Pratade med en gammal klasskamrat sedan högskoletiden på tågresan in till jobbet, och då kom vi in på det faktum att vi fyller 40 i år. Jag i december, och hon nu i maj.
Ännu en gång slogs jag av hur olika vi människor fungerar, och hur olika vi lägger fokus i livet. Jag tycker på sätt och vis att det känns ganska bra att fylla jämnt. Eller snarare, jag tänker inte så mycket på det; på siffran i sig.
Jag känner mig trygg i den person jag är; en person som jag faktiskt älskar och tycker är rätt rolig. Jag lever ett bra liv, och ser fram emot allt det som kommer. Känner på inget sätt att det är ett stort krön att passera, utan en trygghet i att jag är jag och att min skönhet kommer inifrån snarare än utifrån. De små rynkor som finns finns där för att jag har levt, upplevt, känt och framför allt skrattat. De är som små medaljer över ett liv väl levt - och ett liv som fortsätter att levas!
Min kropp bär verkligen spår av 2 graviditeter och födslar, och självklart av den pågående graviditeten. Gravitationen tar verkligen ut sin rätt både här och där; men det är en kropp som gett liv åt två underbara människor, som fortfarande är stark och mer än funktionsduglig och som nu förvaltar ännu en liten person i vardande. Finns det egentligen en högre mening med kroppen än det?? Om valet står mellan pösande mage, hängande bröst, lite allmänt fladder och två barn eller supertajt kropp med oammande toppiga bröst och inga barn så är valet för mig självklart. Andra väljer annorlunda, och det är också okej - men för mig finns det inget högre än detta. Visst finns det gott om dagar där jag önskar att magen vore lite mindre "mjuk och go'", men när jag tänker på VARFÖR den är mjuk och go kan jag känna att det är rätt okej ändå...
Min vän å andra sidan kände ett visst mått av ångest inför den stundande bemärkelsedagen; inför de rynkor som kommer och att kroppen inte längre har 20-åringens spänst. Kände lite att 40 var ett stort backkrön, och att det är utförsbacke sen.
Hur tänker dessa "stora" bemärkelsedagar? Ångest, glädje eller bara ännu en dag i livet?
Jag har accepterat mig som jag är nu, jätteskönt faktiskt. Att fylla 40 var inget särskilt alls för mig, hade ju fullt upp med bebis som föddes två månader innan jag fyllde.
SvaraRaderaSv: har ingen erfarenhet av industrihöns men har läst om en del som tagit över sådana. De är tydligen livrädda i början och vet inte hur de ska bete sig men sedan brukar det gå över och de blir ganska normala. Jag har också tänkt på det, att rädda dem från sitt hemska liv men det har inte blivit av. Och så gillar jag att ha tama höns och det tror jag aldrig att de blir på samma vis, tyvärr.
Kram!
www.baraanna.se
Visst är det skönt, att gilla att vara den man är?! Ja, jag lär väl ha händerna fulla med bebis jag med. Hen är beräknad att anlända en dryg månad innan jag fyller...
SvaraRaderaKram