Drottning av uppskjutning...

Det här med att köpa bil är inte något jag ser fram emot... Hur noga man än undersöker, jämför och läser på tycker jag ändå att man åker därifrån med känslan av att ha blivit lurad.
Den Saab 95 vi har haft, insåg vi tidigt skulle bli för trång för tre barnstolar i olika modeller, barnvagn och 2 hundar. Lösningen heter 7-sitsig bil. Jag har skjutit upp och skjutit upp, och hoppats att problemet på magiskt sätt skulle lösa sig själv. *dream on dreamer*, och tycker att det är jobbigt när det handlar om så stora pengar som det ändå gör.
Förra veckan sa maken bestämt 'På lördag åker vi och tittat på bil. Punkt', och det gjorde vi. Dock hade det föregåtts av en del tid på internet och olika bilhandlares sidor, och vi hade till sist  två bilar vi ville titta på. Den ena visade sig redan vara såld, och därmed var det inte så mycket att fundera på. Bättre begagnade 7-sitsiga bilar växer inte på träd, kan vi konstatera.
Idag fick vi så åka in och hämta den för oss nya bilen, och lämna kvar den gamla. Och det känns som att vi gjorde helt rätt val. Vi får enkelt plats med hundar, ungar, vagn och annat, och bilen är skön att köra.
Nu återstår att packa väskan, montera ihop spjälsängen och invänta en ny älskad familjemedlem.

Att inte få vara med

"Mamma, T säger att jag inte får vara med och leka". Tårar som rinner längs kinderna, och en helt oförstående liten kille. Varför får han helt plötsligt inte vara med och leka?
Det gör ont. Det gör så förbannat ont i mammahjärtat, och allra helst skulle jag villa dundra in och ge ungarna en rejäl sittopp, men det gör jag såklart inte.
Kramar honom nära, nära, och säger i stället att jag förstår att det gör jätteont i hjärtat, och att han blir ledsen.
"Men vet du vad älskling, det är ju faktiskt killarna som går miste om att få leka med dig! Eller hur?!"
Vi torkar tårarna och cyklar iväg och äter glass i stället, och hittar på köpet en annan kompis att leka med.

I går kom samma kille igen och väntade på A när vi kom hem från förskolan. Innan vi kliver ur bilen säger jag att du får bestämma helt själv om du vill leka med T efter det som hände igår, om du inte vill är det bara att säga ifrån.
A kliver ur bilen och frågar "Vill du och L att jag ska vara med och leka?" Jakande svar, och glatt springer han in och hämtar sin cykelhjälm samtidigt som T (som vanligt) lånar A's kick bike. Hör hur A säger till T: "Igår missade ni att få leka med mig", jag ler stolt och tänker YES, inse ditt eget värde min allra finaste A!

Ser hur L kommer hem från badhuset, och straxt därefter kommer A in igen, med tårar i ögonen och säger att T igen har sagt att han inte får följa med in till L och leka.
Svär eder för mig själv, medan jag förklarar för A att någon som gör så inte är en bra kompis alls, och faktiskt inte är någon man måste leka med. Han nickar instämmande, men med ledsna ögon, och går ut och leker för sig själv medan jag fixar maten.
Förbannade snorungar som är så elaka!! Tigermamman vaknar verkligen till liv! Händer det igen kommer jag att prata med båda pojkarnas mammor, och under tiden pumpa min älskling ännu mer full med egenvärde och kärlek. Det är det viktigaste och det mest betydelsefulla jag kan göra. Få honom, och V, att veta att de är fantastiska, unika och värda allt bra i världen. Ge dem styrka att vända ryggen åt dumheter, stå starka och att alltid hjälpa de som inte kan försvara sig själva.

Men åh, vad jag skulle vilja dra T i örat och säga honom ett par sanningens ord....

Tankar i natten

Det är länge sen jag skrev något här. Det känns som att det varken funnits tid eller lust, men någonstans saknar jag mitt lilla andningshål där orden får flöda fritt och är bara mina.
Klockan är just nu halv två på morgonen, och jag är vaken. Sömnen är inte vad den en gång har varit, och jag sover inte längre så där djupt och gott, och jag saknar det. Det är svårt att ligga bekvämt, och föttena pirrar och har sig. Händerna är som små korvar och är allt annat än bekväma. I det här skedet är graviditeten jobbigare och tyngre än de andra varit. Och jag är långt ifrån duktig på att lyssna på kroppen.
Som ogravid är jag dokumenterat dålig på att sitta ner och ta det lugnt. Inte pga av något duktighetssyndrom - eller inte så mycket i alla fall - utan för att jag faktiskt tycker om att vara aktiv.
Som gravid mår jag egentligen och i regel fantastiskt bra. Älskar allt det som händer i, och med, kroppen. Att en annan människa tar form och utvecklas i min kropp är ju det största miraklet och den största magin någonstans. Att en annan människa, med sin egen vilja och egen personlighet rör sig inuti mig är ju helt underbart galet!!
Och att kroppen kan genomgå sådana förändringar är ju helt magiskt! Jag fylls verkligen med öändlig ödmjukhet och tacksamhet när jag ser min kropp genomgå de förändringar en graviditet innebär, och aldrig känner jag mig så vacker och ur-kvinnlig som nu.
Men just nu dyker även andra känslor upp. Känner mig större och otympligare än någonsin förut, och är nog verkligen större än jag varit med de andra två, och så svullna som mina händer och fötter är nu har de heller aldrig varit tidigare. Jag får bara på mig ett eller två par skor, och allra helst går jag barfota. Mina fingrar ser verkligen ut som prinskorvar, och pirrar nästan hela tiden. Fingerlederna värker lite, och när jag vaknar på morgonen och böjer fingrarna låser de sig för en sekund innan de "poppar" till och rör sig igen.
Men allra värst är sömnen. Jag som alltid somnat samma sekund som huvudet landat på kudden och sedan sovit gott och djupt hela natten, sover nu ytligt och vaknar i parti och minut. Går på toaletten fler gånger än jag trott varit möjligt, och har sedan svårt att somna om. Är aldrig utsövd när jag vaknar på morgonen, men struntar högaktningsfullt - på gott och ont - i att jag är trött, utan kör på som vanligt. Till viss del tycker jag att det är bra, så till vida att för mig har en graviditet aldrig varit skäl att dra ner på tempot eftersom att jag har mått fantastiskt bra. Men, just nu mår jag ju inte så där sprudlande fantastiskt bra, och då är det ju läge att acceptera det.
Den käre maken gör verkligen vad han kan för att få mig att dra ner på tempot, men han kan ju inte gärna knyta fast mkg i soffan... jag är gräsligt dålig som patient....
Så alltså sitter jag här nu, i mörkret med en snarkande make och snusande dotter bredvid mig och en liten  terriertös som undrar vad i hela friden jag pysslar med så här mitt i natten. Klockan är nu 02.08, och prinskorvsfingrarna tjockhoppar fram över paddans tangentbord. Om ungefär 3 timmar ringer alarmet för ännu en dag, och jag hoppas hinna sova en stund till. Konstaterar att det inte var nattens smartaste drag att sitta med fötterna ner över sängkanten, de blir liksom inte mindre svullna så, och tror att jag ska ställa mig ett par minuter på spikmattan innan jag krypr ner och sover.
Tänker mig att jag ska prata med min fantastiska chef, och säga att jag nog kommer att jobba lite mer hemifrån dessa mina sista veckor innan föräldraledighetens början, och skattar mig lycklig över att jag vet att hon kommer att säga att jag självklart ska göra det.
Men tänk, om 5-6 veckor sitter jag kanske så här igen, vaken mitt i natten, men med ett ammande underverk vid mitt bröst! Då kommer dessa sömlösa nätter och dagar med prinskorvar till fingrar och tår vara värda varje minut! Jag är trots allt en otroligt lyckligt lottad själ som får vara med om detta inte bara en gång utan tre!
För det är jag otroligt tacksam!

Åter i vardagen

Sommaren lider mot sitt slut och vardagen har motvilligt funnit sin rytm. De ljusa kvällarna blir allt kortare, och luften bär med sig viskningar om höst.
Denna varma sommar har varit underbar på alla sätt och vis, och vi har njutit av varenda dag tillsammans hela familjen. Det känns som en välsignelse att få så mycket tid tillsammans, tid att bara vara och njuta av våra ljuvliga barn.
Vi har badat massor, gjort dagsutflykter och utforskat vår närhet. Barnen har varit ute hela dagar och lekt med kompisar, V har varit mer nakenfis är påklädd och det har plockats massor av hallon och vinbär direkt från häckar och buskar.
Nästan två hela veckor tillbringade vi hos barnens Nanny och Granddad i Bantry, Co Westcork i Irland. Även där hade strålande solsken och härlig sommarvärme, om än inte fullt så varmt som här hemma.
Timmar har tillbringats på studsmattan tillsammans med kusinerna Ben & Ben, och ytterligare timmar i det hoppslott som Nanny & Granddad hyrt. Jag och L passade på att lämna barnen med kusiner och farföräldrar och tog bilen till Killarney och Tralee för att hälsa på fina vänner som vi inte träffat på länge.
Väl hemkomna och väskorna uppackade laddade vi raskt om för 2-års kalas i dagarna två.
Tänk att vår lillfia har funnits med oss i två hela år redan!!
Hoppas att ni har haft en lika fin sommar som vi!!

Nedkopplad och avkopplad

Jag har verkligen tagit semester nu. På riktigt.

Dragit ner på tempot, njuter av solen och familjen. Och framförallt låter jag surfplatta, mobiltelefon och dator ligga där de ligger. Kan nästan inte komma ihåg när jag senast haft sånt litet behov av att kolla bloggar, Instgram, mail osv, och det är fantastiskt skönt! 

Jag har alltså inte försvunnit från jordens yta, utan har helt enkelt bara tagit semester. 

Detta betyder såklart inte att det inte händer saker i mitt liv, för det händer verkligen en hel del!

Förra helgen var det dags för det som vi planerat och längtat efter i ett år - GirlGalej2014!

4 tjejer från olika delar av landet, som aldrig träffats i verkliga livet, sammanstrålade på Arlanda för  vidare resa upp till Örnsköldsvik och Lyckobacken. Vi har alla "träffats" via den blogg som Malin driver - först som Ekonördarna på Lyckobacken och numera som Lyckobackens LevAnde, och för ett år sedan blev vi inbjudna att tillbringa en helg hemma hos Malin. 

Lite försiktigt nyfikna träffades vi så, och hoppades att helgen skulle bli så bra som vi alla hoppades på, och inte en stel sammankomst av människor som inser att de inte har så mycket gemensamt. 

Det visade sig att vi inte hade någon anledning att oroa oss - vi pratade och skrattade oss genom helgen och det känns verkligen som att jag har funnit fyra nya vänner. Jättekul!!

Malin hade en planerat för en härlig blandning av aktiviteter, sight seeing och god mat; och vi fick verkligen se Ö-viks alla pärlor!

Stort tack för en underbar helg Malin!!

Vi har även fått ett fantastiskt spännande erbjudande, som fick mig att jubla, studsa på stället och känna verkligt pirr över. Men, allt eftersom pirret lade sig och vi vägde fördelar och nackdelar, kände vi båda en allt större tveksamhet. Efter att mitt i natten ha diskuterat igenom allt ännu en gång, insåg vi att det vi vill göra är att följa den långsiktiga drömmen istället för att hoppa på denna superspännande men kortsiktiga dröm som förmodligen skulle ta oss ett par steg bakåt istället för framåt i det långa loppet. Vi tackade därmed nej till 18 månader i Australien med start efter nyår... 

Och hur mycket jag än vill se Australien, och  vill få tillbringa en tid utomlands med familjen, känns det fantastiskt skönt att ha tackat nej och istället fortsätta sökandet efter vår gård. 

Livet är fantastiskt häftigt, och bjuder på så många erfarenheter, valmöjligheter och utmaningar!!!

Hoppas att ni alla njuter av en underbar sommar!!

Semester

Så är den äntligen här, årets första egentliga semesterdag. Himmelrike!!
Jag struntar fullkomligt i att sommarvädret lyser med sin frånvaro, "summer is a state of mind".
Igår gav vi oss ut i det gråmulna vädret med picknickväskan packad och humöret på topp. Vi kastade stenar i ån, lekte puh-pinnar och tittade på massor av sniglar. Avslutade förmiddagen med lek i stooor vattenpöl och hemmagjord vattenrutschkana i smma vattenpöl. Barnen skrattade, jag skrattade och det kändes så där fulländat som det gör när man är i nuet.
Idag har vi också hunnit med ute- och innelek och födelsedagsfirande hos goda vänner på det.

Att stänga av allt vad alarm heter, lämna jobbmobilen åt sitt öde, bannlysa de avskydda orden Skynda, vi har inte tid och bara ta dagen som den kommer är precis vad jag och min själ behöver. 6 veckor av familjetid, där jag lovat mig själv att undvika allt vad onödigt hushållsarbete heter på dagtid och istället ta dagen i barnens takt. Jag fullkomligen känner hur stressen rinner av mig, hur axlarna sjunker ner och hamnar på sina ursprungliga platser. Jag lovar mig själv att lyssna inåt och känna efter vad det är min själ vill och behöver.

Hoppas innerligt att ni också får njuta av lediga dagar där själen får landa.

Arbete eller självsro

Denna arbetstermins allra sista dag. Arbetsmoralen har hela veckan varit dålig, just nu är den nog obefintlig.
Det är nu jag känner hur trött jag är i huvud och kropp. Har de sista dagarna märkt hur lite tålamod jag har med barnen, hur lätt jag blir sur. Hör mig själv på morgonen Skynda nu, Vi har inte tid, Sluta tjafsa... och jag avskyr det. Vad då inte ha tid?? Det enda vi har obegränsat av är ju tid! Det är mina prioriteringar som är fel. Min stressnivå som ramlat ner till fotknölarna.
Ställer mig, som så många gånger förut, frågan om det är så här livet ska vara?!
Precis som Anna så klokt skrev:

"Vi har alla en sak gemensamt: vi har alla 24 timmar per dygn att spendera och vi kan och måste själva ta ställning till hur vi använder dem. För det är alla de här timmarna som är livet.

Och om de timmarna, det livet, tycks fly förbi utan att vi hinner med, då är det kanske dags att stanna upp och tänka till: vad håller vi på med egentligen som gör oss så stressade och trötta?"

Är det det här jag vill göra med mitt liv? Är det i det här min passion ligger? Är det så här jag bäst förvaltar och lever i varje sekund av varje minut?

Inte ens med bästa vilja, hur mycket jag än trivs med mitt jobb, kan jag påstå att det är här min passion ligger, eller att det är så har jag bäst förvaltar min talang, min gudagivna gåva. Det är dags nu, att verkligen sätta mig ner och konkretisera vad det är jag vill, och att sen ett steg i taget följa denna nya stig. En stig som jag vet kommer att föra mig bort från det normativa samhället, från konsumtionshetsen, från det intrutade 9-5 livet. En stig som kommer att föra mig mot ett lugn i själen, mot en ännu starkare Sara, mot ett liv levt i sanning med mitt hjärta. 

Det kan mycket väl ta tio år att komma dit, men ibland är resan viktigare än målet. Och målet är många gånger början på en ny resa. Mitt mål. Min resa. 

Väder

Vaknade i morse till ännu en gråkall dag där termometern visade på endast 8 grader. Konstaterade att dagen kräver långärmade tröjor, tjockare jackor och mössor på barnen och höstjackan på mig själv.
Det var endast ett konstaterande, helt utan känslor. Att jag har kommit till den punkt i livet där jag insett att vädret ÄR, är oerhört skönt. Vad jag än har för åsikter och känslor så är vädret. Det är inget jag rår på, det är inget jag kan påverka. Det enda jag kan påverka i förhållande till vädret är mina känslor kring det.
Att lägga en massa energi på att förbanna vädret för att det är kallt och regnigt när det borde vara varmt och soligt är verkligen som att spola ner pengar i toaletten.
Självklart hade jag tyckt att det var skönare med riktig sommarvärme, men just nu är det inte det.
Och det är faktiskt helt okej det med.

Förändringens tid!

Läste ett sånt fantastiskt bra inlägg hos BaraAnna. Hon skriver så bra om förändring; om att våga lyssna på sig själv, och att låta processen ta tid. Och framför allt om att man måste vara sträng mot sig själv och faktisk göra de förändringar man vill se. Det händer ju inte av sig själv, man måste själv välja annorlunda. 

Och precis så är det ju! Det spelar ingen roll hur mycket jag säger att jag vill förändra, om jag inte själv börjar göra förändringar. Jag pratar inte om de stora förändringarna, utan de små. Det är ju där jag måste börja. 

Om jag gör de små förändringarna, så följer de stora när tiden är rätt. 

Med detta i bakhuvudet insåg jag med blixtens klarhet häromdagen att om min dröm är att bo ute på landet, är det ju det jag ska verka för. En av de saker som begränsar vårt sökande, är det faktum att vi båda pendlar och vi inte vill förlänga restiden för båda. Alltså måste jag förändra något, och med den klarheten bestämde jag mig för att börja söka jobb på hemorten. 

Det är ingen stor förändring just nu, men det är en tanke i rätt riktning. Och med det har jag öppnat dörrarna och energierna för att ta emot den förändring jag ber om. 

Det kanske händer om ett år, eller imorgon - men det är inte viktigt. Det viktiga är att jag har gjort mig mottaglig för förändring, och vetskapen om att förändringen kommer. 

På en helt annan not, kan jag konstatera att om magen fortsätter växa i nuvarande takt kommer jag att behöva en skottkärra att lägga den i framåt hösten... 

Jag återkommer med bild på Knoddens hemvist... 

Borta bra med hemma...ljuvligt!

Jag har inte försvunnit från jordens yta, eller helt lämnat bloggeriet.
Jag har däremot varit i England för att hälsa på makens släkt, och dagarna innan resan omgivits av tvättbestyr, trädgårdsbestyr och allmänna livsbestyr.

Dagarna i England var härliga, och hektiska. L's föräldrar som tidigare sagt att de tyvärr inte hade möjlighet att komma över från Irland, överraskade oss och stod där med öppna armar tillsammans med Nanny M när vi, två timmar försenade, anlände.

Vi har shoppat en del, umgåtts massor, om möjligt ätit ännu mer och njutit av varma soliga dagar.
Grillkväll hemma hos makens bror med familj en kväll; glada barn på studsmattor och styltor, fantastiskt god mat på längden och tvären, härligt avslappnad tid med svåger och svägerska och överlycklig A som fick leka med stora kusinen B. Ljuvligt, helt enkelt.

Dagen efter en eftermiddag i en stor park, med packad picknick. Vi tittade på tokiga mängder grodyngel, sparkade boll, lekte i den stora lekparken, tog med barnen på The Adventure Trail med olika hinderbanor, klätterställningar, trädhus - allt som behövs för barn med spring i benen.

En stilla förmiddag på stora shoppingcentret medan barnen var på ett lekland med granddad och pappa.

Försenat flyg på nervägen. Försenat flyg på hemvägen i kombination med någon eller några som uppehöll sig på spåret när vi skulle ta tåget från Uppsala vilket i sin tur ledde till att vi blev stående på första stoppet i 1,5 timme och inte kom hem förrän 01.15.

Men summa summarum - härlig minisemester!!

Vara nästan...

Att nästan leva leva upp till sin fulla potential - går det?
Att nästan leva det liv man vill - går det?
Att nästan göra de saker man i hjärtat vill - är det möjligt?

Nej, nej, nej.

Man kan inte göra någonting "nästan". Antingen gör man det eller inte.
Antingen gör JAG det, eller inte.

Jag har så många planer, jag vill så mycket. Jag vill förändra mitt liv på så många plan. Och ändå kommer jag inte till skott. Jag hör mig själv säga, åter och åter igen, jag SKA göra/läsa/ändra, men kommer sällan längre än så.
Någonstans har jag blivit en "jag ska-are" istället för den "jag gör-are" som jag innerst inne är. Det irriterar mig. Det frustrerar mig. Det gör mig ledsen.

Det är som att jag någonstans håller mig själv tillbaka. Som att jag är rädd att verkligen växa och bli den kick-ass häftiga människa jag vet att jag är. Den människa som alltid går sin egen väg, som alltid följer sitt eget hjärta.
Nu går jag där och tassar, någonstans mitt emellan de två, men hela tiden med en fot fast förankrad i det säkra, det trygga.

Vad hände med den tjej som helt plötsligt sa upp sig från sitt första fasta jobb, sin första egna lägenhet och som resultat av en ingivelse drog till Tyskland för att jobba med hästar.
Som slutade ett annat jobb, sa upp en annan lägenhet, packade in bohag och hund i en gammal Fiesta och bilade till Irland. Som en följd av en annan ingivelse.
Den där tjejen som, på gott och ont, följde sitt hjärta?!

Jag vill, VILL, läsa örtmedicin, men just nu är det så mycket på jobbet/så mycket hemma/är jag gravid/har jag snart liten bebis att jag nog ändå inte hinner....
Jag vill, VILL, våga sälja det här trygga bostadsrättsboendet och flytta ut på landet. Men inte för långt ut, inte för mycket renovering, inte för långt från pendlingen till trygga jobbet.
Jag vill, VILL, ha häst igen, men inte just nu för jag har inte tid...
Jag vill, VILL, sluta äta kött igen, men det blir ju så bökigt att laga två olika rätter, jobbigt att behöva tänka om...
Jag vill, VILL VILL VILL, ha en gård där jag kan få ta hand om misshandlade, vanvårdade, oälskade djur, men det får bli senare i livet när jag jobbar mindre, barnen är större, det är sju torsdagar i samma vecka...
Jag vill, VILL, gå andliga kurser och växa i min mediala förmåga och gå på yoga hos utbildad lärare, men det är ju så dyrt, så långt borta, så svårt att få ihop det med makens arbetstider

Ser ni undanflykterna? Ser ni alla anledningarna till att det inte går? Ja - de har jag finslipat till perfektion....
Ser ni möjligheterna? Ser ni anledningarna till att det är just detta jag SKA göra? Nej - de gömmer jag långt in i hjärtat långt bakom logikens räta linjer.

Och ändå vet jag ju, jag VET, att det blir som man tänker. Att mina tankar styr mitt liv, och att jag därför har alla möjligheter i världen att skapa just den tillvaro jag vill ha. JAG bestämmer! JAG skapar!
Och jag sätter käppar i hjulet för mig själv.
Varför skräms vi - jag - så mycket av att bli den enastående människa vi är ämnade att vara? Att verkligen leva mitt liv till dess fulla, maximala potential.
Jag har aldrig sett mig som en "medel-Svensson", även om jag många gånger önskat att jag vore för att livet nog är enklare då, utan vill gärna gå min egen väg, vara den som sticker ut snarare än passar in, som vågar stå för den jag är. Och ändå känns det just nu som att jag själv ideligen petar in mig i just den kartong som är märkt Måttlig Medel-Svensson. (På inget vis är detta menat respektlöst mot dem som trivs med detta liv!)
Jag vill spränga denna trånga kartong kasta den på en sjuhelsikes brasa, men det är bara jag som kan göra det.

Varje resa börjar med ett litet steg, och jag tror att det är hög tid att jag tar detta första steg nu - för min egen skull!

Kvällstankar

Mjukt grönt gräs mot bara fötter

Fingrar i solvarm jord

Svalkande, livgivade vatten som rinner över nysådda frön

Ljummen kvällsluft med doft av gräs och hägg

Fåglars sång mot blå kvällshimmel

Svag musik som bärs av kvällsvinden

Innerlig harmoni i själ och hjärta

Tacksamhet mot livet själv som

Ger all skönhet och frid vi är öppna nog att ta emot

Kärlek

Innerlig, äkta kärlek för allt som lever

Dofta gott - dofta mycket

Dofter.... konstgjorda; naturliga; starka; subtila... alla påverkar de oss på olika sätt. Vissa kopplar till underbara minnen - barndomsdofter, första kärleken, trygghet, andra kan få oss att må illa fysiskt eller psykiskt.

Att en tidig morgon gå barfota genom daggvått gräs, lyssna på fåglarnas körsång och känna doften av ren luft och blommande hägg.... bara att skriva om det, här där jag sitter på tåget långt från häggen, får mig att le och känna mig fridfull....

Sen jag under förra graviditeten blev väldigt känslig för dofter har jag helt slutat med kemiskt framställda parfymer, då doften är alldeles för stark. De få gånger jag vill dofta lite annat än bara Sara använder jag Green Loves naturliga dofter som är lagom starka  och snabbt avklingar.
När jag i morse väntade på tåget kom en ung tjej och ställde sig några meter ifrån mig, och med henne kom även doften av den parfym hon använde. Inte alls illaluktande, men jag undrar ofta om man är medveten om hur stark och påträngande dessa parfymer är.
Och för att inte tala om vad dessa parfymer egentligen innehåller?

Det är också fascinerande hur man ofta inte tycker att huset är rent förrän den, ofta ganska starka, doften från rengöringsmedlet sprider sig i hemmet; eller tycker att doften från sköljmedlet är det som får tvätten att kännas ren?
Jag var också precis där förut, och lägger egentligen ingen värdering i det, men tycker däremot att det är märkligt att vi någonstans glömt bort att något som är rent egentligen inte har någon doft.
Sen vi för 4 år sedan började använda tvättnötter och helt slopade sköljmedel har jag även där blivit akut medveten om hur starkt sköljmedel kan lukta, i all synnerhet om jag jämför med nytvättade laken som fått torka i solen och vinden. Den rena underbara doft som dessa lakan bär med sig är oslagbar!! 

Jag vill på inget vis påstå att mitt sätt är den rätta vägen, men tycker att det är lite av den rådande tidens mentalitet - allting ska maskeras och förbättras på lite lagom konstgjord väg och sen ges en grön etikett med namn som kopplar tillbaka till den natur som vi inte riktigt tycker håller måttet på egen hand...

Med det vill jag önska er en underbar dag, med de dofter ni älskar!

Tankar

Tänk så lustigt det är ändå, har sedan vi bokat denna kurs sett fram emot en kväll/natt på hotell med goda kollegan; god mat, kanske en (alkoholfri) drink i Sky baren, en kväll i ensamhetens tecken, god sömn...
Och så sitter jag här nu efter god mat, en liten drink, fantastiskt mycket skratt - och längtar efter min familj. Den lätta hysterin med övertrötta barn, små varma barnarmar runt halsen, tröttheten när jag väl sätter mig i soffan med maken. Kaoset som är MITT kaos - MITT liv! Tur att det bara är en natt, och jag tänker trots saknaden njuta av denna ostördhet.

Kursen idag var fantastisk! Om administratörers vardag, hur man ska prioritera, agera, strukturera. Och tänka. Ännu en gång påminns jag om tankens kraft. Att vi själva väljer hur vi agerar och bemöter en situation.
Det blir allt tydligare; vi - jag - väljer själva hur vår dag ska bli; hur varje situation får påverka oss. Tankens kraft är enorm!!

Så med tankens kraft tänker jag nu njuta av denna kväll, och i sinom tid somna gott på denna...

Njutning i kvadrat!

Tidig morgon i det blå huset. Lilla V snackar som vanligt, Opsy Daisy dansar med Iggle Piggle i Drömmarnas trädgård och jag blir matad med russin. Pojkarna i familjen sover, likaså hundarna.
Ute skiner solen och lovar ännu en strålande härlig sommardagen likt gårdagen, och om en stund ska jag duka upp till frukost ute på vår i sol badade altan som äntligen ställdes i ordning igår.
Underbart!

Gårdagen var en magisk dag, med fix i trädgården, lek i sandlådan och inte onödig minut spenderad inomhus. Mina fötter har njutit av att inte under hela dagen varit instängda i trånga skor.
A och jag gick en härlig promenad med hundarna på banvallen och genom hästhagarna, pratandes om ditt och datt. En pratstund med den ljuvliga ardennern som går i hagarna bakom vårt hus, och stora och små tår spretandes gräset.

Lunch och middag ute på altanen, och hundarna har sovit ute på i solen hela dagen. Pelargonerna har flyttat ut på den orangea vaxduken på det lilla runda bordet på altanen. V har förnöjt sprungit runt med rumpan bar större delen av dagen. Dagen kändes som en fridfull evighet av ren njutning!!

När man tittar ut över ängarna på vår baksida kan man nästan låtsas om att vi inte har grannar alldeles nära på båda sidor... 

Som små solar i gräsmattan

Så hände det igen... Vitt blev till orange. Och ändå är jag uppriktigt förvånad och fundersam över att vårt hem - och jag - inte är så där vitt och stilrent.... Det kanske är dags att inse sanningen?! 

Fridfull

En vanlig eftermiddag när maken jobbar kväll; med hämtning, trötta och gnälliga barn och kissnödiga hundar som väntar överlyckliga i dörren.
Då är det underbart att veta att maken gjort mackor till barnen att ta med på hundpromenaden, och att köttfärssåsen står färdig på spisen. Han har till och med fyllt på vattenkokaren så att jag snabbt ska kunna koka vatten till spaghettin medan hundarna rastas.
Det är sånt som gör en ganska tröttgnällig eftermiddag rätt okej trots allt. Tack älskade du!!

Nu sover barnen gott; Zassi står på sin favoritplats i soffan med fullt span ut över ängarna och hästhagarna och Abi ligger hopkurad i soffan bredvid mig. Ljusen är tända, Nag Champa-rökelsen sprider underbar väldoft, teet är rykande hett och Hela England bakar har just börjat.
Frid i sinnet, frid i hjärtat. Oftast är det inte svårare än så.

Hoppas att friden är med även er!

Är hon...?

"Vågar jag fråga?? Nää, det kan ju bli så pinsamt..."
"Hmmm...Har hon gått upp i vikt eller...?"
"Alltså, nu blir jag ju bra nyfiken... hon är onekligen lite större, men... "
"Vadå?! Tror du? Hon skulle ju absolut inte ha några fler, men ja - hon ser onekligen lite rund ut"

Ja, ungefär så här tror jag att mina kollegors - de som inte redan vet, alltså - tankegångar går.
Har kommit till det här underbara stadiet i graviditeten där man (läs jag)  bara ser allmänt tjock ut. Magen är ännu inte en uttalad bebismage, men ändå för stor för de flesta av byxorna. I en rätt skuren tunika syns det knappt, men i vanlig t-shirt ser jag onekligen rätt fläskig ut.
Inte riktigt tillräckligt stormagad för mammabyxor, men gummisnoddsstor i vanliga jeansen. Inte riktigt stor nog för mammatröjor, men en del av de vanliga ser inte helt rätt ut heller.

Ett garanterat övergående problem, och förmodligen snabbare än jag anar, men just nu svävar jag i ingenmanslandet mellan "knubbis" och "gravid".

Och som grädde på moset har det börjat igen, för tredje gången. Min konstanta hunger. Är alltid mer eller mindre hungrig. Kan alltid äta. VILL gärna äta precis hela tiden. Vad det är jag stoppar i munnen spelar ingen större roll - frukt, grönsaker, choklad, lakrits, mackor, choklad, lakrits, nötter; you name it. Tror inte att det har någon vidare positiv effekt på min, för stunden, allmänna Knubbislook...

Min gluten- och mjölkfria diet har flugit sin kos och om jag bara tillät mig flyttade gärna Skogaholmslimporna in i skafferiet där de aldrig haft en hemvist.

Ta mig i kragen, eller "go with the flow" - det är frågan. Tror att jag ska lägga mig någonstans mitt emellan, vi bor ju trots allt i Landet Lagom! :)

Bokmaler

De sista veckorna har jag läst. Jag har läst, läst, läst och läst. Så många böcker som jag har gått igenom på sista tiden har jag inte gjort på mycket lång tid. Olika sorters böcker; må-bra-böcker, läser-för-femte-gången-böcker, andliga böcker, behöver-inte-tänka-böcker...
Åh vad underbart det har varit, och är!
Jag är verkligen bokmal i själ och hjärta. Finns det något härligare än att en regnig dag krypa upp i soffan med en varm pläd, hett te och en riktigt bra och tjock bok...
Nu är väl sanningen oftare läsning vid spisen, på toaletten, på tåget... men känslan i själva boken är det samma. Att få försvinna bort, lära känna andra världar...
Har varje kväll tänkt blogga, för det är något som jag också älskar, men har ofelbart fastnat i en bok istället. Och kanske är det precis som det ska vara.
Funderade för mig själv hur det kan komma sig att jag helt plötsligt har så mycket tid att läsa, för det är verkligen inte mindre att göra hemma, på jobbet, med hundarna och så vidare...
Sen kom jag på det. Den tid jag tidigare har tillbringat med att läsa statusuppdateringar på Facebook lägger jag nu på böcker. Det är lite skrämmande hur mycket lästid jag skaffat mig; eller snarare - hur mycket tid jag tidigare har spenderat på Facebook.
Det enda sociala media som jag nu "sitter fast i" är Instagram, och där händer det allt oftare att jag vid dagens slut inser att jag överhuvudtaget inte använt mobilen till annat än något telefonsamtal eller sms.
Och vet ni vad - det är en sån underbar befrielse! Jag är helt plötsligt mer närvarande i mitt eget liv, och framförallt med barnen!
På många sätt är social medier ruskigt osociala!! Hur ofta satt vi inte, jag och maken, med varsin telefon i näven framför tv'n utan att prata med varandra.... Sorgligt egentligen...
Nu sitter jag i och för sig med en bok i näven, men är på något sätt ändå mer närvarande.

Känner stor tacksamhet över att jag tagit steget från fejjan, och hittat tillbaka till mina älskade böcker!!

Här är det synnerligen närvarande... För några dagar sen så jag ut så här, v 13. Knodden frodas därinne...

Backkrön eller ännu en dag i livet?

Pratade med en gammal klasskamrat sedan högskoletiden på tågresan in till jobbet, och då kom vi in på det faktum att vi fyller 40 i år. Jag i december, och hon nu i maj.
Ännu en gång slogs jag av hur olika vi människor fungerar, och hur olika vi lägger fokus i livet. Jag tycker på sätt och vis att det känns ganska bra att fylla jämnt. Eller snarare, jag tänker inte så mycket på det; på siffran i sig.
Jag känner mig trygg i den person jag är; en person som jag faktiskt älskar och tycker är rätt rolig. Jag lever ett bra liv, och ser fram emot allt det som kommer. Känner på inget sätt att det är ett stort krön att passera, utan en trygghet i att jag är jag och att min skönhet kommer inifrån snarare än utifrån. De små rynkor som finns finns där för att jag har levt, upplevt, känt och framför allt skrattat. De är som små medaljer över ett liv väl levt - och ett liv som fortsätter att levas!
Min kropp bär verkligen spår av 2 graviditeter och födslar, och självklart av den pågående graviditeten. Gravitationen tar verkligen ut sin rätt både här och där; men det är en kropp som gett liv åt två underbara människor, som fortfarande är stark och mer än funktionsduglig och som nu förvaltar ännu en liten person i vardande. Finns det egentligen en högre mening med kroppen än det?? Om valet står mellan pösande mage, hängande bröst, lite allmänt fladder och två barn eller supertajt kropp med oammande toppiga bröst och inga barn så är valet för mig självklart. Andra väljer annorlunda, och det är också okej - men för mig finns det inget högre än detta. Visst finns det gott om dagar där jag önskar att magen vore lite mindre "mjuk och go'", men när jag tänker på VARFÖR den är mjuk och go kan jag känna att det är rätt okej ändå...

Min vän å andra sidan kände ett visst mått av ångest inför den stundande bemärkelsedagen; inför de rynkor som kommer och att kroppen inte längre har 20-åringens spänst. Kände lite att 40 var ett stort backkrön, och att det är utförsbacke sen.

Hur tänker dessa "stora" bemärkelsedagar? Ångest, glädje eller bara ännu en dag i livet?

Så olika det kan vara

Läser om hur svårt det kan vara att få ett efterlängtat barn, och hur jobbig graviditeten och  förlossningen väl kan vara när det otroliga händer. Lider med alla som går igenom detta, och nästan drar mig för att berätta min historia. En historia som är ganska olik detta.
När vi först bestämde oss för att vi ville försöka få ett barn gjorde vi allt för att det skulle ske; beräknade ägglossning, försökte aktivt, lade ner själ och hjärta i detta som vi så gärna ville skulle hända. Och som för så många andra, blev drömmen inte sann förrän vi slutade försöka och bara njöt av livet tillsammans. Ungefär 6 månader tog det, så inte ens det var en särskilt lång tid.
Graviditetstestet gjorde jag i Irland, dit vi rest för en av mina bästa väninnors bröllop där jag skulle vara Maid of honour. Medan bruden satt hos frisören, och innan det var min tur, sprang jag ner till närmaste apotek och sedan in på toaletten och visst - där var det. Det efterlängtade plusset! Det blev ett underbart, om än för min del stillsamt, bröllop!
Graviditeten var helt underbar med enbart lite svullna fötter och "restless legs" som bieffekter. Så sent som i november var jag ute med hundarna i skogen och spårade, och A är född i december. Förlossningen var kanske inte den lättaste. Dryga 24 timmar var vi inne på sjukhuset innan vår underbare lille A tittade ut. Med värkarna hemma innan vi åkte in var det nog totalt 32 timmar.
Vi visste redan då att vi ville ha ett till underverk, men att vi ville vänta tills A hunnit bli 3-4 år. Eftersom att jag inte tycker om idén att äta hormoner, använde vi oss av ett cervix pessar som fungerade alldeles utmärkt. Tills den där gången då det visst hamnade lite på sned...
Även den graviditeten var fantastiskt, med få problem. Jag tror att min kropp är gjord för att vara gravid, och jag verkligen älskar det!
Även den här gången gick vattnet tidigt, och inte förrän morgonen efter började jag få värkar. De avtog dock framåt lunch, och då bestämde jag att vi skulle följa den tidigare lagda planen och åka in till Leo's lekland med A (tillsammans med Nanny och Granddad). Därifrån styrde vi sedan kosan till sjukhuset för att kolla hur det stod till. Nu hade värkarna kommit igång så smått igen. Kl 18 skrevs vi in för att bli igångsatt, vilket inte behövdes, och straxt före midnatt föddes V. Jag gick från 5 cm öppen till tösabit på bröstet på straxt under 30 minuter, så det gick undan på slutet.
Efter hennes ankomst kändes det verkligen som att familjen var komplett, och jag var helt färdig med den barnafödande delen av livet. Maken hade nog gärna haft ett till barn, men vi enades om att det var alldeles underbart som det var. Eftersom jag fortfarande inte vill ta till hormoner, men heller inte litar helt på cervix pessaret (det kan ju hamna på sniskan igen) har vi fått använda kondomer.

Men se det hjälpte visst inte helt, det heller....
Den 1 april (av alla dagar) insåg jag att mensen var mer än lovligt försenad och bet i det sura äpplet. Och säkert som amen i kyrkan visade stickan sent omsider att jag var gravid igen, +3 veckor.
Jag har ju haft en viss, motvillig, föraning om att det skulle kunna vara på det viset, men har inte velat se sanningen i vitögat.
Första reaktionen var därför inte alls odelat positiv, men det la sig fort. Det är ju, som alla graviditeter, ett litet mirakel! Ett mirakel som tagit upp residens i min mage.
Eftersom jag hade sån otroligt dålig koll på sista mensen bokade vi tid för ett vaginalt ultraljud för att ta reda på hur långt gången jag är. Gynekologen frågade mig vad jag trodde, och jag sa 6-7 veckor ungefär. Jaha, sa han, då är det ju risk att vi ingenting ser, men vi provar i alla fall.
Skrattande konstaterade han sen att det inte var det några 6 veckor här inte, utan snarare 9+4! Dålig koll var det ja...
Men att se detta lilla 2,5 cm långa pyre ligga och vifta med armar och ben var fantastiskt!! Så liten, och ändå så tydligt en liten människa. Det väcker många tankar...
Jag bugar och tackar ödmjukt, över att ännu en gång få vara med om detta magiska! Att få vara gravid, få känna en person ta form inuti mig, och att få vara med om ännu en förlossning!
Än så länge, är nu i v 12, har det varit lika behagligt som de tidigare gångerna, bortsett från två morgnar av gräsligt illamående och svimningskänslor. Jag lider som sagt med alla kvinnor som haft den under sin graviditet!
I första halvan av november hoppas vi få ta emot detta vårt andra "hoppsan" men tredje, högt älskade underverk!