Semester

Så är den äntligen här, årets första egentliga semesterdag. Himmelrike!!
Jag struntar fullkomligt i att sommarvädret lyser med sin frånvaro, "summer is a state of mind".
Igår gav vi oss ut i det gråmulna vädret med picknickväskan packad och humöret på topp. Vi kastade stenar i ån, lekte puh-pinnar och tittade på massor av sniglar. Avslutade förmiddagen med lek i stooor vattenpöl och hemmagjord vattenrutschkana i smma vattenpöl. Barnen skrattade, jag skrattade och det kändes så där fulländat som det gör när man är i nuet.
Idag har vi också hunnit med ute- och innelek och födelsedagsfirande hos goda vänner på det.

Att stänga av allt vad alarm heter, lämna jobbmobilen åt sitt öde, bannlysa de avskydda orden Skynda, vi har inte tid och bara ta dagen som den kommer är precis vad jag och min själ behöver. 6 veckor av familjetid, där jag lovat mig själv att undvika allt vad onödigt hushållsarbete heter på dagtid och istället ta dagen i barnens takt. Jag fullkomligen känner hur stressen rinner av mig, hur axlarna sjunker ner och hamnar på sina ursprungliga platser. Jag lovar mig själv att lyssna inåt och känna efter vad det är min själ vill och behöver.

Hoppas innerligt att ni också får njuta av lediga dagar där själen får landa.

Arbete eller självsro

Denna arbetstermins allra sista dag. Arbetsmoralen har hela veckan varit dålig, just nu är den nog obefintlig.
Det är nu jag känner hur trött jag är i huvud och kropp. Har de sista dagarna märkt hur lite tålamod jag har med barnen, hur lätt jag blir sur. Hör mig själv på morgonen Skynda nu, Vi har inte tid, Sluta tjafsa... och jag avskyr det. Vad då inte ha tid?? Det enda vi har obegränsat av är ju tid! Det är mina prioriteringar som är fel. Min stressnivå som ramlat ner till fotknölarna.
Ställer mig, som så många gånger förut, frågan om det är så här livet ska vara?!
Precis som Anna så klokt skrev:

"Vi har alla en sak gemensamt: vi har alla 24 timmar per dygn att spendera och vi kan och måste själva ta ställning till hur vi använder dem. För det är alla de här timmarna som är livet.

Och om de timmarna, det livet, tycks fly förbi utan att vi hinner med, då är det kanske dags att stanna upp och tänka till: vad håller vi på med egentligen som gör oss så stressade och trötta?"

Är det det här jag vill göra med mitt liv? Är det i det här min passion ligger? Är det så här jag bäst förvaltar och lever i varje sekund av varje minut?

Inte ens med bästa vilja, hur mycket jag än trivs med mitt jobb, kan jag påstå att det är här min passion ligger, eller att det är så har jag bäst förvaltar min talang, min gudagivna gåva. Det är dags nu, att verkligen sätta mig ner och konkretisera vad det är jag vill, och att sen ett steg i taget följa denna nya stig. En stig som jag vet kommer att föra mig bort från det normativa samhället, från konsumtionshetsen, från det intrutade 9-5 livet. En stig som kommer att föra mig mot ett lugn i själen, mot en ännu starkare Sara, mot ett liv levt i sanning med mitt hjärta. 

Det kan mycket väl ta tio år att komma dit, men ibland är resan viktigare än målet. Och målet är många gånger början på en ny resa. Mitt mål. Min resa. 

Väder

Vaknade i morse till ännu en gråkall dag där termometern visade på endast 8 grader. Konstaterade att dagen kräver långärmade tröjor, tjockare jackor och mössor på barnen och höstjackan på mig själv.
Det var endast ett konstaterande, helt utan känslor. Att jag har kommit till den punkt i livet där jag insett att vädret ÄR, är oerhört skönt. Vad jag än har för åsikter och känslor så är vädret. Det är inget jag rår på, det är inget jag kan påverka. Det enda jag kan påverka i förhållande till vädret är mina känslor kring det.
Att lägga en massa energi på att förbanna vädret för att det är kallt och regnigt när det borde vara varmt och soligt är verkligen som att spola ner pengar i toaletten.
Självklart hade jag tyckt att det var skönare med riktig sommarvärme, men just nu är det inte det.
Och det är faktiskt helt okej det med.

Hungry?

Idag hade vi sommaravslutning med avdelningen.
Ett gäng glada människor på färgglada filtar i grön park. Fågelsång och strålande solsken.
Mängder av fantastiskt god mat som vi beställt från jobbets restaurang, och ljuvlig dessert där till.
Brännboll och tipspromenad.
Glada röster och mycket skratt.

Så kom han där. Gick sakta framåt mot all mat som fortfarande fanns kvar. Stannade. Tittade. Inte på de glada brännbollsspelarna, utan blicken  var stadigt fäst på maten.
Jag och en kollega frågade om han var hungrig. På knackig engelska svarade han
Yes, yes. Hungry.
Vi bjöd honom att ta för sig av maten, och frågade om han hade familj.
Family?
Yes.
Vi lassade papptallrikar fulla med lax, potatissallad, bönsallad och sås. Tömde brödkorgen i en påse.
Thank you, thank you!
Med fulla händer gick han iväg. Kvar stod vi och tittade på all den mat som fortfarande fanns kvar. Mängder.
Där och då bestämde vi oss för att, istället för att köra all mat tillbaka till jobbet och bjuda som lunch dagen efter, skulle vi köra den till den parkering där vi vet att några tiggarfamiljer håller till.
Där deras bilar står parkerade. Där de har sitt hem här i Sverige.

Samma man och ytterligare en var där, tillsammans med en flicka i 10-12 års åldern bärande på en 4-månaders bebis.
More food? frågade vi.
Yes, yes!
Flickan tjoade glatt när hon såg all mat.
Vi lade upp allt på pappertallrikar, hällde sås i plastglas, pytsade över desserten från glasbägarna till plastmuggar. Ställde fram mjölk och en flaska Loka. Hällde upp kaffe i muggar, sockerbitar i pappmugg. Vi tömde bilarna på allt ätbart medan männen ringde sina fruar.
De slog sig ned vid det dignande parkbordet, och med brustna stämmor bad de innerliga böner.
Jesus, förklarade en av männen, Halleluja.
Att leva under så svåra förbållanden och ändå ha en så stark tro....

Jag frågade om jag fick ta en bild, de log och nickade. Som en simpel voyeur tog jag en snabb bild och lät sedan familjen få äta sig mätta i fred.

Vi kände en sån enorm tacksamhet över att vi fått den här möjligheten att få hjälpa en medmänniska. Jag tackar universum och änglarna som sände mannen  vår väg, så att vi fick dela med oss av vårt överflöd.
Att ge är verkligen att få ta emot.

Jag sitter nu i mitt ombonade hem, och känner oändlig tacksamhet över att mina barn får äta sig mätta; att de får somna i trygghet i sina varma, sköna sängar och att vi kan ge dem allt de behöver. Att jag kan öppna dörren till vårt kylskåp och skafferi och äta mig mätt.
Det är inte en självklarhet för alla.

Täppt

Jag älskar verkligen att vara gravid, men denna förbannade nästäppa gör mig galen!!
Vet i och för sig inte om det i skrivande stund är förkylningsnästäppa eller gravidnästäppa, men jag VET att förr eller senare kommer gravidnästäppan. Har med båda barnen varit vansinnigt täppt de sista månaderna, och om det är något jag verkligen avskyr så är det att vara täppt i näsan. Bara lite tjock, eller täppt i ena näsborren kan jag överleva, men jag blir helt fullkomligt tvärtäppt - så där så att jag får lock i öronen när jag sväljer och jag fixar inte det.
Med V var jag storkonsument av nässpray för att överhuvudtaget klara av vardagen. Jag är fullkomligt medveten om att man lätt blir beroende av nässpray, och var noga med att bara använda den när jag inte stod ut längre - och kunde sluta använda den så fort barnen var födda.
Om det är graviditetsnästäppa redan nu, ligger jag pyrt till...
Dessutom verkar det som att jag blir allt känsligare för nässpray, och nyser mig halvt fördärvad när jag använt det. Ett klart tecken på att det nog inte är helt hälsosamt...

Ja, jag har provat koksaltlösning i både pipett och som spray, och det hjälper inte. Funderar på att införskaffa en NoseBuddy, och se om dagliga sköljningar kan hjälpa.

Är det någon av er som haft samma problem, och hur har ni hanterat det?? Alla tips mottages med galen tacksamhet!! Erfarenhet av nässköljningar?

Förändringens tid!

Läste ett sånt fantastiskt bra inlägg hos BaraAnna. Hon skriver så bra om förändring; om att våga lyssna på sig själv, och att låta processen ta tid. Och framför allt om att man måste vara sträng mot sig själv och faktisk göra de förändringar man vill se. Det händer ju inte av sig själv, man måste själv välja annorlunda. 

Och precis så är det ju! Det spelar ingen roll hur mycket jag säger att jag vill förändra, om jag inte själv börjar göra förändringar. Jag pratar inte om de stora förändringarna, utan de små. Det är ju där jag måste börja. 

Om jag gör de små förändringarna, så följer de stora när tiden är rätt. 

Med detta i bakhuvudet insåg jag med blixtens klarhet häromdagen att om min dröm är att bo ute på landet, är det ju det jag ska verka för. En av de saker som begränsar vårt sökande, är det faktum att vi båda pendlar och vi inte vill förlänga restiden för båda. Alltså måste jag förändra något, och med den klarheten bestämde jag mig för att börja söka jobb på hemorten. 

Det är ingen stor förändring just nu, men det är en tanke i rätt riktning. Och med det har jag öppnat dörrarna och energierna för att ta emot den förändring jag ber om. 

Det kanske händer om ett år, eller imorgon - men det är inte viktigt. Det viktiga är att jag har gjort mig mottaglig för förändring, och vetskapen om att förändringen kommer. 

På en helt annan not, kan jag konstatera att om magen fortsätter växa i nuvarande takt kommer jag att behöva en skottkärra att lägga den i framåt hösten... 

Jag återkommer med bild på Knoddens hemvist... 

Borta bra med hemma...ljuvligt!

Jag har inte försvunnit från jordens yta, eller helt lämnat bloggeriet.
Jag har däremot varit i England för att hälsa på makens släkt, och dagarna innan resan omgivits av tvättbestyr, trädgårdsbestyr och allmänna livsbestyr.

Dagarna i England var härliga, och hektiska. L's föräldrar som tidigare sagt att de tyvärr inte hade möjlighet att komma över från Irland, överraskade oss och stod där med öppna armar tillsammans med Nanny M när vi, två timmar försenade, anlände.

Vi har shoppat en del, umgåtts massor, om möjligt ätit ännu mer och njutit av varma soliga dagar.
Grillkväll hemma hos makens bror med familj en kväll; glada barn på studsmattor och styltor, fantastiskt god mat på längden och tvären, härligt avslappnad tid med svåger och svägerska och överlycklig A som fick leka med stora kusinen B. Ljuvligt, helt enkelt.

Dagen efter en eftermiddag i en stor park, med packad picknick. Vi tittade på tokiga mängder grodyngel, sparkade boll, lekte i den stora lekparken, tog med barnen på The Adventure Trail med olika hinderbanor, klätterställningar, trädhus - allt som behövs för barn med spring i benen.

En stilla förmiddag på stora shoppingcentret medan barnen var på ett lekland med granddad och pappa.

Försenat flyg på nervägen. Försenat flyg på hemvägen i kombination med någon eller några som uppehöll sig på spåret när vi skulle ta tåget från Uppsala vilket i sin tur ledde till att vi blev stående på första stoppet i 1,5 timme och inte kom hem förrän 01.15.

Men summa summarum - härlig minisemester!!