Otillräcklighet

Jag ser dem varje dag, och mitt hjärta värker lite grann varje dag. I dag slogs det upp ett stort hål i mitt hjärta, som inte långt ifrån fick tårarna att rinna, och lämnade mig med en enorm känsla av otillräcklighet.
Dessa arma människor som kommit hit till Sverige i hopp om att tjäna lite pengar att sända hem till sina familjer. Som i ur och skur, sol och snö, sitter utanför de affärer vi hastar in till för att handla mer kläder och saker om vi inte nödvändigtvis behöver; med en utsträckt hand eller urtorkad McDonaldsmugg i hopp om några ynka kronor. När vi vid dagens slut åker hem till våra varma hus går de i bästa fall till en kall bil.
Kvinnan som kom emot mig idag, på gågatan utanför ett stort varuhus, gick med märkbar svårighet och mycket smärta, tungt lutad mot en krycka. Vackert runt ansikte, fårat och rynkigt av väder, vind och livets svårigheter, obestämbar ålder men gissningsvis i 60-års åldern. När hon såg att jag inte vände bort blicken för att skynda förbi, tog hon min hand och började berätta. Jag förstod inte mycket, hon pratade rumänska, men visade mig apotekspåsen med smärtlindrande medicin för benet och pekade uppåt för att visa att hon ville flyga hem men att biljetten var så dyr, så dyr. Hon pekade på betongplattorna som är så kalla att sova på. Tårarna rann längs hennes kinder, och jag kände hennes desperation och vanmakt.
Jag bad henne sätta sig på en bänk, och gick till närmaste bankomat.
När jag kom tillbaka klappade hon på bänken bredvid sig och så fortsatte hon berätta. Jag tror att hon bad mig om de tvåtusen kronor biljetten hem skulle kosta, och jag stammade något om att de trehundra kronor hon fått var allt jag kunde avvara. Jag sa förlåt, fick en stor kram och en puss på kinden.
Jag lämnade henne, bärande på mina kassar med de nyinköpta kläderna, och varje steg jag tog kändes blytungt. Hon bad om tvåtusen kronor. På mitt konto finns just nu avsevärt mycket mer än så, och jag hade kunnat ge henne det hon bad om. Jag önskar så att jag haft modet att göra det. Att lita på en medmänniska. Och jag önskar att jag inte kände mig som en ogin människa för att jag inte gjorde det.
Jag försöker verkligen hjälpa de som behöver det, med pengar, med en matkasse, med kläder, men känner mig ändå oftast så otillräcklig.
Ingen människa ska behöva tigga. Inte någonstans, och allra helst inte här i Sverige.

När jag skriver detta kommer alla känslor tillbaka, de känslor jag med meditation på tåget hem faktiskt till stor del vände till innerlig tacksamhet och glädje över att kunna hämta mina underbara barn på dagis och åka hem till ett varmt hus, med mat på bordet och varma, mjuka sängar.
Det skär i mitt hjärta, att se dessa människor be på sina bara knän. Och det skär än mer att se alla människor som vänder bort blicken och hastar förbi. Ibland kan det räcka med att bara se dem. Att se dem som de människor de är, bakom vilka änglarna jobbar så hårt, så hårt för att få oss andra att se dem.
Nästa gång du ser dem, möt deras blick, lyssna till deras historia. Se människan bakom den utsträckta handen. Jag ber dig.