Underbara vår!

Vilken helg!!
Lördag med cykelutflykt med fina vänner och barn till en närliggande skogsdunge där barnen kunde härja fritt. Stenar blev till slott, pinnar till yxor och fantasin flödade. De två mammorna och småttingarna satt i solen och njöt så där som man bara njuter av vårens första riktigt varma dag!
Hemgjorda polarmackor med stekt ägg, varm choklad, saft och självklart korvgrillning.
Vi var ute i flera timmar och barnen var inte stilla en minut.
Lite senare, när V hunnit sova en timme och A (som vaknat kl 5) vilat lite på soffan, kom cykelutflyktskompisen L med packad ryggsäck. Barnen hade bestämt att hon skulle sova över hos oss, och det var ju hur spännande som helst. Efter utelek och tacomiddag njöt kompisarna av Hitta Nemo, popcorn och lite ekologiska cykelgodisar. Straxt efter sju ramlade två trötta fyraåringar ner i A's säng och somnade ganska snart.
Söndagen tog fart vid sextiden, och efter frukost bestående av amerikanska pannkakor, sirap och hallon, tog vi med oss hundarna ut. A och L cyklade, V pratade non-stop i på sin trehjuling och alla var glada och pigga.
På eftermiddagen, när kompisen åkt hem och pappa L vaknat efter att ha jobbat natt, åkte vi ut till barnens favoriter - Thessan och Manne. V har pratat om M hela veckan! M, T, traktorn och katterna, så gissa om de var glada när vi äntligen kom dit.
Traktorn Grållen stod startklart, och så gav vi oss ut på skogsvägarna. Lite fika i skogen, klättring i träd och på Grålle och massor av vattenplask (som självklart slutade med rejält magplask i den för V knädjupa vattenpölen). Solen värmde och barnens favorit M har ett fantastiskt tålamod med dem. Han lyssnar verkligen, tar sig tid att klättra och titta på myror, låter dem vara med på allt. Det gör mig glad ända in i själen!
På vägen tillbaka var det lilla V, 1,5 år gammal, som sittandes i M's knä skötte rattningen av Grålle och hittade sedan till sin stora glädje även gasspaken! Oj vad det gick!
Lite grillning på det, och vaniljglass med varma hjortron till efterrätt.
Barnen somnade på direkten när vi lämnade gården, trötta och lyckliga efter en underbar dag och helt fantastisk helg!

Livet när det är som bäst, och oändlig tacksamhet i hjärtat!!!

Se bortom det uppenbara

En man som heter Ove.

Om ni inte redan har läst den, gör det genast! Det är en riktig "måste-bara-läsa-ett-kapitel-till"-bok. En bok som greppar läsaren redan på första sidan, och som vecklar ut sig som en komplicerad origami-figur.
Det var nästan med sorg i hjärtat jag läste sista sidan, ville inte att boken skulle ta slut. Ville läsa mera om denna vresiga gubbe med det stora, stora hjärtat.

Och framför allt visade det igen att vi aldrig äger rätten att döma någon för hur vi tror att denne är. Vi vet ingenting om vad det är som gjort den vresiga gubben till en vresig gubbe. Vi vet ingenting om dennes längtan, drömmar, saknad och uppväxt. Vi vet ingenting om hur det är att vara denna människa.
Andra vet ingenting om vad det är som gjort mig till mig, och dig till dig. Vilka upplevelser vi bär med oss, vilka drömmar vi har och vilka rädslor vi varje dag försöker hantera.

Den sprudlande glada tjejen som hanterar sin ångest, den vresiga gamla mannen som inte vill längre, den böjda gamla kvinnan med rollator som på sin tid var stadens skönhet, den arga tanten som räddat fler liv än vi någonsin kan drömma om.

Att möta alla människor med ett öppet sinne, att se bakom fasaden och lyssna till de ord som inte sägs - det är en av livets stora lärdomar.

Är du beredd att öppna dörren och släppa in den vresiga gamla gubben i ditt hjärta, och se handlingarna bakom svordomarna?
Jag hoppas innerligt att jag är det. Att jag kan se längre än till bokens omslag. För tänk så många underbara historier och upplevelser jag missar annars!!

Två små ord

Vi sitter tillsammans vid köksbordet, V och jag. Sida vid sida pysslar vi med olika saker.
Känner en arm som smyger sig runt min arm; ett huvud som lutas nära, nära.
"Äska"
"Äska. Mamma"
Tårögd och med kärlek som svämmar över alla bredder böjer jag mig ner och tar henne i min famn. Kramar henne nära och säger
"Jag älskar dig med, min lilla ängel"

Två ord uttalade för första gången. De två starkaste orden i alla språks vokabulär. Två ord som kan flytta berg. Två ord som får ett mammahjärta att slå extra starkt. Vilken gåva det är!

Hostar vidare

Jag hostar. 

Lilla V hostar.

A hostar. 

Djupa, skrälliga, otrevliga hostor. 

Lägg till det att jag har en röst som ger intryck av en hela whiskey upplandad med en låda skolkritor.

Har nu varit hemma i en vecka. Det är nästan rekord för mig. Ett oönskat rekord. 

V gjorde ett inhopp på förskolan i måndags - eller var det i tisdags? - men fick hämtas hem efter lunch. Krakan hostade tills hon nästan spydde. 

Och tur var väl kanske det, för efter en halvdag på soffan i måndags - eller var det tisdags?, var jag vansinnigt rastlös och hade redan när jag vaknade på tisdagen bestämt mig för att jag mådde nästintill helt bra igen. Jag hade med största säkerhet tagit mig till jobbet på tisdagen, och sedan jobbat resten av veckan. 

Med tanke på hur jag mår just nu, med envis hosta och ingen ork, hade det inte varit ett vinnande recept. Men jag vet att jag hade gjort precis det. 

Att det ska vara så svårt att inse, och acceptera, att man är sjuk! I mitt huvud är jag endast sjuk om jag har magsjuka eller rejäl feber. Eftersom jag ytterst sällan, nästan aldrig, har vare sig feber eller magsjuka, innebär det att jag aldrig anser mig vara sjuk. Även om jag hostar lungorna ur mig och är helt orkeslös. 

Det är inte snällt mot kroppen. Inte snällt mot själen. 

Så jag får nog vara tacksam för att även V varit så dålig hela veckan, för självklart har jag mina barn hemma när de är sjuka. 

Min hals är riktigt oglad med att jag pratar hela dagar, eftersom barnen inte köper att mamma har ont i halsen och nog borde vara tyst. Det är en lisa när barnen somnat och jag får sitta tyst med en kopp varmt te med honung. Massor av honung. 

Hoppas innerligt att ni är bättre att ta hand om er vid sjukdom än vad jag är!

Febrig hustitt

Sista dagen på kursen igår, och då vaknade jag med dunkande huvudvärk, rejält hostig och allmänt matt. Såg mig själv i spegeln, med puffiga ögon och långt ifrån pigg, och fick motvilligt inse att förkylningen slagit till även hos mig.
Motade febern i grind med Alvedon som min kollega tursamt nog hade med sig, och tog mig igenom dagen och färden hem. Det var innerlig tur att vi hade grupparbete hela dagen, för annars kan jag garantera att jag hade suttit och sovit.
Efter lunch smög sig även hesheten på, och bådade inte gott inför helgen.

Underbart att komma hem och få krama mina hjärtan!! Ingen hade velat gå och lägga sig innan jag kom hem, men somnade i soffan. Bar upp A, och kramade honom länge. V vaknade till när jag försökte bära upp henne, och höll sedan låda länge och väl. Kramades och gosades, läste sagor och tjattrade. Sen somnade hon i min famn i gungstolen.

Vaknade i morse, med ett barn på vardera arm och andades in deras underbara doft. Kände hur det kittlade i halsen och när jag viskade fram ett godmorgon till en nyvaken V lät jag som en kraxande kråka.
Och så har visan fortsatt idag. Konstaterade efter en härlig dag med lek, promenad och hustitt att jag nog har feber, och så var fallet. Sitter nu här i min underbara ensamhet, med dagens tionde kopp te med honung, lite choklad och filmen "The Bucket list", och vilar halsen i form. Vid nattningen av barnen var det inte mycket kräm kvar i pipan; inte mycket krax heller för den delen.
Hoppas att febern ger med sig under natten, och att halsen mirakulöst blir bra.

Husvisningen ja; liten hästgård utanför vår lilla stad som i vissa avseenden prickade av många punkter på listan, som kamin, vedspis, luftvärmepump, stall, jordkällare. Nyrenoverad och stort badrum, jättefint kök. Men, vardagsrum som var mindre än badrummet, massor med småfix inne, en hel del att göra ute (som hängrännor till exempel), och vansinnigt lågt i tak på övervåningen och mycket små sovrum. Vi pratar så lågt att L, som är ungefär 1,82 skulle slagit huvudet i taket om han ställde sig på tå!
Kul att åka och titta, men nej tack.

Det rätta huset kommer, det vet jag, och då kommer jag att veta att det är rätt med varje fiber i min kropp.

Lika men ändå så olika

Jag har de två underbaraste kollegorna någonsin - flera faktiskt, men just nu har jag dessa två i åtanke; oerhört kompetenta, roliga och med stora hjärtan. Känner mig riktigt glad över att just dessa två, och förstås de andra fyra, är med mig på den här kursen.
Vi ligger på ungefär samma nivå kunskapsmässigt i förhållande till det kursen handlar om - Results-Based Management - och har likvärdiga arbetsuppgifter.
Två personer som jag nog skulle kunna pratat med allt om, som är helt opretentiösa och med massor av humor. Kort sagt, "my kind of gals".
Men så ibland smyger sig olikheterna på och gör sig väldigt tydliga.
Vi diskuterar hygien, och rätt som det är visar det sig att båda två tvättar händer i parti och minut, älskar handsprit, undviker på alla sätt att ta i föremål i en offentlig toalett om de nu måste använda den. Jag lever enligt devisen att "det som inte dödar det härdar och lite skit har ingen dött av".
Vi är verkligen varandras motpoler vad gäller detta, och skrattar gott åt det alla tre. Jämför upplevelser och konstaterar att det är intressant hur olika vi är, och hur olika komplicerat det kan göra livet.

Nyss tillbaka från en bastustund med dessa underbara damer, och det var i sanning en upplevelse. Att alla inte tycker om att basta har jag alla förståelse i världen för, det är ganska speciellt att sitta i ett ångade hett rum och svettas.
Jag är, som den halvfinne jag är, i princip uppfödd i bastun och fick börja basta innan jag var året gammal sittandes i en badbalja på bastugolvet. Finne, det innebär också att man under inga omständigheter - utom möjligen en allmän gemensam bastu - har något som helst i klädes/handduksväg på sig. Eller i alla fall denna (halv)finnes familj.
Döm så om min förvåning när den ena kollegan - som förvisso är av icke-europeiskt ursprung - kommer in i bastun med handduk, BH OCH TROSOR! Nyduschad innan hon ens kom till bastun, för att inte vara skitig när hon kom in i värmen.
Här fick jag nästan slag, och förklarade att hela meningen med att basta var att man skulle bli svettig, och att man då baske mig inte kan ha halva garderoben på sig, och att man SEN duschar.
Nästa dam kommer in, bastuägare och van bastubadare hemma i sin egen stuga, med handduken tätt virad runt kroppen och säger att så bastar hon till och med hemma.

Vi skrattar gott och länge åt mina utläggningar. Självklart förstår jag att inte alla är bekväma med att visa sig i all sin vackra nakenhet med människor man inte känner, eller kanske ens med människor man känner, och kan absolut acceptera att man vill ha handduken runt sig. Men underkläder i bastun har jag aldrig tidigare varit med om!
Personligen har jag svårt för det här med att basta med handduk runt kroppen, men så är jag nog ovanligt obekymrad om nakenhet. Egen eller andras. En bastu är för mig en helt asexuell zon, där nakenhet är helt självklart och helt ointressant i det att jag aldrig sitter och tittar på andra människors kroppar.

Jag tycker verkligen att det är jätteroligt att inse och prata om hur olika man är som människor. Det ger mig stor respekt för olikheter, och får mig att uppskatta mycket kring mig själv på ett helt annat sätt. Det ger också fantastisk förståelse för varför människor, mina vänner i det här fallet, reagerar som de gör i olika situationer.
Tänk att vi människor är så lika och ändå så fascinerande olika. Jag beundrar verkligen de som helhjärtat lever ut sin olikhet, vare sig det är i kläder, musik eller livsstilsval; så länge det inte skadar eller har negativ inverkan på andra människor. Jag kanske inte alltid delar åsikterna eller tankarna, men jag beundrar att de står för den de är, helt och fullt!

Länge leve olikheterna!!

Mamma, kom hem!

Idag har jag och några kollegor anlänt till Härnösand för kurs i dagarna två, vilket ska bli jätteroligt. 

Men hemma ligger en febrig, hostig och ynklig kille med som högst 39,5 graders feber. L är hemma med honom, så det går ingen nöd all på min älskling, men att vara så långt borta själv och inte kunna krama och pussa bättre är fruktansvärt!

När han hade allra högst feber, och verkligen var ynklig, ringde han och det första han sa var "Mamma kom hem, jag vill att du kommer hem!" Fy vad det gjorde ont i mammahjärtat att säga att jag inte kunde komma. Att jag inte kunde vara där för honom när han mådde dåligt. 

Det var inte långt ifrån att jag drog i nödbromsen för att komma hem. 

Han ringde nyss igen, för att säga god natt. Med gråten i rösten sa han igen att han ville att jag skulle vara hemma. Och allt jag kunde säga var att jag var med honom i tankarna alltid, att jag älskar honom och att änglarna vakar över honom. Men det räcker ju inte! Jag vill få krama honom, stryka honom över håret och säga att han snart kommer att må bättre. 

Jag vet att L gör allt det, men jag behöver också får göra det. 

Att inte vara hemma just nu är prutt, och jag längtar så tills jag är hemma på fredag kväll och får krama dem båda igen. Får trängas i sängen med deras varma, underbara kroppar bredvid mig. 

Och till råga på allt har jag nässelutslag över HELA kroppen. Precis HELA kroppen, och jag har inte en susning var det har kommit ifrån den här gången. 

Får försöka njuta av en natts ostörd sömn i alla fall, och hoppas att kursen verkligen blir bra!

Kroppen har talat

Hade tänkt mig en lång promenad idag, följt av ett rejält yogapass. Hade verkligen sett fram emot det.
Men istället kände jag mig helt ur slag; oerhört trött och med en annalkande förkylning. Gick ut med hundarna, och gäspade mig igenom hela promenaden. Det händer aldrig i vanliga fall - hur trött jag än är, piggnar jag till av en rejäl promenad, men inte idag.
Istället för det inplanerade blev det en kopp te och en stunds jobb. Nej, det var väl kanske inte riktigt det kroppen ville ha, men det var ändå väldigt skönt att få undan tre saker som ligger högst upp på Att göra listan.

Jag är glad att jag lyssnade, att jag gav kroppen den vila den ville ha. På onsdag åker jag på kurs med jobbet, och vill ju inte vara helt däckad tills dess.
Men först en dags ledighet med mina älskade busfrön. Dessa lediga dagar är heliga och bär mig igenom veckorna.

Ta hand om er!

En sån där dag

Idag har varit en sån där dag. 

En sån där dag som jag kommer att bevara i minnet och hjärtat länge!

Vaknade långt tidigare än planerat, av en liten terriertös som tyckte att det nog visst var dags att gå upp, trots att matten tänkt få stanna i sängen läänge denna barnlösa morgon. 

Men med solen skinande i ansiktet och den underbara ljudboken i ena örat och fågelsången i det andra kändes det mer än okej att komma upp och ut tidigt. 

Ljudboken förresten - Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman, laddade jag ner för att lyssna på när jag springer, men den är så vansinnigt bra att jag lyssnar mest hela tiden. Rekommenderar den varmt varmt varmt!

Med solskenspromenaden avklarad, tar jag tystnaden till hjärtat, gör mig en kopp te och lägger mig sen på soffan med en helt vanlig bok i pappersformat. Så sällsynta är dessa tillfällen då jag ligger på soffan med te och en god bok, att jag låg där med ett leende på läpparna. Vilken välsignad stund!!!

Inser sedan att det kommer att bli en underbar vårdag, och bestämmer då att den är som gjord för korvgrillning. 

Tillsammans med barnen och ett par kompisar grillar vi korv och marshmallows i en liten skogsdunge, barnen lekte och det var nästan så där löjligt idylliskt. A följde sen med barnen C och C hem och lekte där hela dagen! 

jag och V tog oss hem för promenad med hundarna - som förvisso varit med i korvgrillningen men kunde behöva en rejäl promenad. Tänkte att V nog skulle somna i vagnen, men icke. Det fanns alldeles för mycket att titta på och prata om, så det fick bli en tupplur när vi kom hem igen. 

Åter en gång lade jag mig på soffan och lyssnade på boken medan V sov - två gånger på en och samma dag är ett rekord som troligen kommer att hålla i sig lääänge - och hundarna myste vid mina fötter. 

När vi fått batterierna laddade igen, cyklade vi för att hämta A och vara lite sociala en stund. Den lilla stunden förvandlades till middagsbjudning med ytterligare ett par och deras barn. 

Barnen lekte ute i timmar, grillen plockades fram och fisken lades på. 

Herrarna F och J fixade en fantastisk middag som alla åt hungrigt av och inte förrän halv åtta kom vi hem igen; trötta, nöjda och på strålande humör. 

Det är äntligen vår på riktigt!!!! 

Jag lägger den är dagen till minnesbanken, så tacksam över att denna oplanerade dag, där vi bara följde hjärtat och inte planerade något, blev en sån magisk dag!

Idag kommer jag att somna med ett leende på läpparna!!

Glittrande fredag!

Tänk så härligt det är att få glittra lite ibland!
Ikväll ska vi ut och bowla och äta middag med jobbet, för en kollega som slutar på vår avdelning.
Så istället för att klä på mig de vanliga jobbkläderna fick jag redan kl 6 i morse klä mig i glitter och finstassen.
Svart knälång kaftanliknande tunika med guldbroderier och paljetter och till det orangea tights för att få in lite färg! Är inget stort fan av svarta kläder, så en färgklick var en nödvändighet.
Självklart hänger mina fina änglavingar i silver med, likaså det maffiga ametistarmbandet och min vackra bergskristallhalsband från Evil Pawn Jewelry.

Tänk så kul det är att få klä upp sig lite ibland, att få bli lite annat än vad man normalt är. Lite mer sig själv på något sätt.
Ser så mycket fram emot en kväll med god mat, skratt och tokigheter, och känner mig oändligt välsignad att arbeta med såna fantastiska kollegor!

Att bygga självförtroende

Tisdag eftermiddag och därmed simskola för A. Vi har haft den fantastiska turen att hamna i en liten grupp med endast tre barn, och det är helt suveränt. Simläraren har enormt tålamod, och får verkligen med sig dessa tre yrväder. Det är tre killar i gruppen; en som kastar sig handlöst i med huvudet före, A som kastar sig han med men något mindre handlöst, och en som är ganska försiktig. Två 4-åringar och en 6-åring. Ingen av dem särskilt bra på att vara stilla och lyssna, men ändå får den här härliga simläraren dem att lyssna när de måste lyssna, och däremellan plaskar de lite för att bli av med myrorna i kroppen.
I går var det fjärde gången, och det är helt fantastiskt att se hur fort framåt det går. A som förut helst inte doppade hela huvudet, hoppar nu från kanten utan att hålla för näsan och i luften vända sig om för att sätta en hand i kanten. Han till och med simmar lite under vatten.
De tränar på att flyta på rygg utan att någon håller i dem, att skjuta fram som en pil i vattnet med huvudet under vattenytan.
I går fick de till och med hoppa från kanten i den stora bassängen! Vilken lycka!! Och detta gjorde de, vilket A stolt berättade, utan armpuffar.
Den mer försiktiga S ville inte alls gå i, för det vågade han inte. Simlärare M peppade och sa att han kunde ju bara gå ner för trappan, så skulle han ta emot där. Till sist gick S försiktigt ner för trappan där M mötte, och sedan drog han S genom vattnet runt trappan mot kanten. S fullkomligen strålade av glädje med det största leendet. "Såg du mamma! Jag simmade i stora bassängen!! Såg du?!"

Tänk så lätt det är att peppa och ge ett barn den där känslan av att vara oövervinnlig; att trotsa sina rädslor och få känna att JAG KAN!
Och lika lätt kan man med ett enda ord rasera en vacklande självkänsla, och skapa stora hinder i ett barns utveckling. Eller en vuxens.

Ord är makt. Makt att bygga upp eller rasera. Ord uttalade med kärlek, med sann kärlek, kan bara bygga upp. Med kärlek bygger vi starka själar.

"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv"

"Man kan inte piska in något i ett barn, men man kan smeka fram mycket ur dem"

Underbara, älskade Astrid Lindgren

Att landa.

Att finna ro. Att acceptera det som är nu utan att ge upp min dröm. Att se att även frånvaron av tecken är ett tecken. Att vara i det som är, men aldrig upphöra att skapa min framtid genom tankens kraft.
Detta är saker som jag jobbar med varje dag.
Inför detta magiska år 2014 lovade jag mig själv att i alla lägen följa mitt hjärta, varthelst det leder mig.
Ett löfte som jag försöker efterleva varje dag, men som kan vara så svårt i vardagens brus. Jag har stora förändringar framför mig, förändringar som är nödvändiga för min egen skull. Jag vill att de ska komma nu, samtidigt som jag vill svepa in mig i det välkändas trygga filt.
Jag vill vakna imorgon och vara i det nya. I det som är resten av mitt liv.
Men just nu är jag här. Jag är i det som är före förändringen. Jag är på sätt och vis under min trygga filt, och den känns trång, varm och unken.
Att hitta ron och friden i detta, att hitta det glada, vackra och magiska i detta, det är det som är livet. Jag måste ge förändringarna tid att komma till mig, tid att mogna - utan att skjuta på det för den där trygga filtens skull.
Jag tycker att jag är duktig på att hitta det vackra i vardagen och känna tacksamhet över livet, men ibland knackar frustrationen på. Och det sorgliga är att det oftast händer när jag jämför mitt liv med någon annans. Så futilt, så orättvist och så fullkomligt korkat!
Vem vet vad som döljer sig bakom den där fasaden av lycka, perfektion välmående eller vad det än månne vara som just då känns som ett frestande gott gräs på andra sidan staketet.
Jag är jag - jag är unik - och jag är helt fantastiskt! Faktiskt så är jag det.

Nu har jag landat igen. Landat i ron. Landat i friden. Landat i att jag är underbar.

Fånga dagens alla sekunder!