Hostar vidare

Jag hostar. 

Lilla V hostar.

A hostar. 

Djupa, skrälliga, otrevliga hostor. 

Lägg till det att jag har en röst som ger intryck av en hela whiskey upplandad med en låda skolkritor.

Har nu varit hemma i en vecka. Det är nästan rekord för mig. Ett oönskat rekord. 

V gjorde ett inhopp på förskolan i måndags - eller var det i tisdags? - men fick hämtas hem efter lunch. Krakan hostade tills hon nästan spydde. 

Och tur var väl kanske det, för efter en halvdag på soffan i måndags - eller var det tisdags?, var jag vansinnigt rastlös och hade redan när jag vaknade på tisdagen bestämt mig för att jag mådde nästintill helt bra igen. Jag hade med största säkerhet tagit mig till jobbet på tisdagen, och sedan jobbat resten av veckan. 

Med tanke på hur jag mår just nu, med envis hosta och ingen ork, hade det inte varit ett vinnande recept. Men jag vet att jag hade gjort precis det. 

Att det ska vara så svårt att inse, och acceptera, att man är sjuk! I mitt huvud är jag endast sjuk om jag har magsjuka eller rejäl feber. Eftersom jag ytterst sällan, nästan aldrig, har vare sig feber eller magsjuka, innebär det att jag aldrig anser mig vara sjuk. Även om jag hostar lungorna ur mig och är helt orkeslös. 

Det är inte snällt mot kroppen. Inte snällt mot själen. 

Så jag får nog vara tacksam för att även V varit så dålig hela veckan, för självklart har jag mina barn hemma när de är sjuka. 

Min hals är riktigt oglad med att jag pratar hela dagar, eftersom barnen inte köper att mamma har ont i halsen och nog borde vara tyst. Det är en lisa när barnen somnat och jag får sitta tyst med en kopp varmt te med honung. Massor av honung. 

Hoppas innerligt att ni är bättre att ta hand om er vid sjukdom än vad jag är!