Så olika det kan vara

Läser om hur svårt det kan vara att få ett efterlängtat barn, och hur jobbig graviditeten och  förlossningen väl kan vara när det otroliga händer. Lider med alla som går igenom detta, och nästan drar mig för att berätta min historia. En historia som är ganska olik detta.
När vi först bestämde oss för att vi ville försöka få ett barn gjorde vi allt för att det skulle ske; beräknade ägglossning, försökte aktivt, lade ner själ och hjärta i detta som vi så gärna ville skulle hända. Och som för så många andra, blev drömmen inte sann förrän vi slutade försöka och bara njöt av livet tillsammans. Ungefär 6 månader tog det, så inte ens det var en särskilt lång tid.
Graviditetstestet gjorde jag i Irland, dit vi rest för en av mina bästa väninnors bröllop där jag skulle vara Maid of honour. Medan bruden satt hos frisören, och innan det var min tur, sprang jag ner till närmaste apotek och sedan in på toaletten och visst - där var det. Det efterlängtade plusset! Det blev ett underbart, om än för min del stillsamt, bröllop!
Graviditeten var helt underbar med enbart lite svullna fötter och "restless legs" som bieffekter. Så sent som i november var jag ute med hundarna i skogen och spårade, och A är född i december. Förlossningen var kanske inte den lättaste. Dryga 24 timmar var vi inne på sjukhuset innan vår underbare lille A tittade ut. Med värkarna hemma innan vi åkte in var det nog totalt 32 timmar.
Vi visste redan då att vi ville ha ett till underverk, men att vi ville vänta tills A hunnit bli 3-4 år. Eftersom att jag inte tycker om idén att äta hormoner, använde vi oss av ett cervix pessar som fungerade alldeles utmärkt. Tills den där gången då det visst hamnade lite på sned...
Även den graviditeten var fantastiskt, med få problem. Jag tror att min kropp är gjord för att vara gravid, och jag verkligen älskar det!
Även den här gången gick vattnet tidigt, och inte förrän morgonen efter började jag få värkar. De avtog dock framåt lunch, och då bestämde jag att vi skulle följa den tidigare lagda planen och åka in till Leo's lekland med A (tillsammans med Nanny och Granddad). Därifrån styrde vi sedan kosan till sjukhuset för att kolla hur det stod till. Nu hade värkarna kommit igång så smått igen. Kl 18 skrevs vi in för att bli igångsatt, vilket inte behövdes, och straxt före midnatt föddes V. Jag gick från 5 cm öppen till tösabit på bröstet på straxt under 30 minuter, så det gick undan på slutet.
Efter hennes ankomst kändes det verkligen som att familjen var komplett, och jag var helt färdig med den barnafödande delen av livet. Maken hade nog gärna haft ett till barn, men vi enades om att det var alldeles underbart som det var. Eftersom jag fortfarande inte vill ta till hormoner, men heller inte litar helt på cervix pessaret (det kan ju hamna på sniskan igen) har vi fått använda kondomer.

Men se det hjälpte visst inte helt, det heller....
Den 1 april (av alla dagar) insåg jag att mensen var mer än lovligt försenad och bet i det sura äpplet. Och säkert som amen i kyrkan visade stickan sent omsider att jag var gravid igen, +3 veckor.
Jag har ju haft en viss, motvillig, föraning om att det skulle kunna vara på det viset, men har inte velat se sanningen i vitögat.
Första reaktionen var därför inte alls odelat positiv, men det la sig fort. Det är ju, som alla graviditeter, ett litet mirakel! Ett mirakel som tagit upp residens i min mage.
Eftersom jag hade sån otroligt dålig koll på sista mensen bokade vi tid för ett vaginalt ultraljud för att ta reda på hur långt gången jag är. Gynekologen frågade mig vad jag trodde, och jag sa 6-7 veckor ungefär. Jaha, sa han, då är det ju risk att vi ingenting ser, men vi provar i alla fall.
Skrattande konstaterade han sen att det inte var det några 6 veckor här inte, utan snarare 9+4! Dålig koll var det ja...
Men att se detta lilla 2,5 cm långa pyre ligga och vifta med armar och ben var fantastiskt!! Så liten, och ändå så tydligt en liten människa. Det väcker många tankar...
Jag bugar och tackar ödmjukt, över att ännu en gång få vara med om detta magiska! Att få vara gravid, få känna en person ta form inuti mig, och att få vara med om ännu en förlossning!
Än så länge, är nu i v 12, har det varit lika behagligt som de tidigare gångerna, bortsett från två morgnar av gräsligt illamående och svimningskänslor. Jag lider som sagt med alla kvinnor som haft den under sin graviditet!
I första halvan av november hoppas vi få ta emot detta vårt andra "hoppsan" men tredje, högt älskade underverk!