Drottning av uppskjutning...

Det här med att köpa bil är inte något jag ser fram emot... Hur noga man än undersöker, jämför och läser på tycker jag ändå att man åker därifrån med känslan av att ha blivit lurad.
Den Saab 95 vi har haft, insåg vi tidigt skulle bli för trång för tre barnstolar i olika modeller, barnvagn och 2 hundar. Lösningen heter 7-sitsig bil. Jag har skjutit upp och skjutit upp, och hoppats att problemet på magiskt sätt skulle lösa sig själv. *dream on dreamer*, och tycker att det är jobbigt när det handlar om så stora pengar som det ändå gör.
Förra veckan sa maken bestämt 'På lördag åker vi och tittat på bil. Punkt', och det gjorde vi. Dock hade det föregåtts av en del tid på internet och olika bilhandlares sidor, och vi hade till sist  två bilar vi ville titta på. Den ena visade sig redan vara såld, och därmed var det inte så mycket att fundera på. Bättre begagnade 7-sitsiga bilar växer inte på träd, kan vi konstatera.
Idag fick vi så åka in och hämta den för oss nya bilen, och lämna kvar den gamla. Och det känns som att vi gjorde helt rätt val. Vi får enkelt plats med hundar, ungar, vagn och annat, och bilen är skön att köra.
Nu återstår att packa väskan, montera ihop spjälsängen och invänta en ny älskad familjemedlem.

Ska jag nånsin...

...lära mig??
Ja, det undrar jag verkligen. Det jag lovade mig när jag nu går på min pre-baby föräldraledighet var att jag verkligen skulle ta det lugn och inte fylla dagarna med måsten och borden. Och, i all ärlighet, har jag bara fyllt denna min första lediga dag med må-bra saker och ingen tidspress. Utom möjligen dammsugningen... Men likväl sitter jag här strax före åtta på kvällen med värkande fötter, värkande rygg och lätta sammandragningar. Tänker tillbaka på dagen, och minns den med bara glädje - lite väl tidig morgon, frukost, barnalek i köket medan jag röjde undan, cykeltur med barn och hundar, lunch med hela familjen innan maken åkte till jobbet, promenad med hundar och barn, dammsugning (det enda "borde-t"), middagsförberedelse och slutligen kronan på det lätt korkade huvudet - bullbak med två 5-åringar och en 2-åring innan läggdags.
Att jag överhuvudtaget fick för mig att dammsuga är nästan så korkat så klockorna stannar, eftersom maken med glädje skulle ha gjort det i morgon.

Min tänkta "sova-hela-dagen-dag" i morgon gick om intet till fördel för att hämta den nyinköpta 7-sitsiga bilen, vilket är helt ok. Hoppas få till det på onsdag istället, eller kanske torsdag. Jag vill och behöver ju vila och sova!!

Tur i alla fall att dagen har varit helt fylld av mys med barnen, det gör det ändå värt att sitta här med svullna och ömma fötter.

Dagens enda smolk i bägaren är den lilla magra och bedårande söta katt som förtvivlat vill få komma in i stugvärmen. Gav den lilla kraken lite mat och en filt att sova i, men den ligger på trappan utanför och jamar då och då. Mitt hjärta går sönder... Hade det inte varit för Zassi, som helst ser katter som ett lagom stort mellanmål, skulle jag genast tagit in den lilla kraken. Jag mår verkligen fysiskt illa av djur som far illa...
I morgon ska jag försöka hitta den lilla sötnosen ett hem, om den fortfarande är kvar här.

Med den här kaggen är det verkligen dags att slå ner på takten!!! 

Avveckling

Tar en liten paus i överlämnandet av min tjänst, och känner hur bra det känns att "avveckla" mig själv! Allra helst som jag gör det med känslan av att jag inte kommer tillbaka hit efter min föräldraledighet, för tills dess har jag hittat ett arbete närmare hemmet.
Samtidigt erkänner jag, med viss genans, att jag är dålig på att lämna över. Att jag har dåligt tålamod, och blir lite lätt irriterad över frågor som jag tycker borde vara förkunskap. Frågor på sånt som inte är direkt relaterat till arbetsuppgifterna, utan snarare saker om Word, Outlook osv som jag faktiskt förväntar mig att man ska kunna när man söker en tjänst som denna.
Men, andas djupt och inser att det speglar något hos mig som jag behöver ta tag i... Och tänker att det är bara två dagar till...

Längtar så till fredagen, när jag får ta mina svullna händer och fötter, mitt pick och pack och lämna min arbetsplats för lång tid. Behöver så himla väl dessa två veckor innan bebis är tänkt att komma till att vila. Verkligen vila och småplocka med sånt som att sätta upp spjälsängen, gå igenom babykläderna - det lilla vi har kvar, göra i ordning lådan för tygblöjorna osv. Verkligen boa in babyn.
En liten baby som för övrigt verkligen har det trångt där inne nu, och som faktiskt kan få komma när som helst!

Jag ser fram emot långa promenader med liten nerbäddad i vagnen och tid att vara med alla tre barn. Dagar där jag inte har tider att passa. Tid att få vara mamma på heltid.
Ser till och med fram emot dagarna och nätterna där vakenstunderna avlöser varandra, där alla barn vill ha sin tid men armarna inte räcker till men där jag har tid att prioritera bort dammråttorna och alla måsten och istället prioritera den kärlek som stavas TID.

Och jag ser alldeles väldigt fram emot att få uppleva ännu en förlossning! Det gör ont, det är jobbigt, det kan ta gräsligt lång tid - men är utan tvekan den starkaste upplevelsen i världen!! Och att få möta denna lilla nya person som under så lång tid varit en del, men ändå inte, av min kropp. Att få upp henne/honom på mitt bröst och veta att VI har skapat detta underverk!

Tacksamhet över allt det vi har att se fram emot. Tacksamhet över vår fantastiska föräldraledighet som ger oss så mycket tid hemma med barnen. Tacksamhet över föräldrapenningen. Tacksamhet över att vi får uppleva allt detta ännu en gång.

TACK!

Tankar i natten

Det är länge sen jag skrev något här. Det känns som att det varken funnits tid eller lust, men någonstans saknar jag mitt lilla andningshål där orden får flöda fritt och är bara mina.
Klockan är just nu halv två på morgonen, och jag är vaken. Sömnen är inte vad den en gång har varit, och jag sover inte längre så där djupt och gott, och jag saknar det. Det är svårt att ligga bekvämt, och föttena pirrar och har sig. Händerna är som små korvar och är allt annat än bekväma. I det här skedet är graviditeten jobbigare och tyngre än de andra varit. Och jag är långt ifrån duktig på att lyssna på kroppen.
Som ogravid är jag dokumenterat dålig på att sitta ner och ta det lugnt. Inte pga av något duktighetssyndrom - eller inte så mycket i alla fall - utan för att jag faktiskt tycker om att vara aktiv.
Som gravid mår jag egentligen och i regel fantastiskt bra. Älskar allt det som händer i, och med, kroppen. Att en annan människa tar form och utvecklas i min kropp är ju det största miraklet och den största magin någonstans. Att en annan människa, med sin egen vilja och egen personlighet rör sig inuti mig är ju helt underbart galet!!
Och att kroppen kan genomgå sådana förändringar är ju helt magiskt! Jag fylls verkligen med öändlig ödmjukhet och tacksamhet när jag ser min kropp genomgå de förändringar en graviditet innebär, och aldrig känner jag mig så vacker och ur-kvinnlig som nu.
Men just nu dyker även andra känslor upp. Känner mig större och otympligare än någonsin förut, och är nog verkligen större än jag varit med de andra två, och så svullna som mina händer och fötter är nu har de heller aldrig varit tidigare. Jag får bara på mig ett eller två par skor, och allra helst går jag barfota. Mina fingrar ser verkligen ut som prinskorvar, och pirrar nästan hela tiden. Fingerlederna värker lite, och när jag vaknar på morgonen och böjer fingrarna låser de sig för en sekund innan de "poppar" till och rör sig igen.
Men allra värst är sömnen. Jag som alltid somnat samma sekund som huvudet landat på kudden och sedan sovit gott och djupt hela natten, sover nu ytligt och vaknar i parti och minut. Går på toaletten fler gånger än jag trott varit möjligt, och har sedan svårt att somna om. Är aldrig utsövd när jag vaknar på morgonen, men struntar högaktningsfullt - på gott och ont - i att jag är trött, utan kör på som vanligt. Till viss del tycker jag att det är bra, så till vida att för mig har en graviditet aldrig varit skäl att dra ner på tempot eftersom att jag har mått fantastiskt bra. Men, just nu mår jag ju inte så där sprudlande fantastiskt bra, och då är det ju läge att acceptera det.
Den käre maken gör verkligen vad han kan för att få mig att dra ner på tempot, men han kan ju inte gärna knyta fast mkg i soffan... jag är gräsligt dålig som patient....
Så alltså sitter jag här nu, i mörkret med en snarkande make och snusande dotter bredvid mig och en liten  terriertös som undrar vad i hela friden jag pysslar med så här mitt i natten. Klockan är nu 02.08, och prinskorvsfingrarna tjockhoppar fram över paddans tangentbord. Om ungefär 3 timmar ringer alarmet för ännu en dag, och jag hoppas hinna sova en stund till. Konstaterar att det inte var nattens smartaste drag att sitta med fötterna ner över sängkanten, de blir liksom inte mindre svullna så, och tror att jag ska ställa mig ett par minuter på spikmattan innan jag krypr ner och sover.
Tänker mig att jag ska prata med min fantastiska chef, och säga att jag nog kommer att jobba lite mer hemifrån dessa mina sista veckor innan föräldraledighetens början, och skattar mig lycklig över att jag vet att hon kommer att säga att jag självklart ska göra det.
Men tänk, om 5-6 veckor sitter jag kanske så här igen, vaken mitt i natten, men med ett ammande underverk vid mitt bröst! Då kommer dessa sömlösa nätter och dagar med prinskorvar till fingrar och tår vara värda varje minut! Jag är trots allt en otroligt lyckligt lottad själ som får vara med om detta inte bara en gång utan tre!
För det är jag otroligt tacksam!

Täppt

Jag älskar verkligen att vara gravid, men denna förbannade nästäppa gör mig galen!!
Vet i och för sig inte om det i skrivande stund är förkylningsnästäppa eller gravidnästäppa, men jag VET att förr eller senare kommer gravidnästäppan. Har med båda barnen varit vansinnigt täppt de sista månaderna, och om det är något jag verkligen avskyr så är det att vara täppt i näsan. Bara lite tjock, eller täppt i ena näsborren kan jag överleva, men jag blir helt fullkomligt tvärtäppt - så där så att jag får lock i öronen när jag sväljer och jag fixar inte det.
Med V var jag storkonsument av nässpray för att överhuvudtaget klara av vardagen. Jag är fullkomligt medveten om att man lätt blir beroende av nässpray, och var noga med att bara använda den när jag inte stod ut längre - och kunde sluta använda den så fort barnen var födda.
Om det är graviditetsnästäppa redan nu, ligger jag pyrt till...
Dessutom verkar det som att jag blir allt känsligare för nässpray, och nyser mig halvt fördärvad när jag använt det. Ett klart tecken på att det nog inte är helt hälsosamt...

Ja, jag har provat koksaltlösning i både pipett och som spray, och det hjälper inte. Funderar på att införskaffa en NoseBuddy, och se om dagliga sköljningar kan hjälpa.

Är det någon av er som haft samma problem, och hur har ni hanterat det?? Alla tips mottages med galen tacksamhet!! Erfarenhet av nässköljningar?