svullna så, och tror att jag ska ställa mig ett par minuter på spikmattan innan jag krypr ner och sover.
Tänker mig att jag ska prata med min fantastiska chef, och säga att jag nog kommer att jobba lite mer hemifrån dessa mina sista veckor innan föräldraledighetens början, och skattar mig lycklig över att jag vet att hon kommer att säga att jag självklart ska göra det.
Men tänk, om 5-6 veckor sitter jag kanske så här igen, vaken mitt i natten, men med ett ammande underverk vid mitt bröst! Då kommer dessa sömlösa nätter och dagar med prinskorvar till fingrar och tår vara värda varje minut! Jag är trots allt en otroligt lyckligt lottad själ som får vara med om detta inte bara en gång utan tre!
För det är jag otroligt tacksam!
