Hungry?

Idag hade vi sommaravslutning med avdelningen.
Ett gäng glada människor på färgglada filtar i grön park. Fågelsång och strålande solsken.
Mängder av fantastiskt god mat som vi beställt från jobbets restaurang, och ljuvlig dessert där till.
Brännboll och tipspromenad.
Glada röster och mycket skratt.

Så kom han där. Gick sakta framåt mot all mat som fortfarande fanns kvar. Stannade. Tittade. Inte på de glada brännbollsspelarna, utan blicken  var stadigt fäst på maten.
Jag och en kollega frågade om han var hungrig. På knackig engelska svarade han
Yes, yes. Hungry.
Vi bjöd honom att ta för sig av maten, och frågade om han hade familj.
Family?
Yes.
Vi lassade papptallrikar fulla med lax, potatissallad, bönsallad och sås. Tömde brödkorgen i en påse.
Thank you, thank you!
Med fulla händer gick han iväg. Kvar stod vi och tittade på all den mat som fortfarande fanns kvar. Mängder.
Där och då bestämde vi oss för att, istället för att köra all mat tillbaka till jobbet och bjuda som lunch dagen efter, skulle vi köra den till den parkering där vi vet att några tiggarfamiljer håller till.
Där deras bilar står parkerade. Där de har sitt hem här i Sverige.

Samma man och ytterligare en var där, tillsammans med en flicka i 10-12 års åldern bärande på en 4-månaders bebis.
More food? frågade vi.
Yes, yes!
Flickan tjoade glatt när hon såg all mat.
Vi lade upp allt på pappertallrikar, hällde sås i plastglas, pytsade över desserten från glasbägarna till plastmuggar. Ställde fram mjölk och en flaska Loka. Hällde upp kaffe i muggar, sockerbitar i pappmugg. Vi tömde bilarna på allt ätbart medan männen ringde sina fruar.
De slog sig ned vid det dignande parkbordet, och med brustna stämmor bad de innerliga böner.
Jesus, förklarade en av männen, Halleluja.
Att leva under så svåra förbållanden och ändå ha en så stark tro....

Jag frågade om jag fick ta en bild, de log och nickade. Som en simpel voyeur tog jag en snabb bild och lät sedan familjen få äta sig mätta i fred.

Vi kände en sån enorm tacksamhet över att vi fått den här möjligheten att få hjälpa en medmänniska. Jag tackar universum och änglarna som sände mannen  vår väg, så att vi fick dela med oss av vårt överflöd.
Att ge är verkligen att få ta emot.

Jag sitter nu i mitt ombonade hem, och känner oändlig tacksamhet över att mina barn får äta sig mätta; att de får somna i trygghet i sina varma, sköna sängar och att vi kan ge dem allt de behöver. Att jag kan öppna dörren till vårt kylskåp och skafferi och äta mig mätt.
Det är inte en självklarhet för alla.